Puss.
Jag kom förresten på nyss hur mycket jag avgudar sistnämnda. Få människor kan få mig att skratta som hon. Få människor kommer någonsin att kunna sätta sig över henne. Hon är perfekt.
Och jag tror inte att din mormors teori stämmer, Olivia. Tänk matteklassrummet, årskurs nio ...
Marit Bergman också.
coo coo ca-choo mrs robinson
.jpg)
Sent.
TISDAG
Är det inte konstigt hur okända folk bryr sig om varandra på alla sätt utom det omtänksamma? Det är höst. Nånstans borde vi skapa lite värme.
The fact is that it probably will hit something on the hazardous terrain
Det är så ibland på hösten att man finner sig själv stirrandes ut i ett kolsvart mörker. Det är så ibland att man finner sig själv spelandes tysta mollackord för sig själv på kvällen när alla som kunnat höra har gått och lagt sig.
Och det är då man tänker sånthär.
Om jag bodde i USA skulle jag vara cheerleader. I swear.
(Eftersom att jag är så munter. Inget annat)
Fredag kväll som egentligen skulle blivit något helt annat blev ... något helt annat
Släktmiddag hos min farbror. Smörgåstårta och kaffe och choklad, trevligt, men jag ska vidare och se på Idol med Olivia och Jeanette så jag måste på något sätt höja min stämma över övrigas (min familj i ett nötskal = ingen syl i vädret om man inte skriker) och klargöra "jag tänkte dra mig hemåt, tack för att jag fick komma, det var trevligt". Efter en timmes försök lyckas jag i alla fall.
Ska hämta Jackie hos Lena. Står i hallen och pratar med Lena som sitter i vardagsrummet. Klockan börjar närma sig nio och vi har kommit in på ett samtalsämne som känns viktigt för mig, om en person som jag bryr mig mycket om och vill hjälpa (mig i ett nötskal). "Du kan ju sätta dig ned om du vill", säger Lena. "Neej, då kommer jag inte komma härifrån", skrattar jag. Mycket naivt.
En timme senare (nej, jag hade inte kommit därifrån) ringer pappas mobil, som jag lånat. Det är min storasyster, och hon är väldigt upprörd. Hon frågar vart jag är och säger att hon rymt från släktträffen för att hon var sur. Okej. Fem minuter senare dimper hon ned i soffan (där jag således hamnat) och berättar upprört att hon kommit i diskussion med två ganska konservativa släktingar om homosexualitet. Diskussionen hade spårat och hon hade av princip gått därifrån. Min syster är bra. Och sig själv i ett nötskal.
Vi har suttit och pratat i två timmar till (varför blir det alltid så med Lena? Lena i ett nötskal) när pappas telefon ringer igen. Jeanette tror att jag är Karin. "Hej, det är Jeanette... Alltså, Julia skulle ha varit här för två timmar sen, vi har ringt henne men hon svarar inte ..." "Hej Jeanette" "Är det du?! Vart är du?"
Jeanette hade inte haft sin mobil på (Jeanette i ett nötskal) och jag hade inte tänkt på att hon inte skulle ha det (jag i ett nötskal) och Jeanette och Olivia hade kommit på att oj, Julia skulle varit här för en timme sen och blivit lite oroliga. (Bra kompisar i ett nötskal) Vi bestämmer att vi ses i morgon i stället helt enkelt och lägger på.
Så satt vi kvar där till klockan ett, när Seven Eleven stängt dörrarna om mina kärt värderade brownies och Jackie alla samtalsämnen i alla fall var halvt igenompratade.
Det är skönt att ha en storasyster som pratar och tänker som en och en gudmor som lyssnar på det.
2 AM and she calls me cause I'm still awake
Saknarej kompis
"Man kan lita på Julia, hon kommer alltid för sent!"
Det känns bra att mina vänner känner mig så väl.
