Helgen
Philip sov här fredag till lördag och det var inte så mycket mer med det, vi somnade direkt. Förut brukade vi ligga och snacka halva nätterna men nu är vi så trötta båda två, lite komiskt när man ser det så. På lördagen funderade vi först på att åka in till stan, men sen bestämde vi oss för att stanna hemma ändå.
Det hände inte så mycket förrän på kvällen då Philip skulle åka in till Ösmo och umgås med lite Ösmofolk. Jag ville också åka in till Ösmo och umgås med Ösmofolk så jag messade min Ösmo-source och frågade om hon ville barnvakta mig. Det ville hon, så jag och Philip åkte in med niotåget och drog oss sedan åt olika håll.
Jag fick en mycket lärorik Ösmosightseeing (fick se ungefär 10 000 villor plus pedofilområdet. Och Elvispersiennen och änkans hus. Hennes man var jättesnäll by the way)
Efter våran sightseeing, då vi typ gått igenom Ösmo två gånger, drog vi oss bort till huset där Philip befann sig, för vi hade blivit inbjudna där vid något tillfälle. Vi satt där tills Borkish var tvungen att gå hem, och då ... Satt jag kvar, sen vid ett tog jag tåget till Nynäs med Philip och Ylva. Philip sov hos mig igen.
På söndagen vaknade vi vid elva och åt frukost, och klockan ett var det dags för mig att åka upp till stallet med Björn. Vi hämtade in Triny från hagen och red sedan en bit på travbanan igen. Vi gick lite längre den här gången och han uppförde sig superbra, spände till sig någon gång men annars var det lugnt hela vägen. (Han spände sig inte ens där vi sett rådjur i fredags) Vi travade en sväng på tillbakavägen och det kändes jättebra, han spänner sig inte och får inte brottom. Kolugnt, men ändå inte slött. Det här blir en superhäst! (Eller, häst av sportbilsmodell som Björn säger)
På kvällen drog jag och Mia till gymmet. Det var rrrroligt! Funderar på att dra dit en sväng nu men jag har gympa första timmen så jag får se.
I told you that I love you, please believe me
Illamående på en sån där eftertänksamt solig höstdag. O.C, fjärde säsongen, musik och grötkok. Gröt är det enda jag får i mig frivilligt nu. Hoppas bara att det inte kokar över lika många gånger som igår.
Framför mig på bordet ligger brevet från Gym on the web. Det kom idag, innehållande inlogg till hemsidan och passerkort. Det betyder att jag kan börja träna så fort jag har tid. Det lär bli på lördag, för jag sköt upp ridningen till i morgon. Dessutom ska jag vara med Mia då, så det får nog bli på lördag. Om inte hon vill träna. Det skulle i och för sig funka. Vi ska ju bli träningshomies. Jaja. Nog om mig. Hur är läget?
Morgon med högtflygande planer
God morgon alla pigga. (Är man trött kan det väl inte vara en särskilt bra morgon anyway)
Sitter här i efterdusch-utstyrsel och funderar över morgnar. Jag har blivit så fasligt trött på morgonen på sista tiden, jag liksom går runt fortfarande sovande fram tills efter lunch. Det är jobbigt att vara trött men ännu jobbigare att veta att man måste hålla på och ändra på saker för att det ska bli bättre.
Jag fortsätter att intala mig att det ska bli bättre så fort jag börjar träna. Mamma har fixat kort på Gym on the Web, eftersom att hon är trött på Friskis och Svettis, och frågade mig om jag också ville testa. Det vore inte bara dumt att svara nej. Det vore jättedumt.
Så nu MÅSTE jag börja träna. Visserligen har hon än så länge bara skaffat ett månadskort för att få lite prövotid, så ännu har jag tid att ändra mig, men nej. Jag ska inte det. Jag får inte det. Jag ska skaffa ett årskort och sen MÅSTE jag träna, för att köpa ett kort för 3500 och sen inte använda det ... Det vore inte bara dumt, det vore jättejättedumt.
Så nu ska jag inte bara bli tight, jag ska bli jättetight. Sen ska jag köpa en catsuit och gå runt och visa det. Sen ska jag bli så stark att jag kan hoppa upp på skåpen utan uppsittningshjälp.
