enjulia

Jag vet inte vad som är härligast.

IDÉN: Födelsen av idén i Olivias huvud, att hon skulle vilja ära sin gamle vän med ett e-card föreställande henne dansandes i ett rött fodral med ett huvud tre gånger större än vad som vore proportioneligt. Det hela verkar ju väldigt roligt och relevant.

DESIGNEN och VALET AV KARAKTÄRER: Självklart födelsedagsbarnet själv och självklart Luke Pritchard. Jag kan tänka mig Olivias belåtenhet när hon såg hur e-cardtjänsten klippte bort två tredjedelar av Lukes hårfigur för att leverera en primitiv, aplik look. Valet av bild smickrar Lukes gravt hjärndöda min under de härligt svängiga movesen. Den hysteriska glättigheten hos hans glammiga danspartner framhäver hans slapphet och jämnar ut hela pardansen i perfekt harmoni. Att Luke utöver detta aldrig varit mer lik Mystisk Sim är ett perfekt bär på bakelsen.

KRAV FÖR GENOMFÖRANDE: Min vän Olivia varit inne på denhär hemsidan, JibJab e-cards. Om hon googlade på e-cards eller om hon mindes tidigare erfarenhet av dem kvittar. Det hela är så otroligt härligt att tänka på.

OCH SIST: Att jag garvar mer för varje gång jag ser det och att hela mitt hjärta bankar av uppriktig tillgivenhet till min vän Olivia är ju också ganska roligt.

Jag kan inte lyssna på Transatlanticism utan att få dendär jättestarka ganska jobbiga känslan som säger Mia jag saknar dig.

Jag hade knappt sovit natten innan. Jag började åtta. Jomen det står ju på schemat. Jag släpar mig upp till tio i sju. Jag blir klar till tjugo i åtta. Jag hinner med bussen som kommer fram i tid. Jag kommer in i musikhuset.

"Men ni skulle ju till musikskolan"

Jag är verkligen inte den mest tursamma just nu.

Jag målar om väggarna i mitt rum just nu, något som fått kräva en hel del tillfälliga omstruktureringar i inredningen. I en liten härlig ö i mitten av rummet har säng, skrivbord, sideboard, hylla och diverse högar placerats provisoriskt tills de kan ställas tillbaka i sina ursprungliga positioner vid väggarna då de slutat kleta vit färg.

Dethär med provisoriska lösningar innebär ofta spännande överraskningar. Sängen har blivit till en avlastningsyta (värre än vanligt) och när jag nu försöker röja lite inför den kommande nattssömnen hittar jag en tvärkul blandning av föremål som inte bör anses höra hemma i en säng, såsom en hammare, en nagelborste, en sten, diverse väggpluggar, ett uppstoppat lamahuvud (nästan) samt kläder i varianter från sportBHar till morgonrockar.

Provisoriska lösningar ja. Spännande.

Ååååååååååååååååååååh jag lyssnar på Strawberry Swing och har världens känsla och det är så jeklarns bra och skönt och bäst för mig just nu. TACK!

Påminn mig när jag är piggare om att jag ska berätta för er om:

Delicatobollen
Klimakterietvålen
Mina musikaliska vänner Olivia och Jeanette

Puss!

Klockan är 10.01 och jag är vaken. Jag höll min del av vadet mamma och pappa, och har bevisat att jag kan ha internet access hela natten utan att nödvändigtvis sova bort hela dagen efter. Sådeså.

Det var nämligen inte så att jag för en halvtimme sen låg och borrade in ansiktet i kudden, lycklig i beslutet att "jag skiter i detdär, jag kan sova lite till..." när jag blev överraskad av ett element jag inte räknat med. En fiende som slog mig med chock ur en vinkel jag inte blockerat.

Syndafloden, röda havet, det kvinnliga tsunamit - vadhelst du vill kalla det, var det som till sist drog mig upp ur sängen. Besegrad av sin egen fertilitet, är det inte fantastiskt.

Förresten så förstår jag inte alltid de där vuxna personerna här i huset. Detdär med fasta måltider och att duka fram tvåtusen saker på bordet för att sedan plocka bort dem förefaller sig ganska underligt och onödigt i mina ögon. Min frukost intas nu och består av Priskossarengodiset som blev över från igår. Det känns ju mycket smidigare att ha allt man ska äta på samma ställe. Bara att plocka fram och plocka bort.

Jätteenkelt.

Vad det gäller den allmänna åsikten om Priskrossarengodiset så har jag hört många blandade åsikter. Senast igår sa Olivia att det var skabbigt. Jeanette prisar det som en giva från Gud. Själv är jag någonstans mitt emellan. Visst kan Priskrossarens godishyllor erbjuda en del spännande bismaker och intressanta, misstänkt oplanerade konsistenser, men jag har nu ätit tre bitar på rad utan att det smakat varken damm, plast eller att mina tänder gett ifrån sig mystiska knakljud.

De vackraste förhållandena är ju de som går upp och ned.

Min morgon var underbar.

Jag hade vaknat klockan halv sju av ett alarm (min mobils ordning på alarmen är häpnadsväckande. Jag tror att detdär var alarmet som var tänkt att väcka mig i onsdags morgon) och sedan dess legat halvvaken på mage och myst med kudden. Lite småmysig träningsvärk i hela kroppen från pumpen igår, varm, täcke över hela kroppen och perfekt kuddvinkel ...

Det var det skönaste i år.

Så kommer en av de tre mer morgonpigga individerna i huset (det är ett under att jag undkom den genen) och påstår att det är dags att gå upp, och när jag lägger kudden över huvudet jämför hon mig med en gråsugga. "När man lyfter på stenen kryper du ned och gömmer dig ännu längre ned under jorden".

Jag förstår inte alls liknelsen.

Fredag eftermiddag. Skolveckan avklarad, kvällen framför, i sällskap av en chokladtomte (jag såg den och visste genast att jag måste ha den) och en påse Priskrossarengodis ... Vill man vara nån annan eller?