EeejadinchEEEEeeeEEEEeee ... harkel "'rsäkta" ... EEEeeeeEEEee
Så känns min röst just nu när jag sjunger. Jag hatar att vara sjuk.
Inte min dag.
Dethär är inte min dag.
För det första så hann jag inte äta frukost i morse. Eller duscha. Eller tvätta håret. Så jag var ful idag och det är ju aldrig trevligt. Sen var det jätteful mat i skolan idag. Den var så ful att jag inte ville äta den.
Det hela har resulterat i att jag är hungrig. Något som gör denna känsla lite jobbig är att pappa har ätit upp all färdigmat förutom den äckliga. Han har även ätit upp all norsk choklad utom sista biten. Och all After Eight utom sista biten.
Som straff åt jag upp den sista biten mandeltårta. Han älskar mandeltårta. Rätt ska vara rätt.
En annan sak som gjort min dag lite småjobbig är faktumet att vi har målare härhemma som drar omkring runt huset och målar taklisterna. Detta innebär att man som boende i huset kanske bör tänka på att vara lite diskretare.
Jag, som i större delen av mitt liv bott i en stor villa med bra avstånd till grannar och gata vet dock inte vad diskretion är.
Detta har lett till att jag skämt ut mig vid ett antal gånger under dagen, då jag 1) gått runt i underkläder på morgonkvisten, 2) snubblat framför deras ögon en av gångerna då jag under (vaneenlig) hysterisk morgonbrådska sprang upp för den morgonblöta trappan i trädgården för att i olika omgångar hämta allt jag glömt 3) sjungit och dansat i vardagsrummet.
Hur ska det gå om jag nånsin flyttar till lägenhet?
Diskret? Nääisch!
Det är nu allt händer
Avstånd till allt som är, allt som hänt och allt man gjort fel. Vem minns sånt om fem år ändå? Avstånd till alla tankar och människor som inte bidrar till ens lycka. Som bara tar men inte ger något.
Alla gör misstag. Alla tappar fotfästet. Inte alla hittar tillbaka. Långt ifrån alla hittar något bättre. Jag är så himla glad att jag gjort det. Allt är nytt. Vad livet handlar om, hela känslan som går genom alla timmar alla dagar och sedan stannar kvar för alltid i minnet, allt handlar om vad man fokuserar på. Varför ska man då fokusera på något negativt?
Nu ligger fokus på en nystart. Nu ligger fokus på allt bra jag har och allt bra som ska hända. Inte perfektion, inte storslagenhet - vardagsglädje. Den största lyxen ligger inte i att ha tillgång till en massa dyra grejer eller kläder utan i att ha tillgång till vänner som gör att man känner sig glad i magen. Vänner som kan göra en lunch till en fest. Eller en tågresa. Som gör det lättare att andas utan att kräva något tillbaka. Som fattar utan ord.
Självkänsla handlar inte om att representera sig själv enligt reklamens alla taktiker och dra hem betalningen genom uppskattningsbiljetter att tapetsera sina väggar med, självkänsla handlar om att avguda sig själv no matter what. Det handlar om att skippa "ohherregudherregud såhär kan man inte se ut bland folk", kunna garva och tänka "hörrudu detdär var ju inte så himla najs kanske" åt en grådassigt morgonutseende. Att med noga dragen linje till schitzofreni kunna uppskatta sitt eget sällskap. Uppskatta sin egen bild i spegeln, uppskatta vad man tycker, uppskatta sina tankar. Trivas själv, trivas med sig själv.
En ny era börjar nu. Och visst borde jag med dessa oerhört vackra predikningar bli präst? I vilket fall som helst. Det är så skönt när man inser sånthär.
Och jag vill bara upptäcka ny musik hela tiden, för varje gång jag sätter igång något gammalt så känns det som om allt börjar om igen.
Everything changes, I don't care where it takes us
It's a beautiful day
Foto A gör mig jätteinspirerad och glad och är riktigt roligt faktiskt. Nåt helt nytt. Älskar det.
