enjulia

Beslut om mitt liv har tagits idag.

- Jag ska införskaffa ett par stycken jättejättesköna mjukisbyxor och med dom fem par jättejättejättesköna fluffiga tjocka munktröjor med stora luvor och sen ska jag aldrig mer ha på mig obekväma kläder i skolan. Jag gillar egentligen inte kläder. Äe. Tänk att ha typ en knallrosa, en turkos, en aslila ... Och sen sätter jag upp mitt hår i en hästsvans för att aldrig mer släppa ut det. Så blir man kram och lek och mysvänlig à la sexårsverksamheten igen. Vem kan må dåligt då?

- Jag ska sluta låsa mig ute. Tradition - visst. Men jag börjar lessna på väntetiden, blåsten, kylan och tristessen. Nej, utelåsningar är såååå 2005.



Nu ska jag gå och träna. Tidigt och bra. Kommer ha 180 i puls fram till klockan halv tre i natt. Adios!

Lite uppdateringar ur mitt liv, eftersom att ni ber så snällt.

Ett: Jag har fått mitt livs första valsedel i ett brev som uppmanar mig att komma och rösta i kyrkovalet den tjugonde september 2009. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller gå och köpa antirynkkräm.

Två: Jag har flyttat in i mitt gamla rum för att lämna plats åt storasyster. Jag har gjort om lite här och från och med nu tror jag att jag och rummet kommer att komma riktigt bra överens. Fast jag har fortfarande inte rensat i papprena, tidningarna och texterna under sängen ...

Tre: Min systers flyttflak har kommit hit. Med det en väldig massa kläder i min storlek. Och en iPodsladd.

Fyra: SMSJulia slår till igen med sin säkerhet i att kryssa i rätt mottagare, ett ganska förvirrat svar fick mig att förstå att jag kallat helt fel person för "bebben".

Fem: Kvantum sålde ut godis för 29 kronor kilot igår. Jag, Olivia och Jeanette plockade ihop en påse för 66 kronor. Den befinner sig nu hos Jeanette och dit ska jag också.

Och jag vet att ni avgudar min uppstoppade lama, ni behöver inte säga det. Jag vet att den är det mest stilrena som någonsin hängt ovanför en spegel. 

Jag har hört det så många gånger.

Jag vet att det börjar bli höst och att folk slocknar, drar sig inåt, vissnar.

Men jag saknar hur du kunde skita i saker på samma sätt som jag aldrig kunde, saknar hur du sa "kom igen!". Saknar svikten i dina steg. Hur du kunde gå förbi mig och vara på väg någonstans, inte ha tid för mig. Jag saknar styrkan i din röst när du ringer för att berätta hur det är.

Where is life in this town säger du och jag svarar överallt finns det vännen. Vet att jag alltid ska verka smart och djup men du vet också att jag alltid har rätt. Man måste bara välja att se rätt saker.

Tänka framåt och inte bakåt. Om fem år spelar inget av det här någon roll, vad du kommer minnas är vad du upplever idag och inte hur du känner om igår.

Vill inte höra dig säga att du ger upp.

Det är ju jag som är mesen i våran relation kompis!

Förresten så är Mia min fru. Jag fick överleva anorexilooken när jag drack ett glas vatten till lunchen i matsalen, karma visste ju att jag hade planer att äta och hon hade hotat mig med att jag skulle vara tvungen att äta två luncher om jag bröt vårat lunchlöfte. Efter att sista lektionen slutat klockan 12.20 ...

(jaa. 12.20. Det är nästan inte roligt hur tidigt det är. Dessutom har Jobe varit snäll och lagt in min individuella lektion klockan 15 senare på eftermiddagen. Alldeles fantastiskt vad välpassande. Jag vill nästan gråta av lycka, men förutom det lägga in fler lektioner. Nån som har en crash-bar lektion mellan 12.20 och 15 på onsdagar? ...)

