enjulia

<sup>När man som femtonåring vaknar bredvid sin pojkvän,
märker att hans armar har legat om en hela natten,
ser på honom och kommer på sig själv med att önska att ens framtida barn ska ha hans tjocka ögonfransar, hans trubbiga näsa och till och med hans missbildade ihopvuxna tår,
känner hur han kramar om en i sömnen,
och tänker att precis så här vill man ha det varje morgon i resten av sitt liv,

Är man sjuk då?</sup>

Igår såg jag på filmen Säg att du älskar mig, för er som inte sett den handlar den om en tjej som blir våldtagen av sin killkompis två kompisar.
Då ämnet kom till domstol försökte advokaten antyda på hennes klädsel, det han syftade på var ungefär "hon hade kortkort kjol och string, fick hon inte skylla sig själv?"

Detta gjorde mig upprörd, just för att sådant faktiskt förekommer på riktigt, i vardagen, utan att någon egentligen bryr sig.

Till exempel så blir vissa nästan självklara mobboffer bara genom sin klädstil. Det spelar ingen roll om man alltid är  positiv, rolig att snacka med och har världens skönaste humor, klär man sig alternativt i svart är man en EMO och förtjänar skit.
Så ska det inte behöva vara. Bara för att man har såna kläder tror folk att man sitter och tycker synd om sig själv hela dagarna och skär sig i handlederna. Folk verkar även tycka att de har rätt att kalla en för taskiga saker. Och man ska inte behöva må dåligt för att han klär sig så.

Även fjortisar - vem här har aldrig kallat någon för fjortis?
Men egentligen, vad definierar en fjortis? Är det att man har KSSS-munkiströjor och idomin? Eller är det att man super och flörtar med många killar samtidigt? Och varför kan den här personen tänkas bete sig så?

Jag är nog känslig för sådant där, jag kan känna mig lite besvärad av att folk kategoriserar människor efter hur man ser ut, vad man gillar, vad man har för bakgrund med mera. Det är personligheten som räknas. Även om personen kallar sig själv för till exempel blatte så skulle det ta emot väldigt mycket för att jag skulle säga det.

I sexan brukade jag och mina kompisar säga att vi var nördar. Vi var dom som sade "Tyst!" i klassrummet för att vi ville lära oss, vi var dom som inte brydde oss om att smälta in. Vi trodde att vi klassades som det så vi började säga det själva. Men vi blev ju fortfarande stötta då andra sade det. Så även om en person själv kallar sig fjortis, nörd, blatte eller EMO, ger det andra tillstånd att göra det?

Man ska få klä sig hur man vill utan att läggas i fack. Man ska få ha hur korta kjolar man vill utan att någon ska peta på en för det. Man ska kunna klä sig i svart utan att någon ska kalla en för EMOskabb. Och hudfärg - även om man har mörk hy ska man inte behöva bli kallad för ett ord som betyder "slav".

Människor måste lära sig att tänka på vad orden betyder innan de använder dom.

För egentligen, vad definierar en fjortis?
Vad är en slampa? Och varför kan en person bete sig slampigt?
Vad definierar en EMO?
Och hur beter sig en nörd?

Filmkväll hos Degen igår. Jag, Madde, Jenny, Nettis, Jozzan, Frida och Tjollan och Degens hund Dixi möttes utanför Kvantum och efter lite trassel med maskineriet så kom vi i alla fall ut med "Säg att du älskar mig"
Man hade ju hört en del om den innan, till exempel så hade Macke sett på den någon gång och sagt att den var ashemsk, jag frågade varför och han sa "se den, så förstår du"
Och det gjorde jag.