Nog med drömmande. Nu ska jag säga varsågod till en hund som sitter och gnäller bredvid mig, äta en ordentlig tefrukost och ruska på kroppen och försöka vakna.
Why don't you just come out once and scream it?
You got a lotta nerve
To say you are my friend
When I was down
You just stood there grinning
You got a lotta nerve
To say you got a helping hand to lend
You just want to be on
The side that's winning
You say I let you down
You know it's not like that
If you're so hurt
Why then don't you show it
You say you lost your faith
But that's not where it's at
You had no faith to lose
And you know it
I know the reason
That you talk behind my back
I used to be among the crowd
You're in with
Do you take me for such a fool
To think I'd make contact
With the one who tries to hide
What he don't know to begin with
You see me on the street
You always act surprised
You say, "How are you?" "Good luck"
But you don't mean it
When you know as well as me
You'd rather see me paralyzed
Why don't you just come out once
And scream it
No, I do not feel that good
When I see the heartbreaks you embrace
If I was a master thief
Perhaps I'd rob them
And now I know you're dissatisfied
With your position and your place
Don't you understand
It's not my problem
I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
And just for that one moment
I could be you
Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You'd know what a drag it is
To see you
Jag hade glömt hur rolig den faktiskt var under tiden jag var borta.
Ett par av klippets många höjdpunkter:
0.19 - 0.22
Han gör sig redo (drar i halsduken) och intar position (ögonbrynen upp, armarna inåt)
0.37
Första inzoomningen på herr Bagge. Hans min som säger allt.
0.42 - 0.49
"CheeEEeeEE... *host* - 'rsäkta ... chEEeeEEeeEE"
"Den här låten är skriven för att det ska hållas lågt"
"Asså det är inte ... Det är inte riktigt min stil att gå upp"
1.31
Inga kommentarer
1.41
Minen
1.31 - 2.04
Det faktum att han inte slutar sjunga
2.07
Det faktum att han börjar igen
Om en nostalgisk färd till Konsum
Hej. På min färd till och från Konsum hade jag ett par djupa funderingar.
Varför finns inte snus som refill? Vad gör man när man bor på ålderdomshem? Vad snubblade jag på?
Jag såg ett sällskap också. Ett udda sällskap, ett par stycken på cykel, några ståendes, några gåendes och några sittandes på marken. Någon låg också tror jag. Mitt i vägen. Skrattande femtonåringar.
En gång var jag också en skrattande femtonåring. Och jag gick i ett sånt där sällskap. Cykeln. Jackorna. Gatlyktornas gula sken. Jag minns allt. Den där lite tvekande men ändå helt övertygande känslan över allt. Allt var nytt, man var alltid ute på lite för djupt vatten.
Ibland saknar jag att vara femton. Inte för jackorna eller för gatulyktornas sken, utan för själva femton - heten. Att vara yngre och ovetande.
När jag gick där kände jag mig plötsligt så gammal. Genomklok. Med håret vaggande i skuggan från samma gatlyktor som då. Håret som är sådär ganska kort, alldeles för kort och oslitet för den tiden. Med konsumkasse i ena handen och mobilen i andra, den spelade Rejected Love.
Jag vet inte varför jag alltid känner mig så gammal, trygg och stadgad när jag går och bär på konsumkassar. Det känns som om jag hör hemma i plastskålsvärlden. Med parkettgolv och tavlor från IKEA. Med pasta som kokas i såna här smidiga pastakastruller, räkningar, äggklocka och hårklämmor för att det är smidigt att ha undan håret från ansiktet.
Jag vill inte bli stor. Eller jo, det vill jag visst. En dag vill jag höra hemma i den världen och känna mig trygg. Ta hand om ett hem som ska bli en trygg språngbräda för någon annan, något annat liv. Så som mina föräldrar gör och alltid har gjort för mig. Men jag vill inte göra det nu. Jag är rädd att låta tiden gå iväg. Jag är rädd att den ska rinna genom mina fingrar, som sand gör.
