Trallalalalalalalalalalaa här är är jag har ni saknat mig?
bloggolas.blogg.se
Lämna en kommentar eller två vaaaaaa
Jag fick en födelsedagspresent av Tjollan
Jag vet inte vad som är härligast.
IDÉN: Födelsen av idén i Olivias huvud, att hon skulle vilja ära sin gamle vän med ett e-card föreställande henne dansandes i ett rött fodral med ett huvud tre gånger större än vad som vore proportioneligt. Det hela verkar ju väldigt roligt och relevant.
DESIGNEN och VALET AV KARAKTÄRER: Självklart födelsedagsbarnet själv och självklart Luke Pritchard. Jag kan tänka mig Olivias belåtenhet när hon såg hur e-cardtjänsten klippte bort två tredjedelar av Lukes hårfigur för att leverera en primitiv, aplik look. Valet av bild smickrar Lukes gravt hjärndöda min under de härligt svängiga movesen. Den hysteriska glättigheten hos hans glammiga danspartner framhäver hans slapphet och jämnar ut hela pardansen i perfekt harmoni. Att Luke utöver detta aldrig varit mer lik Mystisk Sim är ett perfekt bär på bakelsen.
KRAV FÖR GENOMFÖRANDE: Min vän Olivia varit inne på denhär hemsidan, JibJab e-cards. Om hon googlade på e-cards eller om hon mindes tidigare erfarenhet av dem kvittar. Det hela är så otroligt härligt att tänka på.
OCH SIST: Att jag garvar mer för varje gång jag ser det och att hela mitt hjärta bankar av uppriktig tillgivenhet till min vän Olivia är ju också ganska roligt.
THAILAND
Vissa tror att man aker till thailand for att slappna av. Jag vet att detta ar fel. Anda sen jag kom hit har problemen kommit pa lopande band och det tycks omojligt att losa dem. Vad denna slags problem bor kallas ar diskutabelt, de kan ju inte lampligt kallas i-landsproblem som klassiskt, da jag faktiskt befinner mig i ett u-land. Att kalla dem u-landsproblem kanns inte heller helt ratt, det skulle ju vara att underminera dem. Lat oss kalla dem thai-landsproblem.
Att återge dessa problem i full mäktighet skulle ta veckor.
Vad roligt att man börjar skriva en grej och inte orkar skriva klart. Dethär skrev jag i Thailand ok
It seems farther than ever before
Det går bra nu.
"Men ni skulle ju till musikskolan"
Jag är verkligen inte den mest tursamma just nu.
Provisorisk lösning
Dethär med provisoriska lösningar innebär ofta spännande överraskningar. Sängen har blivit till en avlastningsyta (värre än vanligt) och när jag nu försöker röja lite inför den kommande nattssömnen hittar jag en tvärkul blandning av föremål som inte bör anses höra hemma i en säng, såsom en hammare, en nagelborste, en sten, diverse väggpluggar, ett uppstoppat lamahuvud (nästan) samt kläder i varianter från sportBHar till morgonrockar.
Provisoriska lösningar ja. Spännande.
THE SKYYY COULD BE BLUUUUE I DON'T MIIND
En vis man.
Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."
Hej.
Jag har en ny mössa som jag tycker om
och som jag ska gömma mig i fram tills april.
Idag var jag i Globen och nu är jag trött och fattig.
Delicatobollen
Klimakterietvålen
Mina musikaliska vänner Olivia och Jeanette
Puss!
(Och detdär med att kärt barn har många namn är INTE sant)
Det var nämligen inte så att jag för en halvtimme sen låg och borrade in ansiktet i kudden, lycklig i beslutet att "jag skiter i detdär, jag kan sova lite till..." när jag blev överraskad av ett element jag inte räknat med. En fiende som slog mig med chock ur en vinkel jag inte blockerat.
Syndafloden, röda havet, det kvinnliga tsunamit - vadhelst du vill kalla det, var det som till sist drog mig upp ur sängen. Besegrad av sin egen fertilitet, är det inte fantastiskt.
Mat.
Jätteenkelt.
Vad det gäller den allmänna åsikten om Priskrossarengodiset så har jag hört många blandade åsikter. Senast igår sa Olivia att det var skabbigt. Jeanette prisar det som en giva från Gud. Själv är jag någonstans mitt emellan. Visst kan Priskrossarens godishyllor erbjuda en del spännande bismaker och intressanta, misstänkt oplanerade konsistenser, men jag har nu ätit tre bitar på rad utan att det smakat varken damm, plast eller att mina tänder gett ifrån sig mystiska knakljud.
De vackraste förhållandena är ju de som går upp och ned.
Min mamma jämför mig med en insekt.
Jag hade vaknat klockan halv sju av ett alarm (min mobils ordning på alarmen är häpnadsväckande. Jag tror att detdär var alarmet som var tänkt att väcka mig i onsdags morgon) och sedan dess legat halvvaken på mage och myst med kudden. Lite småmysig träningsvärk i hela kroppen från pumpen igår, varm, täcke över hela kroppen och perfekt kuddvinkel ...
Det var det skönaste i år.
