enjulia

Idag har jag vaknat, och sen har jag funnits. Det är typ det.

Det vore enkelt att säga att jag inte fattar vart denhär dagen har tagit vägen, men jag vet precis. Jag vet precis vad jag har gjort. Jag har slackat. 

Vaknade i min ena säng klockan sex, låg där ett tag och snoozade tills jag var i någorlunda medvetande att inse att jag inte mådde sådär jättebra. Att jag inte var pigg fastän jag sovit över 13 timmar. (Jo, jag däckade ju i tid med Bolibompa igår) SMSade Jenny och förklarade min hälsosvacka, sen började jag. Började mitt högintensiva slöande.

Dagen har spenderats i mina båda sängar, periodvis, sen här i soffan. Jag har varit utanför dörren två gånger, den ena för att låna en bok som jag inte läste och den andra för att köpa godis.

Jag brukar inte ha såhär slappa dagar all by myself, brukar bli rastlös och springa hem till någon eller gå och träna eller gå ut med hunden, men idag har jag verkligen inte haft ett enda behov att göra något annat än bara ligga här i soffan och glo på One Tree Hill på one-tree-hill-episodes, bläddra i H&Mkatalogen och spela lite gitarr när kroppen lyckats skapa lite energi till sådant atletiskt.

(Ni ser, jag tillät mig till och med att skriva en mening som fyllde ett helt stycke)

Jag antar att det är så det är att vara hard working woman. Då vet man.

Det är när man håller en kamera riktad mot sig, och ens kompis säger "nej Julia, ta inte den bilden, snälla, du kommer tacka mig sen", som man känner sig riktigt vacker.

Jag är sjuk i huvudet. Jag tror att jag är going mad. Jag sover inte hela nätter. Jag kan inte somna, sen vaknar jag vid fem, och vid sju, och sen sover jag till klockan två. Det är inte sådär asbra.

Idag har jag hostat svininfluensabaciller och skapat musik på min Catalina. Sen träffade jag Johanna på Coop och jag försökte chöpa lite c-vitaminsinnehållande varor för att friska till mig men Borkens man ville inte hjälpa mig med det och då kände jag att då kunde det ju kvitta. Sen vart det godis och Wedding Crashers och sen sprang min kvinna Johanna ifrån mig och nu sitter jag här alldeles ensam och lonely och lyssnar på något så otroligt spännande som Sugarplum Fairy.

Jag skulle gärna vilja känna att jag kan sitta still. Varför gör jag inte det? Det kind of suger. Jag har varit hoppig hela dagen (jag inser själv hur jobbig jag måste vara när jag är det), men inte kunnat träna, vilket resulterar i att jag klättrar på väggarna. Jag hade så tråkigt att jag städade. (Dramatisk paus)

I min städning hittade jag ett fynd från länge svunna tider, nämligen mössan i vilken jag bodde i i fyran. Min mormor har stickat den efter något pösigt mönster i ett flerfärgat garn, inte glömt tofsen där bak såklart och om den var high fashion då är det inget mot vad den är nu. 

Jag hade såklart på mig den under mina resterande äventyr.

Igår blev en bra dag trots allt, jag drog ned i hamnen med Mohamed och Filippa för att kolla på Louisa, Zacke, Therese och Rickard som spelade på scenen vid hamnbodarna. Dom var duktiaa och efteråt gick jag, Louisa och Mohamed och åt pizza. Jag fick smaka kebab av Mohamed också, för första gången i mitt liv. Skitspännande.

Efter det gick jag och Lou hem till henne och kollade på Bring it on och sov över, lite nostalgiskt sådär. Sjukt att se en sån film nu, jag tyckte att alla var så coola i den bara för några år sen, och jag var jättekär i Cliff, men nu var den typ inte alls så effektfull. Har väl blivit lite petig. Kirsten Dunst är så snygg att man dör i alla fall.

Jag är sjuk förresten.

Jag tror att det är svininfluensan.

Det går inte så bra för mig att skriva, för min hund har somnat med huvudet i min vänstra hand och jag har inte hjärta att  ta bort den. Dethär får räcka.

