enjulia

Schyst dag som tagits upp av elva timmars stalljobb med Tjollzing. Har saknat stallet. Det är liksom, en del av mig. Jag gillar att känna mig lite smutsig och dammig, och att lukta häst i håret.
Nu luktar jag dock inte häst längre, utan mera en blandning mellan Glisshampoo och kmshårgrejs. Den lukten gillar jag också. (Det är liksom den andra delen av mig)

Sitter och äter mackor, och snart kommer Philip var det tänkt. Vet inte hur länge han kommer stanna riktigt, allt jag vet är att jag är trött i hela kroppen, har träningsvärk i ljumskarna sedan ridningen i fredags (som förresten gick riktigt bra, jag gillar Robban. Han är söt), och att jag antagligen kommer vara ganska slö. Men det återstår väl att se. Jag har en tendens att bli pigg när han kommer. (Samtidigt som han har en tendens att bli trött. Vi kompletterar varandra, kan man säga) 

Bra dag, och jag har dessutom också fixat musik på mitt schema nu! Yvonne ringde och ville fixa en tid för mig att sjunga, så nu har jag en lite längre dag på tisdagar men det kan det ju vara värt :) Har saknat sången. Har saknat att få sjunga till pianot och Yvonnes extatiskt glatt peppande blickar och hennes "vad roligt!"

Aja, nu ska jag gå och ... Äh, jag vet inte vad jag ska göra, men jag ska inte skriva mer iaf x)
Hare bra hej :D

Jag har ont i munnen. Bläsch. Var typ bara tvungen att skriva det.

Btw, pratade nyss med Nettis i telefon. Det är ju ändå lite läskigt att vi pratar om "oss" som i singular. I övrigt, så tycker vi om stora fransiga sjalar och stickade strumpbyxor!

Jag saknar Philip. Fast jag träffade honom igår.

Och det här var ett onödigt blogginlägg.

Men bara DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!

De ord min förra rubrik hade skreks ut idag. Hela världen skrek det. Skola och höst.

Jag vaknade i natt klockan tre av åskknallar slash munont. Gick upp och tog alvedon, och gick och la mig igen. Sedan vaknade jag vid åtta igen, av att pappa öppnade dörren. Ja, eller, jag var nog redan vaken då. För jag satte mig upp och tittade på honom när han sa "Vakna, Julia".

Det var en velardag. Ingenting kunde jag välja. Jag hade såna problem att välja vad jag skulle ha på mig att jag nästan kom för sent. Första dagen i skolan. Ändå visste jag vad jag skulle ha. Jag skulle ha på mig höstkläder. Kanske var det därför det var så svårt att ta på sig dom.

Klockan tiominuterinnanvibörjade satte jag mig i alla fall på en blöt sadel och cyklade genom ösregnet och gråheten och de täta ljusblixtarna från himlen. Iklädd jeans (stuprör. som en andra hud nästan. ganska skönt faktiskt), munktröja och en gigantisk halsduk. Och tygskor. Inte ens öppna dojor.

Sen kom jag till skolgården, asfaltsplanen, där hela sexnian stod ihoptryckta under en fyra fem paraplyer. Ändå skulle rektorerna ropa upp namn efter namn, så att eleverna fick stå ute i en kvar extra i regnet. Charmigt nästan.

Och, ja ... Jag var väl irriterad från den stunden jag satt mig tillrätta (alla kanske inte skulle kallat benen över ryggstödet som tillrätta, men jag gör det) på en stol i klassrummet. Kanske var det tandställningen och det faktum att jag inte kunnat äta någon frukost på morgonen på grund av den. Men å andra sidan, så kanske det var att det jag visste att nu kommer mentorerna ge oss ett häfte och sedan läsa innantill från alla tio sidorna, för att sedan kolla upp ur pappret och prata vidare om allt som står. Presentera de nya förbuden, be oss skriva ned våra mål på ett papper som så många gånger innan (mitt mål är att jobba upp så många betyg som möjligt, behöver jag skriva det? Jag orkade nästan inte skriva det i loggboken. Jag kände mer för att kritisera mentorernas retoriska förmåga. Att prata inför trettio personer utan att någon enda lyssnar. Det är ju nästan beundransvärt. Och jag vet att jag är jättedömande och jätteorättvis nu. För jag brukar nästan alltid i alla fall försöka lyssna på de här jätteviktiga umgängesreglerna, men idag orkade jag verkligen inte. Jag vill sätta igång. Jag behöver inte höra att man inte får kasta snöboll annat än på fotbollsplanen en gång till. Jag vet det nu. Och jag tror inte att de som inte följer det kommer göra det mera av att höra regeln en gång till, anyway)

