"Jag vill ta en tur på din discospak"
Olivia, Jeanette och Emma är här och överlever Allhelgonanatten med mig.
Tomhet. Vilsenhet.
R.I.P
Min jättejättejätteJÄTTEbra plan!
Fast. Då måste man ju bära ut allting och måla ÄNNU mera måla MASSA och släpa runt på IKEA i ÄNNU fler timmar och snickra ihop ÄNNU fler möbler och sopa ihop ÄNNU mer skruvar och tidningspapper och målardamm och ...
Man skulle ju också kunna skippa allt och bara slänga ut allt möblemang och sätta in en gigantisk, förgylld staty föreställande Buddha i mitten av rummet. Det vore också kul.
Nej jag har inte feber i huvudet.
Jag tänker: He. Vad ful den är. Klart jag kan slänga den. Vad tänkte jag?
Lite för att testa hänger jag den med det hela axelbandet över armen. Jag står tyst ett tag och kollar på min spegelbild, där den stora väskan fyller ett stort utrymme som stått tomt i tre långa, hårda år. Återföreningen slår ut alla klockor, fyller rummet med ett milt ljus och från ett avstånd hörs en änglakör lite diskret.
Jag tänker: Nu när jag har fått så bra utrymme i garderoben borde den väl få plats ett litet tag till ...
Separationsångest
B-MILLTEX:
Det känns hårt. Bara tanken på att vi antagligen aldrig mer kommer att tillbringa en dag i garderoben tillsammans gör att jag måste bita mig hårt i läppen för att inte börja gråta.
Jag kommer aldrig glömma vår tid tillsammans.
Man lär sig något varje dag.
Inne på den tionde månaden under mitt artonde år inser jag varför människor vanligtvis inte lever sina liv med alla sina tillhörigheter samlade i sin soffa.
Det är ganska svårt att hitta.
Puss.
Dag två på mitt liv från insidan av garderoberna är avklarad. Hade jag inte varit perfektionist hade jag kunnat vara klar nu. Men nu är jag ju det. Och självplågare.
När man står som en banan (bakåt alltså, det är lite svårt att förklara, men det verkar som om jag är någon slags mellanstorlek. Jag är inte lång nog för att nå att måla taket utan pall, men jag är inte kort nog för att på ett ergonomiskt vis idka pallstående takmålande) och umgås med Alco B-Milltex Täckfärg för vägg och tak under längre tidsintervaller börjar man (som kanske framgick i gårdagens inlägg) att tänka på ett underligt, misstänkt schitzofreniskt vis.
Hade dagens tänkande skrivits ned hade det blivit en tjock, långsökt men utsökt bok om filosofi. (Man undrar mycket över sin egen existens när man står på insidan av en kladdig garderob) Eventuellt en komedi. Jag vet inte riktigt.
Lik i garderoben?
Klockan är halv elva höstlovets första kväll, och halsflussade Julia sitter på golvet och sorterar papper ur en garderob som inte rensats på tio år. Det är en spännande upplevelse, jag har hittat allt ifrån en dramatisk story skriven spegelvänt (eller nja, men den nivån) av Julia, fem år som är upprörd över en klädroller till NOhäftet som tillhörde Julia 6b, fullklottrat med hästnamn inramade i hjärtan.
Man kan genom dessa dokument följa utvecklingen från lilla fyraåriga Julia, författare till SAGAN OM KATTEN OCH DEN ANDRA KATTEN till den lyckade, målmedvetna, vässade, stiliga kvinna hon är idag.
En av de mest spännande upptäckterna hittills har varit en liten röd bok märkt LÄXBOK Julia 7b. Där i står allt som nånsin kan behöva vetas om mig och två av mina kompisar från den tiden, våra personligheter, mål och prioriteringar i livet, gestaltat i konversationer.
Och da hottest topic: Klasskamraterna som sitter runtomkring oss. Ovetandes.
Jag utgår ifrån att avsaknaden av en enda läxa i denna läxbok är underförstådd.
Lyssna bara på dethär, en början på en av dessa konversationer: Hej, o onde kollega. Var hälsad.