Jag har känslan av att många har sett den här filmen men jag drar ändå handlingen i korta drag; det handlar om en tjej, Fatou, och hennes kompis som efter en förfest blir bedda att komma till en fotbollsmatch av tre killar. Fatou är barndomskompis med den ena så hon och hennes kompis går och möter killarna utanför arenan.
Lite på lek (verkar det som) jagar killarna Fatou och hennes kompis men leken avslutas snabbt då tjejerna tappar bort varandra, och Fatou blir indragen i ett rum under läktarna där två av killarna lurar i henne sprit och sedan våldtar henne, medan Lamin, hennes barndomskompis, står och kollar på utan att våga göra något.

Jag tror inte att man kan se en sån här film utan att bli rörd på något sätt. Man kan bli som Jozzan, som bara satt och skakade, eller som Madde, som grät, eller som Tjollan, som satt och slog på soffans armstöd för att få ut lite känslor.

Fatou vågar ju inte anmäla och vågar inte säga något till någon. Hon säger att ingen skulle tro henne, och killarna hotar henne. Hon mår dåligt och beter sig konstigt, folk märker att hon har blåmärken men ingen visar att de verkligen bryr sig förutom hennes bästa kompis och hennes lillasyster. Dessa personer blir till slut de personer som blir utsatta, Fatou bryter med kompisen och säger åt sin lillasyster att gå.

Filmen kändes ju kanske inte helt det allra senaste i hur skådespelarna var klädda och sådant, för mig känns det till exempel inte som ett alternativ att gå till skolan i ett linne som visar naveln, men jag tror inte att det spelade någon större roll för det som händer på filmen är något som nog alla unga människor kan känna igen sig i.
Man vill bli älskad och sedd, man vill höra att man är bra och att folk tycker om en. Om något händer och man inte vågar berätta det - hur ska det då lösa sig? Efter ett tag är ju alla bevis borta och man mår sämre än någonsin förut. Och vad gör man som kompis om ens bästa vän blir våldtagen och mår dåligt över det, men har sagt att man inte får berätta det för någon?

Det var mycket man funderade på. Och kvällen slutade som den började, jag satt och tänkte på vad Macke sagt om filmen. Och plötsligt blev jag helt varm, jag kom på hur glad jag egentligen är över att ha honom. Motsatsen till såna där störda killar, han vet hur man behandlar en tjej och han vet hur man säger emot.
Det ville jag att han skulle veta så innan jag gick och lade mig skickade jag ett sms och sa det, och berättade att han gör mig trygg och är den som kan lugna mig när jag är upprörd och göra mig glad igen när jag är ledsen.
Så jag somnade med svaret "Det där värmer <33 Jag älskar dig" på näthinnan.

Jag började skriva dagbok i november 2006. Sedan dess har jag skrivit ut två böcker och är halvvägs på min tredje nu, en gul med vita blommor på.
I början när jag skrev var det alltid "hm, vad ska jag skriva idag?" Jag ville läsa det sen, men när allt var så igenomtänkt så kom jag alltid ihåg det efteråt, samtidigt som det inte var särskilt intressant heller.
Nu kan jag känna behov av att skriva. Jag bara sätter ned pennan på pappret så skriver den ned vad jag tänker. Samtidigt som jag tänker det. Fast mer strukturerat.

Igår läste jag igenom  min gula dagbok, den jag började med i början av oktober. Jag kom på hur mycket mitt liv  gått upp och ned på sista tiden utan att jag egentligen lagt märke till det, och funderade på vad jag skulle få för reaktioner om jag lät någon läsa det. Kanske skulle de förstå mig. Kanske skulle de läsa om vad jag skrivit, om hur mina dagar sett ut och vad jag tänkt.

Vad vet jag.

Efter allt trassel fram och tillbaka så känns det äntligen som att blåsten har lagt sig helt mellan mig och Macke :) I kväll vågade vi riskera att riva upp allt gammalt, det jag varit ledsen för och han förvirrad, men det blev bra, han ringde för att kolla hur det var med mig och visa att han mådde bra.

Jag har aldrig litat så mycket på honom och han har aldrig kunnat läsa av mig på det här sättet. Nu verkar han förstå hur jag känner -  redan innan jag börjat känna det.

