enjulia

... mobbar min familj varandra lite. Mamma är roligast, hon blir så sur.

Mamma: Åh du spelade så bra på min favoritlåt! Du vet den hära du dutt dutt du turu turu!
Pappa: Hmm...
Jag: Jag förstår precis mamma.. Du tu du tu?

Mamma: Men vad ni ska malla er. Bara för att jag inte spelar bas.

Sista kvällsföreställningen i kväll, nog den bästa hittills. Familjen var där, satt precis i mitten av salongen (så att det skulle vara helt omöjligt att inte se dom såklart). I vilket fall verkade jag få någon kick någon gång under föreställningen så dom fick stå ut med att min mun gick i 180 hela vägen hem.

Vet inte vad det är som händer med mig riktigt, men efter föreställningarna blir jag liksom helt... (Måste hitta rätt ord) ... Hyperaktiv.

Bortsett från att min mun fortsatte gå ostört efter att vi kommit hem, så gick jag runt och hoppade, dansade och gjorde karatesparkar i luften.

Ingen aning om vad all den här energin kommer ifrån, med tanke på att min frukost denna vecka lite sådär i genomsnitt har bestått av 15ml vitamintillskott plus eventuell banan. Middag har jag inte haft tid med och lunchen de senaste två dagarna har varit ingenting slash en sallad.

Sista föreställningarna i morgon, sörjer.

Jeanette: Jag har kommit på en sak. Jag har inte så många par skor :O
Jag: Nehe..?
Jag: Hm, dina svarta ballerinaskor, dina vita ballerinaskor... Dina nya vita ballerinaskor, dina svarta och vita ballerinaskor... Dina randiga ballerinaskor, dom där som du har på dig nu, pumagympadojorna, de svarta stövlarna ... dina gummistövlar ... bla bla
Jeanette: Ja, det var ju inte så jättemånga. Och det betyder, att jag kan köpa fler :D

Är trött, hade sen kväll med Mia igår, med allt vad det innebär* :P


*Ungefär, går ut med Jackie till en början. Hamnar vid kvantum, där vi köper godis. Går till Rim Nam Thai Food där fältbussen plötsligt dyker upp med Lena och Micke som vill ha godis och frågar om vi vill ha skjuts. Vi får skjuts till Arena, där Mia hade tänkt köpa pizza. Lena och Micke tar hand om Jackie (haha hunden blir hemskjutsad med fältarna) och åker hem med henne. Arena hade precis stängt så när vi för andra gången blir omkörda av fältarbussen påminner dom om att Shell är öppet. Vi går dit och köper en korv och en Ceasarsallad och sätter oss på en gräsmatta och käkar. Går sedan hem till Mia, jag attackerar msn på hennes mobil och hon på datorn och vi sitter så ett tag, går sedan hem till mig och somnar


Idag kanske jag skulle ha åkt in och handlat med Nettis, men får inte tag på henne så får se hur det blir. Tills vidare ska jag nog kolla datorn lite till, och sen gå ut och sola. På återseende, alla :)

Har sovmorgon :) Det är ingen slöjd idag så jag behöver inte dra till skolan förräns tjugo i elva. Har ätit frukost och lökat mig lite, ska läsa på lite glosor till franskaprovet som jag ska ha idag.

På återseende :)

ett ord - bara ett litet ord, som påminner henne om vad som kunde ha hänt.

ett litet ord som gör hjärtanen till stjärnor, något som är vackert men som inte går att nå

ett litet ord som tar henne tillbaka till det tillståndet då hjärtat och hjärnan återigen kan samarbeta

och hon känner tårarna i hjärtat men inte på kinderna

Haha, idag på engelskalektionen:

Jeanette: Varför skriver du FAG på ditt papper, Jenny?
Jenny: Det står faktiskt FACTS... :(

Jag vill inte försvara mig i min blogg, för det är fegt att attackera någon via internet. Om det dessutom är en offentlig sida, där alla kan läsa och förstå precis vem det handlar om, men inte kunna klaga för "hur vet du att det handlar om henne?"

När jag tänker efter så kanske man ska lägga ned hela bloggandet. Sluta läsa, sluta skriva. För när man skriver, då tror folk inte på en. Stör sig på en, irriterar sig på att man skriver för opersonligt och för ytligt, sen om man någon gång skriver om känslor så tror folk att man bara vill ha uppmärksamhet.
Sluta läsa. För att uttrycka sig genom ord i en blogg blir för många ett sätt att uttrycka saker man inte vågar berätta annars. Man vill ha medhåll men är rädd för att riktigt stå för sin åsikt. Detta är nog bra för vissa, men gör många ledsna och besvikna. På varandra, på sina kompisar och folk man inte ens känner.