Säger tillräckligt? Jag tror det.
Åååa fanns det ett original på den covern
Lalalalala vit färg!!! HAHAHAHAHHAHHHAHAHAHHAHAHAHh :(
Du pratar med färgen.
Du pratar med väggen.
Du vill så gärna tillägna The Cures melankoliska Lovesong till din roller.
Du har slutat tänka "jag är BÄST på att måla!!!"
Då håller i två rollers och mässar lidelsefullt tillsammans med Salem att du är stuck in the middle.
Du utbrister ett triumferande "HA!" då du täcker över den omålade väggen med en dryg, rinnande massa av vit färg.
Du bestämmer dig, för vettighetens skull, för att begränsa användandet av ordet "röv" till högst tre gånger per minut.
Du har slutat att sjunga med i låtarnas texter och håller dig till att highlighta roliga detaljer på de olika spåren. Ljud som "Wo!" "KADUSSSCH" och "bambamBAM" är klara favoriter.
Du vänder dig mot väggen och tänker "hehe".
Du är helt säker på att du upptäckt alla danssteg som är möjliga att utföra med en roller i kontakt med taket ovanför dig.
Du tänker med brinnande åtrå på dina härliga, fridfulla fyrtiofem minuter sittandes i väntrummet på sjukhuset mitt emot två pensionärer.
Detni.
Övrig notering till administratörerna av Spotify: Ni bör begränsa lyssnandet av en låtlista på under tio låtar till högst femtio gånger per dag. För det svenska folkets psykiska välmående.
Uppdatering: Ni skulle också gärna kunna begränsa uppspelningen av Basshunters reklam till högst femtio gånger per dag och användare. Anledning densamme som ovan.
Undrar om a-lagarna utanför Konsum nånsin testat kombinationen hostmedicin, antibiotika, lösningsmedel och koffein. Tror inte det va.
Take me anywhere, I don't care, I don't care, I don't care
Take me out tonight
Because I want to see people and i
Want to see life
Driving in your car
Oh, please dont drop me home
Because its not my home, its their
Home, and Im welcome no more
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine
2000 - 2009, världens finaste hund.
Att släppa en bomb, en insikt som kommer i och med att oneklig fakta sätts i ord. Min hund fick somna in idag.
Min lilla pärla som sprang fram och tillbaka på Knappelskär för bara några dagar sen, som lekte och skällde som en valp på vattnet för att det var för kallt för att bada i. Mitt blanka lena huvud som jag pussade godnatt i hemlighet varje kväll, när alla redan somnat och jag var den enda kvar uppe. Den svarta skuggan i hallen utanför köket när jag gått upp på natten för att bre en macka. De tyst klapprande stegen över golvet när det klirrat till i matskålen på kvällen. Den buffande nosen under armen när en svart labradorkorsning ville ha uppmärksamhet.
Jag kunde aldrig tänka mig dig svag. Du som gammal och grå kändes orimligt. Som om det aldrig skulle hända. Du skulle alltid orka. Du skulle evigt vara våran hurtiga unghund som alltid var redo för ett äventyr.
Jag visste inte hur rätt jag hade.
Men jag hade trott att vi skulle få mer tid. Fler sommarmånader av långa, soliga promenader med tungan hängandes som en rosa slips, höster med löpturer vid mattes sida i ur och skur. Tusen till hopp från bryggan vid Norrhagen, som du älskade. Fler försomrar lyckligt skällandes på skatorna i körsbärsträden, fler vintrar med snöbollsjakt på baksidan. Hundratals gånger tänkte jag ta dig till Estö, släppa dig på fotbollsplanen och se dig springa. Jaga löv blåsiga höstdagar. På huk se dig springa mot mig, glatt viftandes på svansen och strålande av livsglädje.
Du älskade livet, men ett liv med en pacemaker är inget liv för en hund.