Jag är sexton år. Snart fyller jag sjutton. Och ändå känns det som om femton-tiden är återkallelig. Det är den inte. Jag vet det och jag accepterar det. Jag är bara rädd att jag om två år ska tro samma om sexton-tiden, och två år efter det sakna arton-tiden. Jag är rädd att låta tiden gå iväg. Jag är rädd att den ska rinna genom mina fingrar, som sand gör.
Save my soul
save my soul
Keane
Eftermiddag
Tjenixen! Ännu en skoldag avliden, så att säga. Efter en lång, skön sovmorgon hade vi bara två ordinarie lektioner, engelska och ensemble, och utöver det en halvtimme piano för min del.
Nu sitter jag i soffan med min nya bästis gitarren. Övar på sångläxan och kompar lite till. Älskar't! Den är verkligen min nya älskling.
Sen vill jag skriva allt jag sett, så nån förstår fast inga toner kan förklara hur jag mår
Jag skulle vilja skriva en hel massa fast det skulle bara bli fel. Det som håller mig tillbaka från att dra ned mig i smutsen igen är att tänka att det är mitt liv. Det är min nutid, mina dagar, mina vänner, min lycka, och det ska ingen få ta ifrån mig.
Musik och hår. Och sånt.
Då blev jag lite muntrare. Dessutom ändrade han (pappa alltså) från att jag såg ut som Cher till att jag såg ut som "en av de här flickvännerna som Beatles hade på 60talet". Då blev jag glad för jag känner en tjej som tycker att Beatles är bra och då tyckte jag att det lät bra. (Fast jag tyckte att det var lite konstigt att jag såg ut som en Beatlesflickvänstjej i håret när inte hon gör det. Bara en liten tanke sådär, skriven lite kodat så att ingen ska förstå att jag känner Paul McCartneys flickvän. Eftersom att hon aldrig berättar det själv)
Jag har precis lite stolt berättat för min pojkvän att jag gett bandet han diskret försökt få mig att lyssna på vid upprepade tillfällen men som aldrig riktigt nått fram till mig, ett försök, men det känns som om låten har svårt att nå fram till mig, eller jag att nå fram till den, eller nåt. (Hur många gånger fick du läsa den meningen för att förstå den?)
Kanske har jag blivit för insnöad in da indie music (man kan väl inte säga indien?) att jag har svårt att ta sån musik till mig numera. Eller så har jag bara inte lyssnat vid rätt tillfälle än.
Jag tror att musik handlar mycket om det. Att lyssna vid rätt tillfälle.
Att övervinna skräcken. Eller att fördubbla den.
Jag vet inte hur det blev riktigt. Jag har inte bestämt mig för om jag är nöjd eller jättemissnöjd än. Jag är hungrig och då reagerar man ju lite som man gör. (Jag höll nyss på att slå sönder tangentbordet för att det inte fanns någon transponering på Watch over me på chordie utan barréackord)
Dessutom, när jag alldeles nyss precis lyckats bli en aning nöjd kommer pappa. Först kommenterar han inte alls. Jag säger "heeeeej?" och då säger han "jaså", varpå jag säger "jag har klippt mig! Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, det blev lite mer som en gardin, men aa". Mannen säger "jaså, så du blev missnöjd". Det sa jag inte ens! Den idiotiska delen av min hjärna tolkar direkt det faktum att han trodde att jag var missnöjd som ett tecken på att han tycker att jag borde det, och fnyser lite och blir lite osäker. Sedan säger min pappa att jag ser ut som Cher. Cher! Herregud, den mannen är inte bra på kvinnans psyke. (När en tjej har klippt sig så är det alltid snyggt, såvida det inte är en frisyr som går att fixa till med några enkla klipp, eller är så ful att man, för dennes eget bästa, bör be personen i fråga att de kommande månaderna bära solhatt in public)
Jag blev sur. Nu ska jag tröstäta. Adios.
Den här gången, den här gången kanske världen förstår oss ..
-
Mansgrisss
Han skriver ganska dåligt, men bloggidén är utmärkt. Sex säljer.
