timglas
Tänk på en pannkaka. Och så en stekpanna på en platta på åttan. Pannkakan har legat och stekt och är gyllenbrun på den undre sidan. Tänker ni på det nu?
Och sen så tar nån och sticker in en stekspade under pannkakan och vänder den uppochned.
Det känns lite så nu :/
Jag önskar att någon kunde lägga en filt över mina axlar, sätta sig bredvid mig nu. Krama mig och säga att hon förstår och säga att allt ska bli bra igen.
Jag är i stort behov av mina kompisar, som lyssnar och förstår och alla våra skratta-tills-man-tappar-andan.
om du vill
Känns det svårt så kan du ta det på msn.
nedläggning av älskad sida
”30 november 2002 - 16 december 2006
Jag vet att jag inte har varit så aktiv här på sistone, men det kom ändå som en chock när jag loggade in i morse, för att ha ännu en dag med hoggy och 15 paket näsdukar, och fick se meddelandet på startsidan.
Och då kom minnena med tårarna.
Kommer aldrig glömma den dagen då jag som 10-åring klickade på 'Bli Medlem' på den där nyfunna, häftiga sidan som handlade om just det jag tyckte mest om, Harry Potterböckerna.
Och när alla möjligheter öppnade sig, min noggranna planering på hur jag skulle spara mina galleoner, och -ändå- köpa den Kinesiska Eldsbollen.
Och sedan hur jag som 11-åring upptäckte forumen. Och upptäckte att det fanns ett ställe där jag kunde få skriva av mig, precis hur jag kände, utan att någon skrattade åt mig eller kritiserade mig. Där ingen brydde sig om hur jag såg ut eller huruvida jag var populär i skolan eller inte.
När jag var 12 år lade jag upp min första fiction, någon läste första kapitlet och sa "Hallå, det här är ju bra ju!" Det levde jag på länge, och fictionskrivandet blev mitt liv för en lång period.
Sen fortsatte det, 12-åring blev till 13-åring och 13-åring blev till 14-åring. Och till den jag är idag.
Jag är inte längre den osäkra 10-åringen som ägnade sin tid åt att fantisera om trollkarlsvärlden och som drömde om att en dagbli precis som Hermione Granger. Jag är inte lika aktiv på sidan, men det betyder ändå mycket att kunna gå in ibland när jag känner mig ensam. Eller bara få läsa vad andra tycker och tänker, just den dagen.
Och nu, i morse, insåg jag att sidan som jag haft som liv under längre perioder i fyra års tid, hemsidan som faktiskt delvis varit som en stödpelare åt mig, som gjort mig till den jag är idag, inte skulle finnas kvar mera.
Jag kommer vara jätteledsen, sakna hoggy - verkligen, jag måste tacka er skapare, prefekter och ordningsmän som gjort det möjligt för mig och alla mina vänner att vara här, så länge.
Tack :')
Det var allt jag ville säga”