Det var såhär det skulle vara. Du mådde bra in i det sista, du led inte. Allt var utan förvarning. En tur i skogen, ett vattenbrynsbad, ett hopp över en stock och ett gnäfs. Ditt hjärta pumpade aldrig mer normalt. Hjärtinfarkt var vad de sa. 33 grader varm med 200 i puls och 100 blås in till djursjukhuset. Syrgasrör i nosen, ständig uppsikt. Hjärtmedicin. Du slutade svara på den. Dethär var det enda rätta. Det enda alternativet.
Nio år fick vi. Jag var åtta år. Du var åtta veckor. Jag minns att du bråkade och bet mig i näsan. Jag minns att jag älskade dig utan gränser redan då.
Jag glömmer dig aldrig.
Jag vet inte hur det blir nu. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vet inte vad jag kommer orka göra.
"Hon var ju bara en hund"
Om någon kan förstå hur jag känner mig nu. Hur något kan kännas som en lättnad, men samtidigt vara den största smärtan i ett sjuttonårigt liv. Hur jag hör veterinärens ord i huvudet, ser hennes ansikte när hon säger att det inte finns något hopp kvar. Hela tiden. Och hur en mörkgrön korg kan vara så tom, full med svarta hår och hur en ostkant i en matskål av silvrig metall kan vara så torr. Hur man måste skrynkla ihop ansiktet, snabbt, oundvikligt, för att det gör så ont.
Och hur denhär dagen, som för alla er varit en onsdag som de flesta andra, med dåliga skämt, provresultat, långa lektioner och en bekant som visst gråter i matsalen bland all fiskgratäng, vad konstigt, vemtillåtersigattskämmautsigså kan vara dagen då mitt liv rasar ihop men måste gå vidare på samma gång
är konstigt
sjukt och
är det en mardröm låt det vara en mardröm hon är inte död hon ligger ju där ute i korgen och jag hör ju nästan hur hon andas genom dörren låt det inte vara såhär
Sagostund
Chinos är snyggt. Jag borde kanske vara glad över att äga ett par chinos. Det gör ju inte barnen i Afrika.
Men. De är ju bara snygga i garderoben.
Trodde jag. Fram tills i morse, när jag gjorde en fantastisk upptäckt. Om man drar upp dom så att de sitter ovanför naveln så sitter de faktiskt helt okej i benen. Eventuella övriga detaljer som inte satt riktigt lika bra sågs förbi i lyckan. Ett skärp fästes. Ett långt linne drogs över. Fantastiskt. Jag var euforisk.
Så. Ni som såg mig idag i skolan och blev hemskt hemskt avundsjuka på mig idag i skolan, när jag gick omkring i mina helt okej sittandes chinos, ni kan trösta er med att jag även gick runt med ze biggest camel toe in business. Då var det sagt.
Nu till grejen. När jag kom hem och skulle byta om till myskläder (det är en bra vana. Man kan då somna när man vill, var som vill. Asbra) så uppstod allvarlig problematik. Jag skärpet som jag satt i midjan för att byxorna skulle stanna kvar gick. Inte. Att. Få. Upp. Klaustrofobi. Hjälp. Vad gör man med insikten att man sitter fast i ett par byxor? Det var kritiskt där ett tag, innan jag tog en sked och bände upp skärpet.
Hon har på sig ett par chinos, tänkte ni. En isbergshistoria. Bakom kulisserna i Julias klockrent sittande chinos. Jä.