Jag sitter i mitt rum med mina rislampor tända, det är ganska städat men ändå inte sterilt (som om det nånsin blir det, jag menar det är mitt rum) och jag känner dendär känslan som infinner sig strax innan jag sätter mig och skriver något i stil med att jag har blivit gammal eller konstig eller feg eller att jag är nöjd med mitt liv

MARCUS KOM HEM jag behöver dig här på alla sätt.

Okej jag måste bara säga att Daniel Lindströms reklam för Saturday
Night på Spotify sakta har börjat växa fram en stark vilja inom mig att att uppgradera till Premium ...

Det har utvecklat sig så att jag fått en tillflyktsort, sen Johanna bjöd med mig till Gotland för några dagar sen. Och det är ju väldigt najs. I denhär staden händer det inte mycket just nu.

Dethär med att resa själv till Gotland har jag ju gjort så länge jag kan minnas nästan, men inför denhär resan tänkte jag gradera mig lite ytterligare på vuxenskalan och tvätta min egen tvätt för packningen. (Och nej, det har jag inte gjort innan, och nej, jag hade inte gjort det nu heller om det inte varit för att jag haft desperat tros-kris)

Skitbra, tänkte jag, och kände mig väldigt duktig när jag rafsade ihop allt svart och mörkblått i huset. Jag fick ihop en hög som jag tryckte in i maskinen. Jag mätte upp tvättmedel i kulan, tryckte in den. Såhär långt gick ju allt alldeles fantastiskt, och kanske hann jag tänka det lite självsäkert innan kulan fick någon slags katapulteffekt mot kläderna och studsade ut, med allt innehåll sprutande - på mig, golvet och all inredning inom en två meters radie.

Är du intresserad av Julias hushållsnära tjänster, ring 0707 333 006

Alltså, jag känner mig sjuk i huvudet. Med brillorna förbättras min syn asmycket framför bildskärm (vilket är aaaaasskönt för jag har verkligen varit helt efterbliven på att läsa subtitles), och jag sitter nu och har nån form av HDupplevelse vid min egen dator.

Texten på min blogg är pixlig! WTF ...

Nattlig uppdatering här igen. Sitter på den gamla 105-tempursängen i mitt ljusblå rum. Det har blivit att jag hamnat i denhär sängen de senare nätterna jag sovit hemma (vilket jag gjort typ 3% av sommarlovet i övrigt), om det beror på

a) att jag städat dethär rummet
b) att det trådlösa nätverket inte når lika bra till det andra rummet eller 
c) att jag, såhär ovan vid att sova själv inte orkar sova ensam i en dubbelsäng

är jag inte säker på.

Har varit med lite flickor nu på kvällen, först Lisa, sen lite Borka (i en mycket aggressiv, skräckinjagande version), sedan Jeanette, Mia, Olivia och Jenny och Frida från gamla klassen. Vi var ute och lekte på bryggorna, sen gick vi in och såg på Moulin Rouge. Fick ett intressant sms från Marcus också, där han utnämnde mig till "SKÖNASTE DAMEN I VÅRAN STAD!"

Det är alltid lika intressant när den mannen får i sig alkohol.

Nurå?

Jag lyssnar på Welcome home, son med Radical Face och har ont i nacken efter att ha suttit här ett tag med en kall betongvägg som enda ryggstöd. Skulle behöva lite erfarenhet att stapla kuddar känner jag.

Kuddar. Sängen. Sova. Godnatt.

Den senaste timmen har gått åt att cleana up lite här inne i det ljusblå rummet. Det är ju alltid lika spännande med städning. Jag håller på att dö av överexaltering varje gång.

Jag har i alla fall kunnat konstatera att man hittar saker ibland när man städar. Min gråa munktröja. Trehundra kronor. Vykorten som jag skulle skickat från Spanien. Förra, förrförra och förrförrförra årets skolkatalog. (Och jo, jag har visst städat sen sistnämnda kom ut. Det syns bara inte)

Så ja. Det finns positiva saker med städning. Måste jag erkänna.