... mötte jag upp henne och vi inhandlade pesto, köttfärs och basilikasås. Sen lagade vi typ ett helt paket pasta. Och åt upp det. Och eftersom att det är jag och Mia så hade vi köpt kladdkaka och vispgrädde också. Som vi åt upp. Sen kokade vi en liter te. Och drack upp den.

Efter det damp vi ned i min säng, skavfötters om fötterna nu kan skava i en hundrasextiosäng. Hon började hålla på med min dator, gjorde en låtlista, och jag störde henne lite genom att sätta mig på hennes rygg. Hon tyckte att det var skönt så jag flyttade mig. Då började jag köra mammas vibrerande massagegrej (nej, inte en sån ...) under hennes fötter. Det tyckte hon också var skönt, så jag slutade.

Hon satte igång nån R&B och ville att jag skulle förstå vad hon menade med att den lät som om sångaren hade sex. Jag somnade i stället. Resten av vårat umgänge sov jag och hon låg i andra änden av sängen och gjorde låtlistor åt mig.

Och det är inte misslyckat. Det är såhär vi umgås.

Kommer aldrig glömma den dagen för något år sedan när jag lovat att vara med min boyfriend en kväll, och han kom hem till mig för att finna mig och Mia nedgosade under samma täcke, sovandes i min säng.

Det är såhär vi gör. Vi älskar varandra.

Men aa.

Hyperaktiv har jag varit idag, så går det när man sover nio timmar. Sovmorgon till halv elva och sen kör, vilket inte kändes sådär jättebra först. Sjunga innan man knappt pratat är ju inte sådär skitroligt jämt. Men det var det! Våran nya sånglärare var mucho bra. Det släppte verkligen och resten av dagen gick jag och mina klasskompisar och sjöng på en gospelversion av With a Little Help From My Friends.

Sen runt sista lektionen blev folk oense och då blev jag skittrött och ville bara hem, så jag tog bussen till centrum. Nu har jag spenderat de senaste två timmarna sittandes på olika ställen i huset med gitarren, har spelat Kom för den kändes så skön i huvudet och sen har jag sjungit jättehögt och jättemycket och sånt.

Och sen så hittade jag en påse ostbågar i skafferiet. Öppnad, så att bågarna var sådär perfekta och sega och underbara. Det gjorde helt på riktigt min dag. Sånt händer sällan i dethär huset.

Nu ska jag lägga mig i min säng med mina två täcken och femton kuddar och sova.

Alltså, haha, va? Min blogg har tydligen hamnat med i nån slags tävling, som inte jag anmält den till. Tjejen som har denhär tävlingen har tydligen fått en anmälan från en person som skrivit att dethär är dens blogg, det måste varit nån som skrivit fel, eller?

Sjukt. Fattar inte ens grejen med att tävla med bloggar, okej om man skriver för att få läsare om man tycker att det är roligt, men jag skriver ju faktiskt bara för mig själv och blir ibland rädd när jag tänker på att andra läser.

Ville bara klara ut det. Det är inte jag som har anmält mig till den tävlingen. Hoppas att den som skrev fel adress i detdär inlägget ser det och skriver rätt, så att den får vara med i tävlingen i alla fall. Nu ska jag fortsätta lyssna på RENT-soundtracket och snacka om Henrik med Olivia. Hehe.

Jag sitter i mitt rum. Jag ska göra om här inne. Jag ska ha en fondvägg och mot mitten av samma vägglångsida ska jag ha en stor säng och där ska jag ha som en oas när jag behöver andas. Jag ska ha stora mörka kuddar lutade mot sänggaveln i mörkt trä och ett överkast i något bomullstyg. 

Sen ska jag nog måla mitt skrivbord svart. Det enda som ska stå framme på mitt svarta skrivbord ska vara min röda laptop och den ska spela bra musik 24/7. Sådär på lagom hög volym och så ska jag gömma högtalarna lite överallt i rummet så att musiken finns överallt. Nåt annat som jag ska gömma överallt är små lampor. Jag ska aldrig mer använda min stela taklampa utan jag ska ta tema på Hörups milda sken och bara dubbla det med tio och placera ut överallt. Mitt rum ska vara ett såntdär rum som inte berörs av att det är november och regnet rinner längst fönstret.
 