Being Julia
Exakt såhär många SMS får plats i min Skickatmapp:
Ta av dig kepsen. Ja. Visuellt ... Haha. Chilla. Okeje För att du berättar om dina sovmorgnar. Jag gjorde så. Ja! Det gäller bara att bli lite arg. Det är kallt Fikar säger du. Jag sov. Ja.. Hahaha. Har dom mustasch. Gulliii Skål! Hehe. If Roosevelt was livin' he wooldn't let this be Erotiska berättelser? Den är lite skön ändå Ha? Everybody gone bad NICKLAS Nicklas är bra Jag ska gifta mig med Nicklas Luke är såå 2008 Jag behåller Luke tills jag vet att jag har NickLAS Hehe Mm! Jag ska köpa en orkesterjacka. Du är skyldig mig pengar! Hehe. Jag ska köpa en ny jacka! Deru :D vadgördududududududu jag har tråkigt ligger i sängen pappa har stängt av modemet jag vill ha Nicklas i idol det vore najs Ha. Jag är rolig va! Jeanette jag vill ha Nicklas och en orkesterjacka. Jag är dödligt seriös. Du är bearnaisesås. Jag vill ha en orkesterjacka Marcus. Sen vill jag ha en massa andra saker som jag inte tänker berätta för dig!!! He. Pussis! Du glömmer väl inte att natta ungarna baby Den! Dom andra tre då lol. Äsch vi gör nya I morgon efter jobbet då Men han ska vara listig. En smart guy! Du är dålig på matchmaking! Vilken intressant male to male. Jo alla naturare har glasögon och alla esteter skär sig. Men? Haha! Du är bra. Rolig äru. Det kan jag nog. Jag HATAR kondommössor! Inte lika mycket som jag hatar kondommössor .. Vad hemskt det skulle vara att dö nu. Då skulle jag dö med en kondommössa på huvudet. Maskeraden? Det var Disneytema tydligen. Haha. Det är svårt med klänning. Jag tänkte vara Kapten Krok först men det var upptaget, då tänkte jag vara Smi men det var också upptaget. Vatten är fint. Ojdå! Hur? Ojdå. Detdär är oförlåtligt vettu. Vill du att jag ska vara arg eller bedrövad eller förstående? När naturens lustar sätter i... Släkthappening! själv? Ere fest? Ingen party. ... Färg Bra. He! Vad göru He! Jag tänker inte skriva eh! Trött plus alkohol elikamed mer trött Ojdå. Vänta. Detdär skulle inte till toi. :(( Hemma! Du är överst på smslistan. He. Av någon underlig anledning. Naajs. Jaa, dom kör TP Synd att inte lyssna ofta på Günther. Den är djup Jag kollar på störda komedier om amerikanska ungdomar som är besatta av sex Gaanska Han i filmen hade just sex med Abraham Lincoln. Haha! Det har redan varit. Måste kolla hennes blogg :) Hmm Gör det Vad bra Please please please let me let me let me let me get what I want this time Lord knows it would be the first time.. Smithslåten! Gjorde du! Vad är det? Ahaa! Det vill jag höra. Kända människor behöver inte vara musikaliska för att göra musikkarriär. För Paris! Hihihihihihihi Gillar du spetsunderkläder? Bra, jag funderade nämligen på vad jag ska köpa till dig i julklapp. Lägger mig under täcket. Fyllesamtal check. vlad brb? Rich guy! Hafffffffa Varför? Hm. Du hatar mig för att du tycker om mig. Makes sense. Aha. En rik dryg som inbillat sig att han är smart också. Härligt. Haha. Du är bra stjupiddd Coolt. Men det var du inte? Why oh why Du tänkte på det? Ibland kan inte saker lösa sig. Ibland går inte harpan ut, man måste ge upp och ta allt den jobbiga vägen. Jag tror det kommer från tröjan på igelkottbilden. Sen passar den. Igelkottar är gullia. Man förväntar sig att dom ska ha svans men dom har typ intere Ja men dom har stora bakdelar så man ser inte den. Sen går dom roligt med bakbenen. Aa Cool kille i cool bil. Bingo! Jag har inte det.. Det var avståndsbingo. Han var söt och körde en saab från typ 69. Du är så clever. Haha. Om jag var kille skulle jag ha t-shirts med snygga tryck och en gammal bil i en rolig färg och så skulle jag köra runt flickor i den på kvällarna och lyssna på bra musik och så skulle vi sjunga med. Vad är det för jobb du har? Ojdå. Haha. Vad krävdes det för akademiska meriter för att knipa ett sånt jobb? Jarå