Sen var det lunch och jag svalde spaghettin hel (varför är det alltid spaghetti första skoldagen?) och nu sitter jag här, whining.

Förlåt.

Och förresten. Det är skola i morgon. Jag måste gå upp tidigt, igen.

Måste gå upp tidigt för att komma i tid till det sista första uppropet på första dagen av den första terminen på det sista året. Sista året på Via.

(Vad dramatiskt man kan få det att låta, jag vet att efter de första två månaderna i skolan känner man sig ganska avdramatiserad. I alla fall på den fronten)

I vilket fall. Jag hade ju tänkt skriva lite om hur jag kände inför detta sista första upprop och denna första skoldag och detta sista skolår.
För det är lite blandat. Jag skulle nog ljuga om jag skrev att jag inte saknat skolan. Okej, jag har inte saknat skolan som i skolanskolan. Inte skolan som i gå upp tidigt på morgonen, hasa sig genom halvdöda skoldagar och klaga på skolmaten, för att sedan lättat släpa sig hem men komma på att man ändå inte är ledig, utan måste plugga glosor och skriva uppsats.
Näe, det skulle jag nog kunna leva utan. Nej, det jag har saknat har nog på något sätt varit ordningen i livet. Visst, jag är ingen morgonmänniska, jag tycker att det är alldeles för roligt att vara vaken på natten för mitt eget bästa. Men jag vet ju, även om jag inte låtsas om det, att jag mår bättre när jag går upp på morgonen och inte på eftermiddagen. Och jag vet att jag för det mesta får mera gjort en sensommareftermiddag efter skolan än på en hel dag på sommarlovet.
Och, den skola jag saknat är skolan som i umgänget. Tjejerna i klassen. Faktiskt. (Speciellt luncherna, tolv tjejer runt ett cirkelbord anpassat för fem, samt långluncherna där man sitter kvar tre eller fyra och bara pratar. Varför älskar jag att prata i våran matsal?) Och, faktiskt, de (om än ovanliga) peppande entusiastiska lärare som man kommer i kontakt med.

Och i år ska jag inte vara rädd för hösten. Jag ska, inte ens en gång, tänka att jag vill vara igelkott och hoppa ned i en lövhög och gömma mig tills våren. I höst ska allt vara bra.

Och, ni underbara människor som vet vilka de är (hoppas jag), vill ni leva hösten med mig?

- Ja, det är en Shakespeare. Den har alla de här kända replikerna. "Live and let die"

Jag gillar min storasyster. Idag, då hon stresspackade till sin Gotlandsresa, hade hon Drunken Sailor på hjärnan. Samtidigt som hon tänkte saker, hade en låt på hjärnan, och behövde få utlopp för sitt behov av att ständigt göra ljud ifrån sig. 

Resultatet av detta var att hon gick runt och sjöng det hon tänkte, i melodin till Drunken Sailor. Till exempel "vad har jag gjort av min straandväska" och "oojoj vilket konstigt linne" (när hon såg mitt nya linne).
Det sista hon sade innan hon gick ut genom ytterdörren och stängde efter sig var "nu ska jag åka till gotland, nu ska jag åka till gotland, nu ska jag åka till gotland, vi ses nästa onsdag"
Allt detta utan att ge minsta tecken på att hon på något sätt tyckte att det egna beteendet var ett dugg annorlunda eller konstigt.

Märkligt barn.