Vi är internetgenerationen, vi kan inte ens se varandra i ögonen IRL längre. Vi kollar in folks bloggar och presentationer på diverse internetsidor, bildar oss en åsikt genom att titta på de poserade bilder och de utvalda ord folk lägger ut.

Men en människa kan inte lägga ut sig själv på internet, det går inte. Man kanske skriver en djup blogg eller visar bilder ur sitt liv, men det fattas ändå en så himla stor bit som gör att människor inte får en full bild av en. Det saknas personlighet, miner man gör när ingen ser, röst och kroppsspråk. De första sätten människan hade att kommunicera med varandra med.

Kanske borde vi alla ge oss en tid, helt utan dator. Försöka framföra det man vill genom att tala med varandra, öga mot öga. Men frågan är, skulle vi klara det?

<sup>Förlåt mig för alla de saker jag sa till dig.
De saker jag sade när vi bråkade, som jag egentligen inte menade.
Att jag kallade dig feg och sade att du inte kunde säga emot dina kompisar.
Jag kan inte ta tillbaka alla de saker jag sa till dig,
men jag kan ångra dom

Förlåt mig för alla de stunder då jag inte varit mig själv mot dig.
De gånger då jag letat efter barnsliga fel och sagt omogna saker
När jag var sur för inget och när jag låtsades vara oberörd av vad du betydde för mig.
Jag jag inte få det ogjort,
men jag kan ångra det

Förlåt mig för de gånger jag inte ville låta dig gå hem.
För de gånger när jag ville krama dig och visa att vi hörde ihop.
Att de lyckligaste stunderna var när du höll mig nära, kramade mig hårt.
Men det gick åt helvete
Och jag kan inte låtsas om att jag aldrig älskat dig,
men jag kan ångra det</sup>

Och jag vet inte om det här handlar om mig egentligen. Jag trodde, och jag sade, att jag aldrig skulle ångra något jag nånsin gjort med dig. Men jag vet inte längre, för jag har tappat hoppet om det. Jag jag gråter inte, inte nu. Och jag vet inte om jag kommer göra det sen. Det jag känner är att jag står framför en stor avgrund, jag kan inte backa tillbaka. Kan inte ta tillbaka något.
Och jag vet inte om det känns bra eller dåligt.

Skvaller i nynäs sprider sig. Snabbt.

"VA?! Är dom inte tillsammans längre?!"
"Har ni gjort slut?"
"är ni fortfarande tillsammans eller? - VA? är ni inte?!"

Jag kan inte säga att jag är besvärad av att folk får veta. Jag vet att det som hände var rätt och jag är glad. Och jag hoppas verkligen att Marcus också är det.

Och förresten, jag måste lägga ut en bild på min underbara banan som jag åt idag på lunchen när jag, Nettis, Mia och Tina låg i stadsparken och läste VeckoRevyn. Den var såhär aslång och gul och typ rak. Typ 30cm :O Eller nåt. Och jag blev kär i den för jag gillar överdimensionerade saker säger Jeanette (a)

Nej nu ska jag nog gå och ta det där teet som jag aldrig tog efter förra inlägget.

Sitter här och halsar massa vatten, mitt nya beroende. Min hobby. Typ, när jag inte har något att göra; går och fyller en 1,5litersflaska med vatten och dricker upp det. Billigt och underhållande.

Är sådär skönt trött som man är när man har sprungit runt ringvägen med Mia. (Första gången jag gjort det men jag känner mig så nu. Alltså är det såhär jag har känt 100% av gångerna) Nån lärare i skolan råkade under någon av våra uppmärksamma stunder nämna att Lunken är nästa onsdag. Hehe... Typ, jag ba "nästa vecka?! den är väl om en månad typ?!".

Alltså, dags att lägga sig i hårdträning. Jag och Mia fick godkänt av min paapa med att ta den klippiga delen av ringvägen (ungefär 3.2 km) på 15 minuter. Typ stolta, och så sprang vi ut till norrhagen och sprang ned och upp för den där jobbiga backen som man dör i. När vi var på väg ned för den igen började det regna, och Mias öron typ gjorde ont så vi stannade och gick resten av vägen. Man ska ju trappa upp ganska långsamt säger alla och vi bestämde oss för att vara lite ansvarsfulla :)

Det var värsta mysiga sommarregnet och vi började prata om sommaren. Tidigare har jag haft en ganska bestämd bild om hur min sommar ska se ut, jag hade den liksom inramad. Om jag ska vara ärlig så kändes nog de mesta ganska inramat.