Vi är hemma om 40 Där ser man. Jag har suttit två och en halv timme på djurakuten.. Låg din farbror på djurakuten? Ja, min lilla bebi vart matt och vägrade äta och resa sig upp så det blev 100 blås in.. Mm :( 33 grader varm den lilla skrutten... Tusse! Det kan vi! Ojdå. Tjollzing. Jäh. Why? Ska in! Jag åker in nu, men stannar nog i Haninge nån timme. Jag älskar i Your new twin sized bed när han sjunger But I hope you have more luck with it than me Man kan gråta av wine också, och bli full av whine Där var jag klok va! Jag måte vänta en halvtimme i Haninge innan jag har tid. Jag kommer somna! :( Dåligt! Mina tandläkare tycker om att döda mig. Jag kommer sakna min glhgg Glugg. Jag hatar bra shoppingdagar! Jag kapitulerar nu officiellt. Shoppingen tar kontroll över mig. Då är det ju inte diin låtlista längre. Spets, sammet, guldbrodyr. Haha nej. Det har andra redan gjort :) Haha! Bra gissning, men han får klara sig utan. Jag vet. Hehe. Jag har köpt kläder. Bra va. Neee. Usch! Gissa. Och snygga vinröda sammetstights. Och en munkjacka. He. Jag handlade kläder. Då befinner man sig i omklädningsrum. Hehe. Du kan lånis när du vill :) Julia har gjort det igen. Jag sprang just till bussen på under två minuter. Gjorde du? Jag hade velat se det. Stoppa upp en penna. Jag undrar vad du sa. Nej Amputera bort den! Naa Dessutom har jag hört om fantomsmärtor Ja! Men man vet ju inte. Kan vara värt ett försök. Jag har haft kli i halsen i två veckor. Jag vill inte amputera.
He.
If they say why why, tell 'em that it's human nature ...
Tusse övernattar på akuten
och nu sitter jag i soffan och det är tomt i korgen och ingen som kommer under bordet och lägger huvudet lite tiggande i knäet och ingen som skäller när det ringer på dörren och nu är det jag som är fem grader för kall
Lalalalala hiiiide aaaand seeeek
Rebus
Det var dags att lägga upp denhär bilden kände jag. Den är från i början av terminen, när vi fick bildrebusar där vi skulle solva och skriva lösningen under bilden, som i ovanstående exempel. Varför Borka skrivit såhär förstår jag dock rakt inte.
Jag frånsäger mig förstås allt ansvar för detta.
Om jag dör kommer tanterna på Konsum att vara dom som saknar mig mest.
Tankar klockan 20.45, Mörbyvägen
"Jag är just nu det största stilmässiga misstaget någonsin."
Ett par svarta fleecebyxor. Redan som nya är dom inte tänkta att ha någon annan funktion än att värma, då under ett par mer karismatiska överdragsbyxor. Jag älskar dessa fleecebyxor av hela mitt hjärta. Dom är som ett hem för mig. Det är något med de små slitningshålen, tightheten kring vaderna och pösigheten i röven. Charm. Kärlek. Skönhet som ingen annan kan förstå.
Ett par beiga uggs. Eller tan, så heter färgen. Det har jag läst. Egentligen så får man inte ha uggs. Det bara blev. Dom kallade på mig. Jag behövde ju aldrig ha på dom när någon såg ... Det blev ungefär varje dagen den hösten. Och vintern. Uggsen slets officiellt ut i våras. Sulan är nedtrampad till tjockleken av ungefär en millimeter. Jag använder dom fortfarande i smyg. När ingen ser. Som nu.
En jättetjock jättemysig jättekorvig jättepösig grå munktröja. Jag köpte den för två veckor sen och haft på mig varje dag sedan dess. Jag har även sovit i den ett antal nätter därbredvid. (Man får göra så när man är sjuk)
Jag tror att vi alla kan dra en likhet mellan de tre nämnda plaggen. Bekvämlighet före skönhet. Billigt. Korvigt. Inte för någon att bli sett. Och hade min outfit varit komplett efter dessa tre, hade det kanske varit okej. Folk hade kunnat titta, förundras lite men sedan rycka på axlarna. Det kanske är ett skämt.
Men additionen av plagg är inte klar. Ovanpå detta ... En marinblå skitsnygg A-linjeformad kappa från H&M. Jättesnygg i teorin. Mindre fin i fel matchning.
Detta var vad som kan kvalificeras som "fel matchning".