Jag har köpt ett par sammetsskor. Ett par skor alltså. I sammet. As mellanslag mellanslag glad!
Vi har världens bästa musiklärare, som ger en inspiration och ahaa-upplevelser och hopp och tro och kärlek. Typ!
Jag har också världens bästa vänner eftersom att dom är precis lika skitroliga som jag. Jag, Jeanette och Olivia, ett tåg och lite tid att döda ... Det är perfekt.
Dessutom är jag frisk och får träna igen och det gör mig GLAAAAAAD. Träna är skönt. Träna är bra. Träna gör att jag blir glad.
Sällskap ...
Min fråga är: spindlar som är sju centimeter i diameter, med håriga ben och vassa tänder - låter dom?
JULIA ORIENTERAR
Jag har alltid haft lätt för mig i skolan. Det är ett faktum. Under perioden tvåan till femman hade jag sammanlagt två stavfel. Glosor har det aldrig varit tal om att plugga på fritiden, dom slinker in rasten före provet. Jag kan plugga in en mattekurs i naturtempo på egen hand, två timmars räkning i veckan, och få MVG. Man skulle kunna sammanfatta det så att jag har äckligt och orättvist lätt för mig.
Otroligt smidigt och bekvämt, kan man också kalla det.
Det är dock ett ämne som jag aldrig haft någon vidare framgång i.
Gymnastik.
Jag har ingen teknik, är inte snabb och bollsinne är det inte mycket tal om. Genom hela mitt liv som betygsatt gympaelev har jag släpat mig fram med ett, ibland, knappt godkänt.
Så när vi hade betygssnack i början av terminen och min gympalärare sa att jag hade goda chanser på ett VG om jag fortsatte anstränga mig var det inget snack om saken.
Jag skulle fortsätta anstränga mig. Kosta vad det kosta ville.
I morse var början på mitt nya liv som VGsiktande gymnastikelev. Ned i väskan trycktes ett par nikebyxor, ett brottarlinne och ett par joggingskor.
Orientering. Jaha. Klart jag ska ta svåra banan! Och klart att jag ska vara själv. Det kan ju inte vara så svårt. Eller?
Min orientering steg för steg:
1) Kontroll nio. Den vet jag var den är! He he ...
2) Amen då letar jag efter kontroll tio och elva när jag ändå är på gång här i trakterna!
3) Oj, kontroll tio och elva var visst inte med på min bana. Och oj, det är visst bara tio minuter kvar på lektionen.
4) Äsch, jag hinner väl med trettiofyra och trettiosju också! Dom är ju precis vid vägen ... Typ.
5) Vi går över daggstänkta berg fallera. Där var kontroll trettiofyra. Vem är det som är bäst?
6) Kontroll trettiosju borde vara här. Eller ... Där. Eller där borta kanske. Jag utesluter att den är nedanför backen.
7) Där var kontroll trettiosju. Nedanför backen.
8) Då var det fem minuter kvar. Det skulle vara en omväg att gå samma väg tillbaka, och det verkade ju vara en jättebra idé att gena genom träsket vid första anblick.
9) I mitten av träsket inser jag att jag inte vet hur jag ska komma därifrån.
10) Hur ska jag komma ut från träsket? Oh, titta, en jättetät trädklunga. Det är säkert utvägen. Jag springer.
11) Julia vrickar högra foten.
12) Julia vrickar vänstra foten.
13) Framme vid trädklungan. HA! Plan mark. När jag kommer ut på andra sidan kommer det säkert vara en fin, plan äng med ...
14) ... brännässlor. Brännässlor 350 grader. Jag är omringad av minst femtio meter brännässlor åt alla håll.
15) We shall nevah surrendah. Julia gör en "Sid, dronterna och melonen". (Ni vet slow motion, vrålandes)
16) Bara trettio meter brännässlor kvar. Aj, aj, aj. Still I'm dying with every step I take.
17) Har jag nämnt att jag hade trekvartsbyxor? Tio meter kvar. Är jag inte immun mot brännässlor nu så är det fysiskt omöjligt.