Jag ska byta ut dom fula bärnstensfärgade handtagen på mina garderober och måla dörrarna med sånhär svart färg som man kan skriva på med kalkkritor. Där jag ska rita och skriva ned viktiga anteckningar och visa ord från mina fantastiska vänner. I garderoberna ska jag måla över den 70-talsgröna färgen med vitt och svart och köpa några set med likadana, svarta galgar. Där ska alla mina plagg ha en plats, skorna ska vara instoppade i olika fack och jag ska aldrig nånsin i panik springa mellan tvättstugan och garderoben.

Jag ska slänga ut min soffa (förlåt, du har varit en trogen vän) så jag får lite plats över till nån skitsnygg växt. Den ska inte dö även om den är min och ovanför den ska jag hänga min gitarr och basen. Sen bredvid, ovanför skrivbordet, ska jag ha en jättestor ram där jag ska klistra in en massa svartvita bilder från bra dagar.

Fast först måste jag städa ...

Shit. Alltså.

Bekräftelse
Övertaget

Det är så himla mycket med förhållanden mellan tjej och kille (eller hur man nu föredrar det) som kretsar runt detdär. Påverkas av det. Förstörs av det.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur fel det är. Och hur lite jag orkar hålla på med sånt. Orkar inte tänka "men hallå jag smsade sist nu får väl...", orkar inte vara "fyfäään vad jag är bra hehehehehe vetu det är tre personer som gillar mig vad bra jag är".

När jag var yngre kunde jag känna att så fort det börjar gå igång nåt mer än vänskap så är det genast som om man delar in sin heder, sitt övertag, i nån slags marker som man kan satsa. Du SMSar först - förlorar marker, du ringer först, hälsar först, addar msn, frågar om nummer, föreslår att ni ska ses - man förlorar hela tiden mer och mer av sitt övertag och till sist mår man inte bara dåligt över att det inte blev något utan också över att man fått betala så mycket av sin stolthet på kuppen.

Det är såååå 2007.

Jag orkar inte sånt längre. Ska det vara något så ska det vara för att det är kul. Ska man ses så ska det vara för att båda känner att det vore roligt. Vill du hångla - go for it. Det betyder inte att ni måste gifta er. Ringer man är det för att man vill prata. Om personen visar upp sin mottagna samtal för sina vänner och säger "hehehehe titta hehehe han ringde mig tre gånger på rad" så är det för att den är dum i huvudet och ändå inte värd det. Ringer jag någon är det för att jag känner för att snacka med den, inte för att jag har en hemlig crush på den och försöker manipulera den att tro att vi är förlovade. 

Man hör av sig för att man vill nåt. Inte för att det är ens plikt, inte för att man är en nolifer och stalker.

Jag har haft två förhållanden i mitt liv. Inför båda gångerna har jag varit pissrädd. Pissrädd för förhållandet och vad det innebär att stämpla sig som någons "flickvän", vad det innebär att mura in sig i den titeln. Pissrädd för att bli beroende av någon, pissrädd för att fastna.

Och båda gångerna föll jag dit ändå. Föll dit för hur inställningen till en annan person förändras. Mitt första förhållande var ett maktspel. Det var en ständig herre på täppan, vem som skulle ha rätt och vem som skulle få fel, vem som skulle dissa. Vem som skulle såra den andra först.

Nu, tre år senare, är vi skitbra kompisar. Kommer överens som tusan. Det gjorde vi ju i början också, innan man började förvänta sig grejer. Förvänta sig saker suger. Förvänta er aldrig någonting av någon. Hade vi haft denhär inställningen till varandra när vi var tillsammans hade det varit en helt annan grej.

