enjulia

Varför - VARFÖR ska musik vara som allra bäst på natten? När man sitter fastklämd på datastolen på en hög med skrynkliga kläder, med håret hängandes i ansiktet, med tårna och fingrarna stelfrusna, bara sänglampan tänd ... Varför?

Varför ska den påverka en som allra mest inuti när man egentligen bara måste sova? ....

Det ÄR farligt.

I morse gjorde jag det igen. Gick upp. Klockan sju. För att ... Följa med Jeanette till tandläkaren i stan.

Jag har blivit så snäll på sista tiden. Jag blir nästan rädd.

I vilket fall. Vi for runt en hel del. Först gick vi av på söder för att invadera hennes tandreglerare vid Medborgarplatsen. Jag höll på att somna med hakan mot axeln inne i väntrummet, men höll mig vaken för att jag inte ville sova inför för tjejerna som satt i soffan framför mig och pratade om plåtning i korsett och högklackat.

När Jeanette var klar hos tandis drog vi bort längs gatan och hittade Seven Eleven. Vi inhandlade varsin fettbelamrad bakelse och gick vidare mot köpcentret under Skrapan. Funderade på att slå en pling till Karin och säga att jag var under henne men vågade inte riskera att väcka henne. (Klockan var ju bara tio)
I våra trötta tillstånd var jag och Jeanette inga bra shoppare och gick vilse inne på Monki. Vi blev rädda inne på T-shirt Store när vi såg Johan Palms Viva la Vidatröja så vi bestämde oss för att byta köpcentrum illa kvickt.

Vårat nästa mål blev Globen. Där går vi inte vilse i alla fall. Vi tog tunnelbanan som gick åt fel håll först, men det var med flit såklart. Vi gick av vid Slussen och kände lite på atmosfären, men det var inget drag där och eftersom att jag och Jeanette gilalr drag tog vi nästa tunnelbana åt rätt håll och hamnade i Globen den här gången. Vi gick i diverse affärer, jag köpte ett par efterlängtade skor och sen bestämde vi oss för att dra oss vidare. Centralen blev vårat nästa mål och vi attackerade ännu ett Monki. Vi gick nästan inte vilse där en enda gång. Jag köpte en halsduk och en tröja.
Efter att ha gjort Drottninggatan och ätit på Taco Bar för andra dagen i rad bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till Nynäs. Tågresan hem blev intressant som vanligt, det är något med de där tågen.

Nu sitter jag och lyssnar på Arctic Monkeys. Fryser i min gigantiska halsduk. Snart ska jag och Nettis till Mia. Wohooo!

Då var det dags igen. Det är onsdag morgon och vi har typ nittio minuters textkommunikation. Som Jeanette messade mig sent igårkväll och sa, "domedagen är kommen".
Jag vaknade halv nio, 45 minuter innan vi börjar, tolv minuter innan bussen går... Ånej nu kom läraren ... Hejdoooooo

Det är nu jag mår som bäst. Nygymmad, nyduschad, fri från läxor, iklädd mina supersnygga fleecebyxor, röd lång topp som går ner över den pösiga fleeceröven och en gammal, urtvättad, kiwifläckad munkjacka. I soffan med raggsockor och mandariner. Och vet ni*? (*Läs Borka) Jag lyssnar på Beatles. Just nu är Beatles perfekt.

Men en sak funderar jag seriöst på. Jag tror att jag har något slags allvarligt synfel. Jag sitter med datorn i knäet typ en halvmeter ifrån ansiktet men kan knappt läsa det här jag skriver. Kanske dags att kolla det. Humh.

Jag ska försöka skriva lite nu. På berättelsen, inte i bloggen. Det blir inte så roliga inlägg nu känns det som. Jag mår för bra för det.

Nu. Har. Jag. Gymmat.
För andra gången idag skulle man kunna säga, fast gymmningen på gympan idag var kanske inte i hårdaste laget ... Nej. Jag påstår nog att det här var första riktiga gymbesöket på snart tre veckor. Jag skäms när jag har ett så fint gymkort och grejer, men skyller på sjukdom osv.

