Nej jag har inte feber i huvudet.
Jag rensar i skåpen ovanför mina garderober. Jag hittar en gammal vän. En väska som jag köpte för tio australiska dollar när jag var i Sydney i sjuan, svart, jättestor, jättetrasig. Jätteälskad. Efter ett års flitigt användande, ett års ordentligt slitage, kunde jag aldrig slänga den.
Jag tänker: He. Vad ful den är. Klart jag kan slänga den. Vad tänkte jag?
Lite för att testa hänger jag den med det hela axelbandet över armen. Jag står tyst ett tag och kollar på min spegelbild, där den stora väskan fyller ett stort utrymme som stått tomt i tre långa, hårda år. Återföreningen slår ut alla klockor, fyller rummet med ett milt ljus och från ett avstånd hörs en änglakör lite diskret.
Jag tänker: Nu när jag har fått så bra utrymme i garderoben borde den väl få plats ett litet tag till ...
Jag tänker: He. Vad ful den är. Klart jag kan slänga den. Vad tänkte jag?
Lite för att testa hänger jag den med det hela axelbandet över armen. Jag står tyst ett tag och kollar på min spegelbild, där den stora väskan fyller ett stort utrymme som stått tomt i tre långa, hårda år. Återföreningen slår ut alla klockor, fyller rummet med ett milt ljus och från ett avstånd hörs en änglakör lite diskret.
Jag tänker: Nu när jag har fått så bra utrymme i garderoben borde den väl få plats ett litet tag till ...
Kommentarer
Trackback