18) Här var det en stig bland alla brännässlorna. Vad lyxigt. Jag springer.
19) Vrickar båda fötterna igen. För säkerhets skull.
20) ÄNTLIGEN framme vid grusvägen som leder till skolan. Slänger mig upp på den, kastar mig på knä, kysser den. Typ.
21) Hör ett skratt längre bort på vägen. "Hehe, där kommer Juulia!"
22) "Hehe", där kommer mina klasskamrater. Hela, torra. Gåendes på en grusväg.
Jag vill döda dom.
Hur ska vi sammanfatta det hela? Mitt år som VGkandidat kan bli långt ... Och farligt.
Pulver hjälpte mig, verkligen, skriv dethär i tidningen
Färgat hår har sina nackdelar. Jag vaknade i morse med plattplattplatt hår. (Det är det i sitt naturliga tillstånd)
Sen visade min syster mig en fantastisk liten burk med pulver.
Sen ba.
Och webcambilder äger. Ni tycker också det.
Måndag morgon
Jag känner mig som en indian, sen kommer jag på att jag är för blek.
Förresten. Det kanske inte syns på bilden, men jag är svarthårig. Nästan. Mörkblond stod det på förpackningen.
I så fall var jag platina förut.
Jag har aldrig sagt att jag är vacker.
Fredag kväll. Besök hos Jeanettes nya lilla bebishund, cykelskjutsning (det är en konstart), thaimat (igen), en Olivia, Idol, Phish Food med tre skedar, inkommande av smålulliga, intressanta och mycket givande samtal (aren't they all) och som vanligt när jag och Jeanette släpps lösa med internetuppkoppling - skamliga och mycket mycket komiska avslöjanden.
Och så dessa webcambilder. Det händer att jag tar några normala, börjar redigera, så ser det riktigt bra ut ett tag. Sen anser jag att dom är tråkiga och så drar jag till med någon klassiker som den nedan. Bita på knytnäven. Eller varför inte en imitation av "Skriet"?
Så många motiv, så lite tid.
Visdomsord
"Det är aldrig ett bra tecken att man gett en kille
smeknamn efter en sagoprinsessa"
När katten är borta
Under förtäringen av denna magnifika föda diskuterade jag och pappa olika namn. Det hela började med att vi hade en fulast-dubbelnamntävling. Pappa berättade att min faster någon gång i sin ungdom kommit fram till att det fulaste dubbelnamnet måste vara Seth-Bengt. Jag stod dock fast vid mitt Bob-Kåre.
Eeh. Nu blev det bråttom här.
Sjuk + gångproblem
Halv tio knackar Karin på min dörr. "Skulle inte du gå till skolan idag?"
Sätter sig käpprak upp.
"Hur mycket är klockan?"
Halv tio.
Det blir ingen svenska alltså. Hinner i tid till matten, inser att vi inte går igenom något jag inte redan kan, inser att det är sista lektionen eftersom att Jimmie är sjuk. Så det var ju onödigt att masa sig upp överhuvudtaget egentligen.
Fast. Som vanligt när jag har varit sjuk så erbjuder jag första dagen av närvaro i skolan (förutom ett mycket fräscht yttre och en vacker o-hes röst) hyperaktivitet. Mina vänner har kunnat konstatera och betrakta denna med lätt avståndstagande leenden.
Sen har dom kritiserat min gångstil. Min hästsvans svänger tydligen när jag går. Det ser tydligen roligt ut.
Jag ska sluta gå.
MAKE UP CLEAN UP MESSED UP
För första gången på nästan en vecka, smink.
Jag känner mig överjordiskt vacker.
Städningen har tagit lite fart, jag har vikt lite kläder och drog just ur en BH som jag kört över med skrivbordsstolen, den hade fastnat i hjulet. Och på tal om kläder så var jag otroligt sugen på att ta en DAGENS OUTFITbild nyss. Bara för att den är så snygg så att man nästan faller isär. Sen insåg jag att min mobil, som skulle få agera kamera, är borta.