I vilket fall, jag var ganska säker på hur min sommar skulle bli. Inte dålig, men det var bara inte så att jag kände nåt liksom "wiie :D" när jag tänkte på sommarlovet. Jag var trött. Jag orkade inte planera någonting.

Nu har allt plötsligt fått ett helt nytt ljus. Liksom, jag ser det ur ett annat perspektiv. Jag ska ut på sjön. Jag ska till Toscana. Jag ska bada med mina kompisar och jag och Mia ska springa i shorts och sportBH på morgonen innan någon har vaknat.

Något ska hända i sommar, något som jag inte känner till och som kommer påverka mitt liv. Jag insåg det, att såna saker händer varje sommar. Det gjorde det förra sommaren.

I vilket fall, vi gick hem till mig och tog varsin dusch o lökade lite, sedan fick vi lite ångest över att vi brände kalorier. (Som jag tänker skylla på nu :)) Så vi bestämde oss för att dra till Arena och beställa pizzor med extra ost och beanaisesås. Flottigt och trevligt :)

Sen cyklade vi hem till mig och hämtade Mias mobil, sen gick hon och jag spelade lite bas. Och nu sitter jag här :)
Är nöjd med dagen. Jag tror att jag kände en dag som förut.

Det var något som jag tänkte skriva. Något sånt där riktigt, "det var bäst såhär, I'm movin' on". Men jag tappade allting liksom... Lika fort som det kom.

Jag vaknade och trodde att allt hade varit en dröm. Jag kände en tomhet och låg där och väntade på att det skulle komma, ögonblicket då man tänker "men det var ju bara en dröm".

Men det kom aldrig. Det var ingen dröm, det var på riktigt. Bevisen var få, överallt såg jag honom. I lakanen hade han legat bara några dagar tidigare. På golvet låg linjalen som han skulle använda när han fick för sig att plugga hos mig. Bredvid sängen stod fortfarande tidskriftssamlaren med mina tidningar som han brukar rota i. På pallen bredvid sängen låg ett sånt där hårspänne som jag hade glömt hos honom för evigheter sen och som han sen fått. Och under det låg boken som han sa att jag skulle läsa när jag ringt honom för några dagar sen och varit ledsen. 

Men bevisen fanns där. På kudden, lakanen. Under ögonen.

Jag löd inte min bortresta kompis. Hon som sade "snälla Julia, gråt inte i kväll. För jag vill inte att du ska gråta när jag inte... Kan vara där hos dig". Men som en annan kompis sa när jag sa att jag nästan inte gråtit alls, "Julia, du får gråta. Det är inte förbjudet"

Men det var ändå inte så illa. Jag visste att det skulle bli såhär, det var det enda rätta och det kände jag på något sätt, har haft i tankarna ganska länge. Och jag har gråtit när tanken slog mig för jag ville inte att det skulle vara så, jag grät värre då än igår. Igår var det bara lite nostaglitårar. Men man måste tänka framåt.

Jag ska inte säga att jag ska glömma honom. Det vore en lögn, för det kommer jag aldrig göra. (Även om jag försökte skulle jag inte lyckas)

Men jag kan inte klamra mig fast vid något vi gjorde, eller något han sade.

För jag vet att det enda jag ska klamra mig fast vid just nu, är jag själv.

Och Marcus, om du läser det här... Så lova att du inte får för dig att få dåligt samvete för alla gånger jag har varit ledsen. För du vet att, även om jag var ledsen ibland, så gav du resten av mitt liv en mening. Men både du och jag vet att det vi gjorde var det enda rätta.

Men jag älskar dig fortfarande, och jag ångrar inget vi gjorde eller sa. Jag menade allt <3

Sitter och sjukar mig i min pyjamas, typ nyvaken. Jag och Mia har drabbats av typ livshotande förkylning, vi har suttit och tyckt synd om oss själva i telefån typ hela dagen. Fast inte just nu,kom på att jag skulle ha ringt henne men har varit halvt neddrogad sen jag började äta av dom där echinaceahalstablettterna som jag hittade i skafferiet. Vet inte riktigt vad dom gör men den där röda solhatten typ... Påverkar hjärnan tror jag.

Jag är typ värsta medicinmannen,, om jag hade levt på medeltiden hade jag typ blivit ihjlslagen för alla skulle bli rädda för mi när jag shottar KanJang och MiviTotal och ProViva och käkar Esberitox, MittVal kvinna och dricker ingefära. Fast jag har fortfarande inte tagit dom där hulkenkapslarna med Omega3 :D Dom är assläskiga. Men jag har ju mitt hemliga läpplumpsrecept :D:D

Alltså jag sa ju att jag blir snurrig av dom där halstabletterna...