Och här om dagen kom jag på att han är den enda som jag kan se på film med och kommentera detaljer som "undrar hur dom spelade in det här" och "shit, stunt?", utan att skämmas, för han gör samma sak X) :D

Jag vet inte om det är sådär vanligt att man blir nykär efter 7 månader, men så har det tydligen blivit :)
Har varit en ganska jobbig period nu, känns skönt att ha en famn att ramla ned i när man känner sig matt på allt som går fel hela tiden.

Inte ofta man får chansen (inte tillräckligt ofta i alla fall) att säga hur mycket man egentligen uppskattar en person. Men nu skapar jag mig ett eget litet tillfälle att säga hur mkt jag tycker om dig Marcus, du är inte alls värdelös :) Även om det händer lite konstiga saker mellan oss ibland så hittar vi alltid tillbaka, sprickor som lagas blir ofta starkare än det som tidigare varit, alla vet ju att skit får saker att växa till sig och blomma :)

                Jag älskar dig (:

GAAH

har en diet som jag följer steg för steg och bit för bit
jag gör allt för att bli en elit
jag ville hellre spela cs lukta svett och ...

Nu måste jag göra något åt det här... Måste få nåt annat på hjärnan. Death Cab For Cutie - This Charming Man nästa...

Haha, märkte just att jag har värsta träningsvärken i armarna... Det måste bero på antingen mitt mjölksyreresulterande bärande av kassar igår, eller att mamma och Karin drog åt olika håll idag när jag klängde mig fast i deras armar idag ...

Heh =)

Var och shoppade med kusin idag :) Kapen blev en A-linjeformad tunika med knäppning vid ringningen och lite brodyr längst ned samt en väska på Indiska. Ett par efterlängtade jeans (vet nu även att jag har storlek 29/34 i jeans), ett par puffiga shorts och en jättemysig kavaj i munkistyg på JC. 

Hela dagen hade vi letat lite halvhjärtat i skoaffärer, efter att jag sagt "jag vill ha såhär mästerkatten i stövlar-stövlar :D"
När vi var inne på Zara hittade vi äntligen ett par stövlar som levde upp till förväntingarna, både jag och Joanna blev sugna på attt köpa dom. Jag köpte ett par och blev lite förvånad när hon i kassan bad om 299:-, jag hade för mig att det hade stått 899:- där de stod. Men aja, jag brukar inte se helt rätt jämt.
Men de fann inte i Jojos storlek. Så med argumentet att hon inte skulle kunna somna i kväll annars drog hon med mig till ett annat Zara ungefär 3 mil där ifrån, och när vi var där så kom jag på att min ridning började om 40 minuter. Då blev jag deprimerad, för jag har varit assugen på att rida hela veckan och jag kände på mig att jag skulle få en bra häst...

Men aja, hon hittade i alla fall ett par stövlar i storlek 41. Men hon fick betala 699:- för dom. Det visade sig att det hade blivit fel i datorerna, så jag hade haft tur. 
Hon köpte dom även fast det varit mer än dubbla priset än vad hon trott, och vi var rätt nöjda, fram tills vi insåg att tåget som vi tänkte ta hem gick om 10 minuter. Det var bara att lägga benen på ryggen, och springa från NK till T-centralen. Det gick på ... Ungefär 4 minuter. 
Vi blev inte det det minsta svettiga :D (Hum..)

Vad sur jag blev nu, jag hade velat att det här skulle hamna på andra mars men så postar man  över tolv... Aja :)
Sov gott :)

Så trots att det kan verka som att en person har ändrats väldigt mycket, så titta närmare. Du kommer upptäcka att trots att hon vuxit en decimeter, trots hon använder både mascara och kajal och trots att hon inte längre skriver hästnamn på sina skolböcker, så inte det inte någon skillnad som människa.
Hon finns där, hon som du saknar. Jag har hennes leende, hennes skratt och samma känslor. Hennes drömmar, hennes framtidsplaner och ambitioner. Hon finns i mig, jag är hon.