Hade jag lite random stött på någon av människorna bakom designen på något av ovanstående plagg hade jag nog blivit avrättad på fläcken för min slakt av deras kreationer. Även fleecebyxdesignern. Så illa var det.
Vart var jag på väg? Konsum. På Konsum och Konsum alone kan jag klä mig såhär. Tanterna på Konsum ser mig för den jag egentligen är. Det spelar ingen roll vad jag har på mig.
Fast nejjustdet. Jag hade ju på mig samma i skolan i tisdags.
Jag har feber. Tror jag.
ÄRE TORSDAG REDAN DENHÄR VECKAN HAR JAG tappat bort
No one's laughing at God when they've lost all they've got and they don't know what for
Jag är sjuk. Igen.
I morse när jag gick upp hade någon tänkt på mig. På en bricka i köket stod en korg med naturmediciner av olika slag, flaskor med KanJang och MiviTotal, kosttillskottspiller och apelsiner. Bredvid stod en juicepress. I korgen låg en lapp.
"Till min hostande dotter"
Då blev jag lite glad mitt i alltihop.
Bye bye blueffssschhffffffffffffffff
Så satt jag och recordade lite mysgitarr och myslåt och så tänkte jag "hehe, jag lägger upp denhär på bloggen och visar vad man kan åstadkomma när man egentligen verkligen borde åstadkomma något annat". Så lyssnar jag igenom klippet och är lite nöjd i alla fall, fram tills jag inser en sak.
Jag läspar.
Jag läspar jättemycket.
Jag läspar så mycket att det låter som att jag säger F.
VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅT
Jag myser runt och nu ska jag duscha.
Idag har det regnat så mycket att jag blev genomvåt när jag skulle cykla hem till en kompis vid middagstid. Jag cyklar ändå jätte jätte jätte jätte snappt! Sen blev han nästan lika blöt när vi gick och handlade mat. Även fast det inte är så långt. Maten gick bra. Vi skrattade och dog inte. Sen såg Gladiator och hade på oss filt i soffan. Det regnade fortfarande utanför och det var mysigt. Du är bra.
När jag var på väg till gymmet undrade jag som egentligen var skillnaden mellan det svenska oktobermörkret och det spanska julimörkret. Jag minns när jag satt i ljuset från lyktorna vid poolen, på ett berg i utkanten av en katalansk småstad. Spanjorerna firade midsommar och smällde fyverkerier. Vi såg allt från första parkett, vid en uteplats med fetaost och frukt. Samma natt föddes en liten kusin hemma i Sverige. Det var lika mörkt som nu, var det inte?
Sen fick jag blunda bort det iskalla regnet från ögonen och styra mellan en djup vattenpöl och ett par uppgivet virvlande orangea löv. Då kom jag på det.
Just det. Så var det.
Nu ska jag fortsätta mitt runtmysande och sen gå och lägga mig tidigt. Somnade inte förrän klockan fem i natt och någonstans måste man ju få energin ifrån.
Klyschiga meningar hade inte funnits om de inte någon gång varit sanningar
Samhällskorridoren, Stockholm, Maine, det spelar ingen roll hur långt ni drar för ni kommer ändå alltid ha huvudrollerna. Ni är tankarna som lugnar mig när allt känns sämst. Tack för att ni finns och för att ni säger som det är.
Jag menade det jag skrev på era balkort.
Förresten så är det ganska roligt att stå i t-shirt och tights en lördagseftermiddag och dansa till Hot N Cold
"Jag vill träffa dig också. Du kan komma hit. Om du vill"
Jag tror att jag vaknade av att mitt alarm ringde i morse klockan sex. När jag tänker efter. Och jag tror att det väckte min mamma i rummet bredvid mer än det väckte mig. Jag tror att det var hon som stängde av det.
Det blev en lugn kväll igår. Orkade inte med en massa. En TV och en soffa och två vänner, tvåhundrafemtio skratt och lite livslång vänskap var grejen. Allt man behöver ibland. Sen två vänner på promenad hem åtsammahåll med en cykel som kommer bli vår död och samtalsämnen och lite erkännanden och lite tröst.
Känns som höst.
