ATT MOCKA
Mockning är en mycket stimulerande aktivitet som inte alls framkallar en viss hysteri och schitzofreni.
Man kan plötsligt komma på sig själv med att i välformulerade meningar, som om man skulle skriva en högkvalitativ doktoreringsavhandling inom ämnet, spekulera i hur olika hästar delar upp sin avföring på olika sätt i torven. Där finns ju den älskvärda "vanebajsaren", som alltid lägger sina högar på samma ställe, prydligt och praktiskt. Där finns den lite mindre älskvärda "spridaren", som lägger en boll där och en där, och utvecklingen på denna, "kamoufleraren", som gör som senast nämnd, men sen trampar runt i boxen så att dessa bollar täcks av torv och inte alltså är mycket svåra att ... avslöja. Denna kan kännas avancerad, men den är ingenting emot "mardrömmen", som inte bara bajsar mycket utan också är väldigt bra på att blanda ut det. Ni vet, blandsaftsprincipen, lite vatten i koncentratet och så har man plötsligt dubbelt så mycket hallonsaft. Tänk nu i bajsperspektiv. Lite ren torv i skiten och så trampa runt lite, voila - dubbelt så mycket bajs. Party. Om man dessutom kissar lite bredvid, sen kastar bak lite hö och trampar lite till, gärna så mycket att hela kalaset blir en stor kaka, så är mardrömsspiltan fulländad.
Vilket den är. Alltför ofta.
En sak som man ibland gör för att undvika dessa psykopatiska syndrom när man jobbar i stall är att vara två kompisar, så man kan prata med varandra. En nackdel med detta är dock att när man vant sig vid att ha en kompis i boxen bredvid, då sätter hjärnan igång att konversera med denna kompis.
Trots att den inte är där.
När man till slut får ett kvickt uppvaknande från detta, som till exempel när man får en "är du inte riktigt klok"-blick från hästägarna som haft oturen att befinna sig i stallet samtidigt som din "kompis" säger något riktigt roligt och du börjar garva, kan man lätt känna sig en aning udda alternativt sinnessjuk. Det är ju konstigt att ha en konversation med någon som inte är där, tänker du, och övergår med en axelryckning till att prata med dig själv i stället.
Helt enkelt.
När du tröttnat på den vaga responsen från denna taleskompanjon, eller eventuellt tröttnat på att alltid bli medhållen (bara de riktigt långt gångna mockningsschitzofrenerna har nöjet att kunna uppleva motargumentation från sitt alter ego) kan det tyckas vara en rolig sysselsättning att gräva i minnet och bearbeta gamla minnen. Om hjärnan ler mot en kan man begåvas med ett så fantastiskt minne som "rövgaffeln", eller dagen då din kompis gick ned sig i midjan i dyngstacken. Eller så kommer du en djup hemlighet på spåren, såsom när du listar ut vem dendär personen som addat dig på Facebook verkligen är, (att både för och efternamn står där tycks ju vara lite luddigt liksom) och oavsett vilken stor sak du kommer på, eller kommer ihåg, så måste du ju såklart dela med dig av det via väldigt roliga sms (enligt dig själv).
Till fem personer, minst.
Som självklart inte svarar, eftersom att folk vanligtvis inte är vakna vid den tiden på dygnet då morgonmockning är aktuell. (Tider i stallet på morgonen är i regel ungefär vad de brukar vara för vanliga människor minus 3-5 timmar)
Någonstans mitt i allt detta inser du att du senaste 45 minuterna gått och nynnat på soundtracket till Flintstones, och när du gör detta avbryter du all tankeverksamhet, stoppar in de bortglömda hörsnäckorna i öronen och drar igång något på högsta volym.
God bless the iPod.
Herregud, jag borde skaffa en psykolog ...
Man kan plötsligt komma på sig själv med att i välformulerade meningar, som om man skulle skriva en högkvalitativ doktoreringsavhandling inom ämnet, spekulera i hur olika hästar delar upp sin avföring på olika sätt i torven. Där finns ju den älskvärda "vanebajsaren", som alltid lägger sina högar på samma ställe, prydligt och praktiskt. Där finns den lite mindre älskvärda "spridaren", som lägger en boll där och en där, och utvecklingen på denna, "kamoufleraren", som gör som senast nämnd, men sen trampar runt i boxen så att dessa bollar täcks av torv och inte alltså är mycket svåra att ... avslöja. Denna kan kännas avancerad, men den är ingenting emot "mardrömmen", som inte bara bajsar mycket utan också är väldigt bra på att blanda ut det. Ni vet, blandsaftsprincipen, lite vatten i koncentratet och så har man plötsligt dubbelt så mycket hallonsaft. Tänk nu i bajsperspektiv. Lite ren torv i skiten och så trampa runt lite, voila - dubbelt så mycket bajs. Party. Om man dessutom kissar lite bredvid, sen kastar bak lite hö och trampar lite till, gärna så mycket att hela kalaset blir en stor kaka, så är mardrömsspiltan fulländad.
Vilket den är. Alltför ofta.
En sak som man ibland gör för att undvika dessa psykopatiska syndrom när man jobbar i stall är att vara två kompisar, så man kan prata med varandra. En nackdel med detta är dock att när man vant sig vid att ha en kompis i boxen bredvid, då sätter hjärnan igång att konversera med denna kompis.
Trots att den inte är där.
När man till slut får ett kvickt uppvaknande från detta, som till exempel när man får en "är du inte riktigt klok"-blick från hästägarna som haft oturen att befinna sig i stallet samtidigt som din "kompis" säger något riktigt roligt och du börjar garva, kan man lätt känna sig en aning udda alternativt sinnessjuk. Det är ju konstigt att ha en konversation med någon som inte är där, tänker du, och övergår med en axelryckning till att prata med dig själv i stället.
Helt enkelt.
När du tröttnat på den vaga responsen från denna taleskompanjon, eller eventuellt tröttnat på att alltid bli medhållen (bara de riktigt långt gångna mockningsschitzofrenerna har nöjet att kunna uppleva motargumentation från sitt alter ego) kan det tyckas vara en rolig sysselsättning att gräva i minnet och bearbeta gamla minnen. Om hjärnan ler mot en kan man begåvas med ett så fantastiskt minne som "rövgaffeln", eller dagen då din kompis gick ned sig i midjan i dyngstacken. Eller så kommer du en djup hemlighet på spåren, såsom när du listar ut vem dendär personen som addat dig på Facebook verkligen är, (att både för och efternamn står där tycks ju vara lite luddigt liksom) och oavsett vilken stor sak du kommer på, eller kommer ihåg, så måste du ju såklart dela med dig av det via väldigt roliga sms (enligt dig själv).
Till fem personer, minst.
Som självklart inte svarar, eftersom att folk vanligtvis inte är vakna vid den tiden på dygnet då morgonmockning är aktuell. (Tider i stallet på morgonen är i regel ungefär vad de brukar vara för vanliga människor minus 3-5 timmar)
Någonstans mitt i allt detta inser du att du senaste 45 minuterna gått och nynnat på soundtracket till Flintstones, och när du gör detta avbryter du all tankeverksamhet, stoppar in de bortglömda hörsnäckorna i öronen och drar igång något på högsta volym.
God bless the iPod.
Herregud, jag borde skaffa en psykolog ...
Kommentarer
Trackback