I vilket fall.

Jag tog mina dojor, drog på mig mammas knallrosa promenadjacka (min skinnjacka är ju för kall och min kappa är för inlåst i Louizas skåp) och cyklade de tre hundra metrarna till gymmet. Det får väl vara någon gräns på hurtigheten. Sen gymmade jag.

Jag har dålig kondition. Jag tror att det är dags att jag erkänner det. Jag är inte lika uthållig som i åttan när jag kunde springa 300 varv runt GSMhallen utan att ens få färg på kinderna.
Neej, jag har visst gått och slöat till, kunde jag konstatera när jag efter passet drog på mig den knallrosa jackan och noterade att den var ungefär lika rosa som min feja.

Sen cyklade jag hem. Ställde cykeln på gräsmattan och lirkade in nyckeln i det hackiga låset. Lyckades låsa. Snubben med den otroligt intressanta springstilen sprang förbi. Jag höll på att svimma i trappan upp till huset. Precis som jag hållt på att göra i trappan ned från gymmet ... Och skulle komma att göra i trappan ned till duschen. Underligt.

I duschen upptäckte jag plötsligt att jag hade sällskap av en spindel på en decimeter i diameter. Det var mysigt. Jag känner mig lite hemsk som mosade honom med väggskrapan. Nu ligger han i en skrynklig hög i hörnet på duschen. (Usch vad hemsk jag är)

Nu ska jag äta nåt. Min mage håller på att döda mig.

Och förlåt mig, spindeln. Jag slår vad om att du blir vackrare i ditt nästa liv. (Varför detta plötsliga dåliga samvete?)

"Trots att han satt lugnt och stilla på stolen med armarna lugnt vilande mot armstöden - det syntes att han ville skapa det arroganta uttrycket hos en mycket rik, oberoende man - fanns rädslan i hela hans uttryck. Väl dolt för ett otränat öga. Men det mannen inte visste var att jag - hans åskådare, betraktat honom en lång tid. Jag visste allt om honom. Jag kände till hans rädslor, hans ambitioner och visioner. Jag kände till hans tragiska uppväxt och jag visste vad han hade gjort då tyngden av hans traumatiska upplevelser hade gjort honom galen.
Mitt jobb var kluvet, ty jag skulle befria honom från sina värsta plågor men samtidigt förverkliga hans största skräck, döden. I'm Bond. James Bond."

Låt mig tillägga att detta nog är det mest ambitiösa vi nånsin gjort på dessa lektioner. Och att vi ägnade många minuter garvandes åt min hjärnas desperata försök att hitta på egna ord som skulle låta proffessionella och säkra.

Textkommunikation ownzzz

Ibland är jag en logisk människa. Som när jag sitter kvar i skolan tre timmar längre än jag egentligen behöver för att vänta på att en kompis ska sluta. Då är jag sådär lite extra logisk.

Dagen har varit helt okej, bortsett från att pappa väckte mig klockan kvart i åtta och frågade när jag började. Åtta sa jag. Oj sa han.
Det känns lite taskigt att skylla mina förseningar på pappa men grejen är att jag tror att jag blivit immun mot mitt väckningsalarm på mobilen. Jag har ställt in så att jag ska kunna vakna av Such Great Heights varje vardagmorgon klockan halv sju men sedan jag ställde in det alarmet har jag inte något minne av att ha hört den låten en enda gång. Intressant.

Första timmen hade vi Textkommunikation. Hemskt roligt och så. Vi fick en personbeskrivning som vi skulle utveckla, det slutade med en massa ordbajs. Men läraren gillade det och bad oss skriva vidare "romanen". Det var väl bra iaf.

Finns det nåt mer patetiskt än att sitta och skriva blogg på ett skolbibliotek förresten? Ska nog sluta nu. Hehe.