Sen fick jag veta att jag är någons ledstrasb. Jag tror att det var felstavat. Han försökte igen och då blev det "Du är min ängel". Det var fint.
Tidoptimism
Just det. Jag tänker inte lämna er väntande med "Fortsättning följer" på mitt inlägg om i morse, jag vet att ni håller på att dö av nyfikenhet av vad som hände efter mitt revolutionära uppvaknande.
Jag vaknade klockan sju. Klockan halv tio var jag tvungen att vara i skolan. Det är jättemycket tid. Jättejättejättemycket tid ju! Därför var jag tvungen att ta ett bad och skrubba hela kroppen, äta feta frukosten och, för att komplettera det hela - ha lite morgondisco till Spotify.
Sen står jag där i hallen med skorna på och kollar på klockan. Oj. Den är visst tio över. Bussen går tolv över. Lätta kalkyler i huvudet utifrån statistiken på löpbandet i veckan visar att jag hinner om jag springer. Verkligen springer.
Ett snabbt övervägande. Ska jag springa?
HELL YEAH.
Halsduken flaxar, stegen töjer upp kjolen. Jag springer om en cyklist. Väskan dunsar i sidan. Folk på torget glor. "Vilken atlet", tänker dom. Säkert.
Och hur går det? Jag blir nästan överkörd av bussen och chauffören skrattar åt mig, men jag hinner. Dessutom hann jag ju med den där sista låten på Spotify hemma. Tjäna tid och upplev mer av livet - bli tidsoptimist.
Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer
Min nya deo.
Igår köpte jag en ny deo, efter att sen en tid levt med ACO's egen högkvalitativa deo, som visserligen maskerar lukten men däremot (en slutsats efter flitigt användande i ca två veckor) verkar främja själva svettlöksproduktionen.
Och det är när du vaknar dagen efter ett inköp som detta, ser dig om efter ditt nytillskott på platsen där du var helt säker på att du ställt det, som är tom, och sedan lite besvärat och ledset tänker "tänk om det bara var en dröm ..." som du vet att köpet var absolut nödvändigt.
"Tack Karin"
Jag skulle tippa på att jag är en av de mest svårväckta personer jag känner. Jag skulle även tippa på att de flesta av er kan tänka er att instämma.
När jag sover är jag i ett tillstånd som jag tror skulle kunna jämföras med medvetslöshet, alternativt gravt missbruk av någon form av drog. När jag är i det tillståndet gör jag vad som helst för att slippa bli uppväckt, och uppvisar tecken på missbruk i form av det största tecknet; förnekelse. ("Julia är du vaken?" "JAAADÅ!" Jag har blivit en mycket övertygande sömntalerska),en nästan skämtsam och otillräckligt allvarlig syn på saken ("hehe, sa du att du inte vågade gå nära för att jag slogs?") samt undantagstänkande ("idag ... Just IDAG får jag ligga kvar!")
Jag skulle utan att blinka kunna döda min bästa vän.
(Jag varnar redan här för överdrivande, vilket jag börjat känna närvaro av under den senaste meningen)
Mina nära och kära har desperat gjort vad de kunnat. Allt har testats. Kuddkastning. Vattensprutor. Öppnande av fönster i vintern, frånryckning av täcke samt kuddar. Användande av flertalet alarm placerade i olika ändar av rummet. Hög musik. (Lägg märke till att ingen av nämnda metoder inkluderar närkontakt med offret, vilket jag förutsätter att väckarna förknippat med alltför stora fysiska risker)
Men ingenstans har något varit såhär AHA! Den omständiga forskningen om en metod att väcka mig har alltså stått utan revolutionerande resultat.
En person har dock kommit att bli mer haj än andra. Kanske är de de genetiska likheterna, envisheten eller kanske helt enkelt den större mängd träning som hon fått genom åren. Jag pratar om min syster.
Jag ska förstås komma någonstans. I morse var en av de dagar då undantagstänkandet vaknat till ordentligt. JUST IDAG skulle jag få stanna hemma och sova liiite extra länge. Jag förtjänade ju det faktiskt otroligt mycket just denhär morgonen, och jag har inte varit sen en enda morgon denhär veckan, nästan!