Men det är när jag läser såna här saker som jag börjar tänka mordiska tankar om det manliga könet. Killen letar efter en flickvän. Han gillar tjejer som sitter på caféer och ser dryga ut, anser att det bara är en positiv sak för en tjej i 20årsåldern att ha legat med över 40 killar (då vet hon ju hur det fungerar) och har inga problem med att ha ett KKförhållande med en tjej som är 16 år medans han ligger runt lite varstans. Tjejer som bara legat med två personer eller haft pojkvän en längre tid är tråkiga i sängen så en sån tjej vill han inte ha.
Jag får alltid en sån lust att vara ironisk när jag läser sånt här. Kanske tror jag undermedvetet att det är ironi. För den här livsstilen ligger så gryymt långt bort från min egen.
Jag ska alltid se under ytan på allting. Han verkar inte kunna göra det. Allt som står i hans blogg är yta. Och att veta att det kan vara rätt för någon, vara sanning för någon, får mig ur balans totalt.
and the memories of me seem more like bad dreams ...
Having a moment
Det är mörkt i mitt rum, bara nattygsbordslampan är tänd, och bakom mig sitter Philip och spelar Hallelujah på gitarren ...
8/9
Skoor
Det roliga var att jag bara skrev det här inlägget för att klaga men inte hade tänkt publicera det. Men råkade. Hehe.
Jag har blöta strumpor
Det är eftermiddag nu och mörkt i hela huset. Jag lyssnar på Warwick Avenue och försöker ladda ned Mamma Mia och Sex and the cityfilmen. Jag har aldrig sett på Sex and the City förut men det kan ju vara värt ett försök. Dom säger att den är bra.
Jag har blöta strumpor, som sagt. Det beror på att jag nyss var ute och fick dagens dos av dagsljus tillsammans med kameran på tomten. Hunden ville inte följa med, hon gillar inte regnet. Kanske lägger jag inte några bilder senare.
Nu ska jag försöka plugga matte. Maaaaaaatteeeee. (<-- Mitt försök att hitta på ett ljud som symboliserar ... Matte)
Vänta lite nu.
Jag tror att det där med att jag verkligen borde räkna matte är sannare än jag trodde. Tur att jag aldrig hann påstå att jag är bra på det.
Jag kanske rentav behöver dig
Håll min hand i vimlet
Jag är lat och har dåligt självförtroende. Har jag sagt att jag är väldigt kreativ?
Idag berättade pappa om någon artikel han hade läst där de hade intervjuat olika personer om deras musiksmak och personlighet, där de hade framställt hur man var som person beroende på vilken musikstil man hade. Man hade bland annat kommit fram till att de som lyssnar på klassisk musik och de som lyssnar på hårdrock är väldigt lika som personer och att indiepopare var lata, hade dåligt självförtroende och själva ansåg sig själva som kreativa. (Huruvida omgivningen såg dem kom han inte ihåg att det stod något om)
Great. Visst kan man kanske komma fram till att musikstilen ibland säger en del om en som person, men ja. Jag tror inte att alla som lyssnar på Babyshambles, Iron and Wine och Frightened Rabbit är lata, så att säga.
Jag har varit sjuk i drygt en vecka idag. Funderar fortfarande över hur jag ska göra i morgon.
I nian kunde jag överdriva den grad av dåligt-mående jag kände för att jag hellre satt hemma och glodde in i väggen än att gå till orangea korridorer och sitta av timmar framför skolbänkar med repor och röda randade skrivhäften. Jag hade ändå lätt att ta igen. (Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde klara mina betyg med den närvaro jag hade i åttan och nian)
Men nu är det inte så längre, jag vill verkligen gå till skolan. Jag vill inte missa någon timme där. Jag vill inte missa matten eller historian, kören eller ensemblen. Och jag vill inte missa de där privata lektionerna som jag hittills inte haft, men jag står inför ett dilemma.
Jag har varit sjuk sedan förra torsdagen. Jag var hemma fredag och måndag, och om jag var på bättringsvägen på tisdagen eller bara inte stod ut med att vara hemma längre kommer jag inte ihåg, men jag gick i alla fall till skolan och två dagar senare var jag ordentligt dålig igen. Hela helgen har jag varit igenkorkad i hela huvudet och i morse när jag vaknade ville jag inte gå ur sängen, och hade antagligen inte heller gjort det om det inte varit för Philip som låg bredvid och buffade på mig.