Så nu ska jag riva ut innehållet i sängen, rota i samtliga kuddar och örngott och ropa på den tills den kommer tillbaka till mig.
Och jag VET att ni älskar mina sjuk-updates här i bloggen. En fågel har viskat att ni är sanslöst intresserade.
Onsdag
En grej som suger med att vara jättesjuk utan feber är att man har svårt att vakna på morgonen och svårt att somna på kvällen. Det har resulterat i ett i skolsammanhang för mig mycket vänt dygn. Och det finns liksom ingenting man kan göra för att bli trött heller. Jag blir andfådd av att gå till köket.
Vilket onödigt blogginlägg.
About as subtle as an earthquake, I know
"Det är George Clooney!"
"Olivia har en ny grej som hon gör. Så fort hon får tag i någon av mina skolböcker har hon ett namn som hon skriver, inringat i ett hjärta. Och det är liksom inte så att hon bara skriver det lite slarvigt; det är skrivet med skrivstil, omsorgsfullt. I ALLA mina böcker. Gissa vilket namn"
Henrik?
"Alltså, det är inte en person som jag tror att du skulle tippa på ..."
SJUK SJUK SJUK
Jag skulle så gärna vilja ha en äppelmunk just nu.
Allt är så enkelt när man börjar långa vägar
Måndagen den sjunde september
Jag är sjuk och sitter hemma i sängen och äter Bafucin och betar av filmer.
Män som gör reklam för Burberry borde inte få vara med i shoppingfilmer
En Shopoholics bekännelser var ohälsosam för
mig på både ett och annat sätt.
Världens bästa
Så får man ett SMS av en kompis som frågar hur det är, och man ger en liten rapport om situationen. "Har du inga filmer då?" Neej, klart familjen som har tre kanaler inte har några filmer. Så kommer han mitt i natten med en extern hårddisk tankad med 97 filmer och säger krya på dig.
Då blir man lite varm i själen.
But like a drunken night, it's the best bits that are colored in
Should look through some old photos
I adored you in every one of those
If someone took a picture of us now they'd need to be told
That we had ever clung on tight and maybe not with arms at night
I'd say she was his sister but she doesn't have his nose
Dethär är be your own star show, det är bit ihop och sparka
Som i ett tråkigt dataspel går man runt bland snygga kulisser och väljer mellan en massa olika spel, alla lika meningslösa och innehållsfria. Allt ser så bra ut på bilderna på omslaget men när man väl börjar spela märker man att det inte blir någon skillnad hur många gånger man än vinner.
Och jag vet. Jag är nog den mest positiva ni känner.
39 graders feber ska till för att jag ska blogga normalt
Håkan på Grönan igår. Det var bra, men inte alls lika magiskt som i Örebro. Antagligen berodde det på mig, som var i förstadie till dagens snorhostfeber, eller på snubben som trängde sig upp framför och sände oss härliga odörer från sina armhålor, som var i lagom höjd för våra näsor att uppfatta i HD.
Under konserten la jag vid två tillfällen märke till att min väska var öppen. Efter konserten märkte jag att min mammas kamera var borta.
Roligt.
Jag vet inte hur länge jag gick runt, sådär lite mysigt kallsvettig och vild i håret efter allt hoppande och skrikande, och letade efter den innan jag fattade att den blivit plockad ur min väska av någon annan i publiken. Det var fler som fått saker tagna. En väldigt mysig insikt måste jag säga. Tack Robbin och Johanna som letade med mig i alla fall.
Idag då? Jag sov till två. Egentligen vaknade jag vid elva, men jag mådde så dåligt att jag inte orkade vara vaken. Så jag har legat och varit halvvaken halvmedvetslös i nån timme nu. Haft Nu kan du få mig så lätt på hjärnan och velat spela den på synthen som står en meter från sängen, men kommit fram till att jag inte orkar sitta. Jag har varit frisk längre än jag varit i typ hela mitt liv så det var väl på tiden att mitt immunförsvar blev nedtaget på jorden.