Men en grej. Jag har under hela städningsförloppet lyssnat på Spotify, och i min städlycka har jag utvecklat en stor avsky mot Spotifytjejen.

"Hej. Förlåt om jag stör igen"

Det känns verkligen inte som om hon menar det.

Jag är, som ni vet, en flicka med många fördelar. Ni som är mina vänner kan vittna om min otroliga skönhet, min höga kompetens inom nästan allt jag tar mig för att testa samt mitt otroligt varma hjärta. Men nu känner jag att tiden har kommit. Tiden då jag ska krossa eran bild av mig som en perfekt varelse.

Jag måste berätta om en av mina (få) nackdelar.

Som de flesta andra tonåringar har jag en dator. I denna dator finns en CDläsare som med tiden får ta emot en ganska stor mängd skivor av olika slag, innehållandes film, musik, bilder eller spel.

Mängden skivor kan lätt förvirra en enkel flickas hjärna och detta kan leda till komplikationer.

Ibland händer det att skivfodralet till skivan som för tillfället sitter i datorn får ligga kvar på en plats medans datorn flyttas, eller tvärtom. Detta leder i längden till att skivor och fodral ligger lite här och där; på skrivbord, i andra skivors fodral, osv.

För några månader sen såg jag mot min vilja på en skräckfilm. (Sen sprang jag hem med en sovande kompis i luren) Filmen handlade om spökungar som tog saker från folk och lade andra saker på deras plats. Tittade man på stället där denna ersättande sak hade legat innan kunde man hitta en tredje sak som egentligen skulle legat någon annan stans. Fortsatte man leta upp ställena där de hittade sakerna hade legat skulle man till sist finna saken man fått tagen.

Ungefär så har det blivit med mina skivor.

Jag tar ut Bob Dylanskivan ur datorn och sätter i en skiva ur min OCbox. Bob Dylanskivan får ligga på OCskivans plats i boxen. Sen när jag tar fram För sent för Edelweiss för att bränna av Tro och Tvivel hittar jag OC-skivan i CDläsaren och lägger den i fodralet till För sent för Edelweiss.

Förstår ni vart jag vill komma?

Min (Borkas) The Simsskiva är borta! Jag tror att jag ska gå och döda mig själv.

I mitt yrke som glad estetsångfågel ingår inte alltid att tänka på hur jag beter mig och var jag beter mig. Att mycket falskt dra ett känslosamt Håkan Hellströmcitat i öppen korridor eller cafeteria är inte alls en ovanlighet, men i skolan har folk slutat reagera på det.

Ibland glömmer man att resten av världen inte gjort det.

Detta ledde igår till komplikationer då jag och Johanna gick från Coop, där vi varit och hälsat på sexy Borka i coopoutfit och införskaffat kaloribomber i form av Ben & Jerrys och smågodis inför en gråtepisod i soffan med P.S I love you! (Gud vad efterblivet att avsluta meningen med ett utropstecken. Men filmen heter väl så, med utropstecken? Aja, nu vet ni att jag inte skrev det frivilligt!)

Jag hade haft Hey Jude på hjärrnan hela dagen, och var nu glad och ville ha utlopp detta. Ett utlopp i estetperspektiv är ett skrik för full hals, gärna med en passande rörelse till. Det kan vara några catwalksteg, ett hopp, ett ansträngt ansiktsuttryck eller kanske en aggressiv omfamning av en kompis inom räckhåll.

Vägen där vi gick var inte hårt trafikerad, men det körde bilar på den. Så när jag drog en låång (tänk cigarettändare) vinkrörelse över huvudet och skrek "Hey Jude, refrain!" borde jag egentligen inte ha blivit förvånad när firmabilen med två män ~25 besvarade min "vinkning" med att tuta och skrika hysteriskt.

Yess.

En annan sak som man lätt glömmer är en viss sorts mäns reaktion på korta shorts och klänningar.

Män är intressanta.

Aja. Det är alltid kul att kunna sprida glädje.