Om jag går till skolan missar jag inte några lektioner och ingen tid med klassen, men jag kan inte sjunga på varken solosången eller kören. Om jag stannar hemma, har på mig ullsockor och fleecekläder, dricker varm mjölk med honung och mirakeldrycken à la operasångerskan och bara vilar ut mig, kanske jag kan bli av med den här envisa åkomman en gång för alla. Kanske kan jag passa på att skjuta ifrån resten av klassen i matten också, och knåpa lite på historiearbetet.
Alla hittills (mamma, pappa, Karin) röstar för att jag går till skolan i morgon. Jag är tveksam. Gaah.
Potions class
Heektiskt
Jag tycker att min situation just nu är väldigt hektisk. Jag sitter och lyssnar på Let me penetrate you när jag verkligen borde räkna matte. När jag verkligen, verkligen borde räkna matte. Jag ska hinna med att räkna tvåhundra sidor på lite mindre än fyra månader, vilket innebär - gulp - femtio sidor i veckan.
Dessutom måste jag bli frisk, så att jag kan gå på solosången i morgon och övermorgon, bli bäst på gitarr och piano, och dessutom ska den där himla tidsaxeln vara inne på fredag.
Jag tror att jag går på gymnasiets mest hektiska linje.
Kvällstankegång
Jag vet inte vad det var med det egentligen. Jag vet inte vad jag gjorde då som jag inte gör nu, jag tog väl inte bättre hand om mig själv då? Jag tycker att jag tänker på mig själv hela tiden. Gör saker med tanke på mig själv. Men när jag tänker efter så kommer jag bara fram till en sak. Jag tar inte hand om mig själv nu. Det är en himla skillnad mellan att måna om sig själv och att vara slö.
Jag är samma som då. Egentligen. Men samtidigt, nej. Jag är inte alls samma. Jag är äldre. Jag är säkrare på vissa sätt, mer osäker på andra. Jag har nya drömmar och en helt ny vardag. Jag har lärt mig organisera veckorna, tro det eller ej. Jag ser livet stå på glänt och ja, jag är pissrädd. Rädd som aldrig förut, men det känns också på något konstigt sätt som om jag vant mig lite vid tanken på framtiden. Jag minns när jag skrev på devote att framtiden för mig var som en annan värld. Som Nangijala. Eller Diagon Alley. Nu är det mer som att se sitt mål i horisonten. Det är långt kvar - säkert längre än det ser ut, men liksom, det finns där. Det där verkliga livet med årslöner och allmänna tvättstugor och plastskålar. (Det är lite konstigt att jag tänker på plastskålar när jag tänker på framtiden. Men liksom, vem köper en plastskål om man inte har ett eget hem?)
Jag vet att jag inte borde tänka så här mycket. "Du tänker liksom alltid ett steg för långt" Hade jag bara gjort det när det gällde klädhängare skulle mitt liv vara så mycket enklare.
Sjukdag.
I och för sig är skoldagarna inte särskilt ansträngande nu för tiden, det är inte direkt åtta-till-trework längre. Jag har så lätt att börja älska min nya skola när jag tänker på det. I morgon börjar skolan klockan 9.50 med femtio minuters engelska, sedan lunch, matte och körsång. Körsången kanske inte blir sådär jättelyckad med täppt nos och krasslig hals, but I think I'll survive. Sedan vill jag ju hälsa på nykomlingen på eftermiddagen också, kolla upp hur han stadgar sig i Kalvöstallet och se efter om han känner för att bli lite ompysslad. Inte alltför avancerat eller energikrävande, sen har jag ju kvällen kvar att vila upp mig och hoppas på tillfrisknande.
Idag har varit en sån där innehållslös men skön dag. Jag letade inte upp någon onödig underhållning för att få timmarna att gå (Förlåt The Sims...) utan tog varje minut för sig - lyssnade lite på musik, vilade lite på sängen, såg ett avsnitt av Gossip Girl, drack lite te ... Skön dag helt enkelt. Känner mig piggare nu.
Adios