Nu ska jag försöka ta mig upp härifrån, äta lite c-vitamin och sen se om jag orkar ta en dusch. Ikväll blir det Brokeback Mountain med Olivia och det tänker jag inte missa.
September.
Det är rädsla och det är kärlek och det är detdär med att vara duktig. Det är detdär med att vara sjutton men inte ha någon koll någonstans. Detdär med frågan som ekar fram och tillbaka och upp och ned tomma men ändå så fulla närallavännernagåtthemkvällar som denhär.
Hur mår du egentligen.
Kommer sakna dig
Jag ägnar en tanke åt en av mina allra, allra finaste vänner Mia som sitter på planet till USA, där privatskolan hon blivit inskriven på ligger. Ett år utan en vän som betyder så mycket, som jag behöver så mycket känns hårdare än jag vill erkänna men det gäller att tänka positivt. Ser fram emot alla bilder och stories, och om vi har tur kanske ett litet besök någon gång i höst eller vår!
En av bilderna som vi tog sista gången vi träffades. Lägger väl ut dom andra nån dag när jag har tid!
Kanske har jag fått för mig att dethär kommer få mig att känna mig mindre dålig i höst
LAAAAAAAST NITE
Nu verkar dock uppvärmningen ha varit till ingen nytta då jag gått med ont hela dagen.
Varför?
Jag sprang all the way hemifrån till busshållplatsen i morse.
Kommunal, tidsbunden transport is killing me.
Blev en ganska dag trots detta, och trots att det aldrig går riktigt som man tänkt sig på ensemblen, och trots att vi åkte in till stan för att gå på en fotoutställning på ett museum som var stängt. Och trots att shoppingen vi tog oss an som ersättningsaktivitet slutade olyckligt då det visade sig att mammas autoöverföring av studiebidraget, som skulle dämpat den ekande tomma akustiken på mitt bankkonto, hade laggat.
Det låter ju inte så roligt. Varför var dagen då så bra? Jag har världens bästa vänner helt enkelt. Satt hela vägen hem i intressanta samtalsämnen om nian, lärarna, stunder vi upplevt och saker vi sagt. Så himla mycket klockrent där. Vi borde skriva en bok. Sen pratade vi om skolan nuförtiden. Det är ganska kul att höra om hur andra har det. Speciellt när de använder sig av orden "samhälle suger långsamt livet ur mig". Sen garvade vi så mycket att folk bytte vagn. Ränderna går aldrig ur. Så himla skönt att få lite avstånd till saker och ting (och medpassagerare) genom att helt enkelt garva sönder åt det.
På vägen hem från stationen kom jag och Jeanette in på samtalsämnet framtiden. Jag har ju vissa idéer om vad jag vill göra, och som det är nu har jag hållt fast vid dom i ett år utan att bli osäker på om det är rätt. Kanske känns det mer rätt nu än nånsin. Detta innebär dock att jag inte är begåvad med den spännande insikten att inte ha någon aning om vad jag ska göra resten av mitt liv, något jag löser med att känna töntigt mycket inlevelse i vad som ska hända med mina vänners liv. Jag uttryckte min spänning genom att säga att det är ju jättekul, du kan liksom bli vad som helst, om tio år kanske du är kock liksom! Jeanette spräckte dock denna teori genom att påminna mig om att vårat motto i köket är "alla baciller dör i ugnen".
Men seriöst. Studenten om två år. Vad händer sen?
Nu håller Marcus på och gräver i mitt förflutna och drar upp en del pinsamma sanningar på min bilddagbok. Nackdelar med att ha en tre år gammal. Vän och bilddagbok. Borde kanske kolla upp detdär så att inget jobbigt kommer fram.
When the sun shines again I'll pull the curtains and blinds to let the light in
Half empty or half full?