Så kommer en av de tre mer morgonpigga individerna i huset (det är ett under att jag undkom den genen) och påstår att det är dags att gå upp, och när jag lägger kudden över huvudet jämför hon mig med en gråsugga. "När man lyfter på stenen kryper du ned och gömmer dig ännu längre ned under jorden".
Jag förstår inte alls liknelsen.
Nu är alla glada.
HATE TO SAY I TOLD YOU SO!
Och anledningen bakom att jag inte tog sprutan var självklart noggrannt övervägande och efterforskningar, och hade inte alls att göra med den psykiska sprutskräck som gått ned i led från min mamma, som lyckas med den fysiskt omöjliga bedriften att svimma liggandes bara hon ser en spruta på TV.
I ett universum där inte svininfluensevaccinet uppfunnits hade jag sett Taylor Lautner topless nu.
Sen. Sen gick de och tog svininfluensavaccinet.
Nu ligger de hemma med heta värmedynor fastknutna mot pannorna och rasande termometrar i mungiporna. (Och det var inte alls en fri tolkning med inspiration från min favoritfilm Peter Pan)
Jag sa ju hela tiden att detdär vaccinet var farligt.
De kallar mig hurtbulle.
Jag önskar att jag hade något vist att säga men nu har jag ju inte det. Inget annat än detaljer ur mitt egna meningslösa liv (som jag älskar, förvisso) såsom min extrema slöhet, som nyss väckte en viss irritation mot gymmet jag tränar på.
Det var såhär att jag hade ju tänkt träna idag. Verkligen, tänkt. Planerat. (Läs skjutit upp från gårdagen, när jag i stället låg och mös i min säng) Men när jag kommer hem och faller ned i fåtöljen i vardagsrummet känner jag det, alldeles tydligt; det är som att högre makter försöker tala om det för mig. Jag borde inte träna. Det är såå mycket mer rätt att sitta här och äta krämig stragiatellaglass.
Eftersom att jag inte kan banga ur träningen bara sådär som vilken mes som helst måste jag ju försöka hitta något utomstående förhinder till den. Lite nöjt kommer jag fram till att ja, jag säger såhär. Om det är några gruppträningspass av de sorter som jag brukar köra i kväll, då går jag. (TOTALT omedveten om att det tidigare veckor inte alls varit det. Typ)
Jag loggar in på hemsidan för att få min ledighet bekräftad och min slappa kväll befogad, och märker att, vad i… Hela schemat är ändrat. De har stuvat om passen, och just idag är det ... Fyra stycken.
Nu letar jag alltså efter en ny, stabilare, mer oberoende anledning. En bit oregano mellan tänderna kanske.
Jag har varit i klädaffärer.
Med risk för att låta som en hon med den gröna sjalen i En shopoholics bekännelser:
När du slänger upp resultatet på din säng och förtjust tänker "det kan inte ha varit SÅHÄR mycket!", det är då du vet att du gjort precis rätt. Men lita på erfaren visdom och tro mig - bra idéer kostar.
Övrig visdom och användbara fraser:
"Det vore slöseri att INTE köpa den."
"Det är en livslång investering"
"Det är ju blommor och allt på"
"Den skulle göra dig lycklig"
"Den skulle komplettera din livsharmoni"
OBS. Dessa fraser bör inte testas med kreditkort utan sällskap av person med motsatt mentalitet.
OBS 2. Denna text bör inte läsas av person med a) shoppingmani b) icke existerande sinne för ironi. Sånt får man aldrig överskatta hos anonyma läsare.
Jag lever i lögn.
Skolbiblioteket är min absoluta favoritpluggplats. Speciellt vid datorerna finner jag stor inspiration och ro att arbeta, och distraheras varken av andra (jag snokar aldrig på vad de gör eller tjuvlyssnar på deras samtal. Aldrig), internetnärvaron (att sitta på Facebook under avsatt pluggtid är verkligen inte min stil), Spotify (jag sitter helt blickstilla eftersom att jag mycket klokt väljer att lyssna på osvängiga klassiker, lite plaina perfekta bakgrundslåtar såsom Signed, Sealed Delivered och Black or White. (...)) eller den egna individen, det vill säga mig (som för övrigt aldrig någonsin distraherat någon överhuvudtaget).
Okej.
Jag börjar sakta inse att orden "jobba bäst" tappat betydelsen för mig. Varje gång något skolarbete ska skrivas intalar jag mig själv att jag jobbar bäst vid datorerna i skolbiblioteket.
Det är inte sant. Bara så ni vet.
En månad till julafton förresten. Och varför skriver jag alltid julafron?
Att det dessutom var en såndär novemberdag då man går runt och slumrar i vaket tillstånd gjorde ingenting bättre eller lättare. Det var bara att acceptera det lilla avbrottet mitt i föreställningen och försöka haka på så fort som möjligt efter uppvaknandet.
Appropå novemberdagar av dethär slaget så håller de på att suga musten ur mig. Sedan jag kommit hem har jag försökt övertyga min familj om hur miserabelt och faktiskt värdelöst mitt liv är på alla sätt. De skrattade åt mig. De skrattar alltid åt mig när jag berättar om mina stora problem. Jag kan med all min hjärnaktivitet inte förstå varför.
Nu blir det tevespel med min storasyster.