Och så den andra gången. Man faller dit och börjar ta den andra för givet. Alla skitbra sidor som den har som man avgudade i början - aja. Det är väl najs. Att ta saker för givet suger också. Så ta aldrig någon för givet. Och akta er för att få ett förhållande på så jämn kurva som möjligt. Är det aldrig dåligt inser man inte när det är bra. Tar man aldrig några risker tar man heller aldrig några chanser.

Det är de erfarenheterna jag har av förhållanden. Eftersom att jag inte tror något vidare på "tredje gången gillt" så tror jag att det ska ganska mycket till för att jag ska stämpla mig igen. Jag tillhör mig själv och gör som jag vill. Antagligen är det det man ska sträva efter i ett förhållande också egentligen. Lite sådär i sann Winnerbäckanda, "Ta min hand jag följer dig vi ska åt samma håll". "För du är du och jag är jag, och är det så att din väg ändå går precis intill så kan vi bara hjälpas åt att komma dit vi vill". Winnerbäck är ganska bright ändå.

Och alltså, ni är så många. Ni par som är det sötaste på jorden men som ändå kör ned er själva i graven genom behov av bekräftelse. Bekräftelse på kärlek, bekräftelse på uppskattning, kanske bekräftelse på avundsjuka. Och om ni får all denna bekräftelse - förgivettagelse. (Där hittade vi på ett nytt ord också. Svenska Akademien?)

Jag har kommit på mig själv med att känna bekräftelsebehov och jag hatar mig själv lika mycket efter varje gång.

Men om man väl har ett förhållande hörrni - är man tillsammans med någon är det inte för att få nån slags maktövertag över den, för att kunna vara possessive och styra, utan för att man trivs tillsammans med den och vill sätta nån slags flagg på det. Det är så det ska vara. Och man ska inte hålla kvar för att vara snäll. Att säga som det är är ett kriterium för min förhållandeteori. Gillar man inte den man är tillsammans med gör man slut. Så ska det vara. Då skulle allt noj om "han tycker inte om mig" vara ur världen. Tycker man inte om att umgås med den gör man slut. Då skulle man slippa allt desperat "DU VILL INTE TRÄFFA MIG!!!!!!!!!!!"

Är man med någon ska det vara för att man får ut något av det. Det kan vara vad som helst; trygghet, psykisk eller fysisk närhet - bara båda är med på vad det handlar om så är det fine.

Vad man sen väljer att kalla det är en petitess.

Så.

Vill man ha något försöker man få det. Vill båda är det ju skiiiiiiiiiitbra. Men ni äger aldrig varandra. Och ni har aldrig rätt att behandla varandra dåligt. Aldrig rätt att utnyttja på någon annans känslomässiga bekostnad.

"Okomplicerat" borde inte vara en utopi.

Sommaren innebär för många bland annat brunbränd hud, något som trots risker enligt vissa är mycket eftersträvansvärt. Jag har alltid haft grymt lätt för att bli brun, och detta såg jag som en stor tillgång, ända tills jag upptäckte att detdär med solbrändhet inte alltid är så roligt...

Vadå inte roligt?

Jadu.

Vi tar idag som exempel.

När jag ställde mig i duschen efter jobb + bebihästridning lade jag märke till en mycket otrevlig förändring i min hudton på fötterna. Jag har fått en liknande på ryggen, en förändring från beige till ljusbrun inom ett begränsat område runt axlarna efter att jag haft brottarlinne timmarna i solen första dagarna när vi började jobba med staketet runt uteridbanan.

Men det är ingen grej, brottarlinnebränna funkar, dethär på fötterna är mycket mer ödesdigert eftersom att det bevisar två saker;

jag har burit flipflops

jag har burit dom tillräckligt länge för att det ska ge spår i hudfärgen

och dessutom, som en liten bonus;

jag kommer nu till synes ha på mig flipflops varje gång jag inte har strumpor eller skor som täcker hela foten

YES!