enjulia

Kom just hem från skolan, hade lite kvarsittning med Roland o alla :D Askul. Det är en sån där konstig känsla att spela tillsammans med andra och känna att det verkligen låter bra, man är värsta part of a dreamteam och det resulterar, i alla fall i mitt fall, att jag blir helt lycklig och kär i allting. (a)

Min entusiasm minskade snabbt när "kvarsittningen" var över och det var dags att släpa hem mig själv och LesPaulen. Jag gick några meter och insåg sedan vad den enklaste lösningen måste vara. Alltså, jag ringde pappa och berättade om vilken plåga det skulle bli att bära en massiv platta mahogny på ryggen hela vägen hem. Fast mja, det tog ett tag att få fram mitt budskap eftersom att jag, precis som igår, är ganska spattig. Jag vet inte vad det är, vårkänslor kanske, eller frihetshets-hets :P Typ som kossor som man släpper ut på våren. Fast inte kossor, utan jag :D
Han och mamma skulle precis ut på lövet och springa varsin runda (vilket jag och Mia också hade planerat att göra senare idag) Jag var mycket smart. (Så blir det ofta när jag pratar och tänker alldeles för snabbt)

"Aa, kom och plocka upp mig på vägen. Jag kommer via posten :D ... .. Eller alltså, jag menar, jag går förbi posten :D"

Han fattade iaf :) Aja, nu ska jag gå och göra klart teet som jag började koka för ungefär en halvtimme sen, och sen ska jag nog ta det lite lugnt tills Mia kommer från tennisen. Adios !