Så kommer hon. Som en av Guds ärkeänglar ståendes på min stökiga dörrkarm, till min dvala framförandes ett meddelande. "Du kommer ångra dig. Gå upp så har du tid att duuuschaaa och äta en god frukooost och göra dig lite fräsch innan skolan!"
Ett mycket snällt, milt försök va? Det var bara början. Hon planerade fortfarande offensiven.
Jag hör i mitt tillstånd hur min stereo sätts igång med ett knäpp. Mitt undermedvetna skriker "NEEEEJ, INTE STEREON!" Men jag vet redan vad som väntar.
Min syster har letat igenom min skivsamling. Av någon anledning är den mycket utrensad och de bästa skivorna befinner sig på okänd ort. På något sätt lyckas hon i alla fall hitta min Det är så jag säger det-skiva.
"Kom igen Lena"- introt sätter igång. Hon har hittat min svaga punkt. Jag vet att hon tar till våld om jag försöker stänga av.
En minut senare har jag rest mig upp och gått upp ur sängen. Min syster kommer förbi min dörr och ser miraklet. Ett synande och ett "bra Julia!"
Och då, som de kuvade ungarna i slutet av varje avsnitt av Supernanny. Ungarna som under hela programmet jävlats med sina föräldrar på alla tänkvärda sätt, fint sittandes på sina naughty spots, besegrade.
Tackandes sin övervinnande.
Och jag vet inte om jag borde skämmas
Je veux
JAG VILL HA ETT PAR JÄTTETJOCKA JÄTTEDUNIGA JÄTTELUDDIGA DUNTOFFLOR!
är det inte lite vår i hjärnan när man hör dennaaaa
Hej.
Nu ska jag berätta om min kondition. Vissa tror att jag har bra kondition för att jag gymmar. Det är inte sant. Jag ska berätta sanningen.
Jag är en tidsoptimist. Av värsta slaget. Detta påverkar min levnad stort och leder ofta till komplikationer i mitt vardagsliv, särskilt ofta då mina vägar korsas av kollektivtrafiken. Min närmsta busshållplats ligger på ett avstånd av en ungefär sex minuter lång promenad från mitt hus. Tidsoptimisten i mig minimerar ned tidsbudgeten till denna promenad till ungefär tre. Minuter.
Jag tar bussen till skolan varje dag, och 1 + 1 är 2 så ni fattar. Det sägs ju att korta, intenvisa pass ger bäst utslag ...
Hon brrrröt svärdet i småbitar, hon sssstampade i marken, hon SLLLLET sitt hår!
Hur länge kan man rota i min väska
UTAN att hitta det man letar efter?
Det ligger där någonstans, längst ned i något hörn, bakom en sjal eller ett hopknycklat papper eller en tub med tandkräm, ligger och garvar åt en och drar ut på tiden fram till ögonblicket av lokalisering till det extrema. När personerna bakom i en busskön börjat fundera på att gå hem i stället för att vänta på att idioten framför ska leta fram sitt busskort, när kassörskan bytt skift innan man hunnit betala, när ens kompisar tagit sina böcker och gått iväg till klassrummet innan du ens hunnit få upp ditt skåp.
Jag börjar frukta för tidig tunnhårighet.
Bowie och shadow puppets
The rhythm of my footsteps crossing floodlands to your door have been silenced forever more
Jag blir ganska trött på ganska många saker för jag lägger fokus alldeles fel och blir alldeles för ledsen och vilsen ibland. Sen glömmer jag bort att leva och glömmer bort att dethär är enda chansen och att idag kan vara den sista dagen.
Det jag inte skaffar idag kanske jag aldrig nånsin kommer att äga.
Jag känner att jag skaffat nån töntig tradition att prata om livet och värderingar och filosofi här. Lite mer konkret då. Jag trivs inte riktigt just nu. Punkt.
Och en stor del av mig är på andra sidan Atlanten.
Stop making the eyes at me, I'll stop making the eyes at you, what it is that surprises me is that I don't really want you to
