enjulia

 Jag ser en bild på två indianherrar. Bildtexten berättar att de är två av de 31 överlevande från mandanstammen efter smittkoppsepidemien. Mandanstammen hade bestått av sammanlagt 1600 personer innan de vita kommit med de européiska smittorna.

De är de enda som finns kvar, deras familjer har dött. Deras vänner, släkter, världar. Allt är borta. De är slitna, förkrossade - förstörda, och ändå sitter de så raka i ryggarna med blickarna så stadigt fästa vid kameran. De är klädda i utsmyckade dräkter och i håret har de ett större antal fjädrar, indianernas tecken på tapperhet. De är förnedrade. Ställda framför den vita mannens kamera som utställningsföremål. Men de gör det med sådan rakhet.

Vi tog deras liv ifrån dem. Deras familjer, människorna de älskade. Vi tog deras prärier, där de varit ett med vinden från ryggarna på sina hästar. Vi tog vattnet de paddlade i och luften de andades.

Tio i elva, sitter inne och kollar en massa ointressanta bloggar. Egentligen förstår jag inte varför jag ens kollar på bloggarna på blogg.se's aktiva lista. Det är liksom så krystat, det märks så tydligt att bloggarna verkligen tänker efter vad läsarna skulle tycka om att läsa. Och det resultatet är att det bara står precis samma saker i varje blogg. Jag tycker typ att Veckorevyn känns mer personlig att läsa. 

I morgon ska jag stalljobba, jag tror att jag blivit sjuk eller något, jag längtar faktiskt. Det var länge sen jag längtade så mycket efter att komma till stallet, kanske känner jag mig hemma där igen.
I går var det hoppning och jag red Charade. Det gick riktigt bra, hoppade åttio nånting. Jag brukar inte tycka att hoppning är särskilt kul efter en gång när jag ramlade av mitt i ett hinder. Blev nervös varje gång jag red mot ett banhinder, det var inte särskilt roligt när alla mina kompisar tyckte att hoppning var det bästa inom ridningen. Men det känns som att jag kommer över det mer och mer, och jag vill ju liksom tycka att det är kul, för det ser så kul ut när folk verkligen gör det bra. Så aa...
Är jätteglad över dom nya stövlarna också. (Tack, Kalles mamma!) Mina förra ridskor hade jag gått in jättekonstigt så skänkeln blev alltid jätteostadig, men nu när jag fått lite stabilitet i ankeln har sitsen blivit mycket bättre. Och ja, jag vet inte, kanske är det lite det som gör att jag trivs bättre i stallet nu. Plus att jag vet att till hösten kommer jag ha en nästan egen liten polle att sköta om. (Liten och liten förresten, han är över en och sextio fick jag veta idag. Högre än Seabiscuit ;))

Aja, kanske borde försöka få lite sömn eller nåt nu. (Ofta jag kommer somna ändå) Meen, aa, ses eller nåt :D

1. How are you feeling today?
Perfect

2. Will you get far in life?
Hollywood

3. How do your friends see you?
Över gränsen

4. Will you get married?
Can't hate you anymore (blir lite rädd, vem ska jag gifta mig med egentligen?)

5. What is your life's theme song?
Jävel på kärlek

6. What is the story of your life?
Suicide Medicin (happy happy)

7. What was high school like?
Nästan perfekt (HÖH)

8. How can you get ahead in life?
Am I not pretty enough?

9. What is tomorrow going to be like?
Hallelujah

10. What is the best thing about your friends?
Naive (höh)

11. What is in store for the next weekend?
Poison

12. What song best describes you?
Such Great Heights (jag vet att jag borde ha DD)

13. How is your life going?
Over my head (gööh)

14. What song will be played at your funeral?
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

15. How does the world see you?
Lost and Found

16. Will you have a happy life?
Friday I'm in love

17. What do your friends really think of you?
Spell

18. What song describes the person you're attracted to?
Are you gonna be my girl

19. What message would you like to tell the next generation?
Magiskt men tragiskt

20. Do you have a deep dark secret?
Something Pretty

21. Do people secretly lust after you?
För en lång lång tid

22. How can you make yourself happy?
Alone together

23. Will you ever have children?
She's the one (en bortskämd dotter?)

24. What's some good advice for you?
Ingen soldat

25. How will you be remembered?
More than ordinary ( :L)

26. What is your signature dance song?
Mr. Big stuff (grejen är att man typ alltid dansar till den (a))

My review of The Pianist
By Julia

The story is set in Poland under the second world war. The Pianist Wladyslaw Spilzman was living in Warsaw, where he played the piano for the Warsaw radio. He lived in an apartment with his parents and his three siblings. They didn't have too much money and had to work hard to get by.
Wladyslaw seems to be a very calm person, he doesn't make a big thing of himself. He doesn't seem be the person that is always searching for attention. He seems to like it better to be watching, he always seems to observe things - places, persons and situations. 
The movie begins with a scene where Wladyslaw's mother runs into Wladyslaws bedroom shouting "The war has come to Warsaw!".
Wladyslaw's family was jewish, which put them into trouble when Warsaw got occupied by the germans in 1939. It began with prohibitions, Jews weren't let into certain stores, bars and restaurants. They were not allowed to walk on the sidewalks and the germans oppressed them and physichally abused them in public. Wladyslaw's father got a thick ear for walking on the sidewalk and when the rule that forbade jews to have assets Wladyslaw had to sell his piano. (Not for its proper value of course, since the buyer knew that he was dealing with a jew)
It didn't take long for the germans to come up with the idea of making Warsaw all free from jews. In the autumn of 1940 every jew got an order to move into a defined area before November. The Spilzman family was upset but decided to obey. What would have happened if they didn't?
In November the big move took place. All the jews in Warsaw was walking on the streets in the same direction, carrying heavy trunks containing their possessions. They were all heading for the part of Warsaw that should be their world for the next four years - the Warsaw Ghetto. From the crowd Wladyslaw saw an old friend, a singer he had worked with when he use to play the piano for the radio. She was worried - with reasons, maybe she knew that today could be the last time she saw her friend.
The apartment in the Ghetto was old, small and dusty. They were five adults in a far too small apartment. But it was the home of the Spilzman family for four years.
The Ghetto was a horrible place. Inside its walls of bricks there was a huge lack of food and medical care which resulted in starvation and poor health. When Wladyslaw walked on the street there were dying people in the street corners, dizzy, crying for help. Nobody helped them.
After four years in the Ghetto a german came with, what everyone thought, good news. Every jew in the Ghetto should be allowed to move out of the Ghetto to live in a work camp. They got hopeful but scared, but I guess that when you already have it as bad as you can, every possibility is a chance.
The Spilzman family had packed packed their most important belongings in trunks and when the day of the leave came every jew who lived in the Ghetto were collected at the railway station. The germans were everywhere, oppressing the people and filling them with fright. They even killed some people without any reasons.
One of Wladyslaw's old friends, who had joined the nazi party, saved Wladyslaw by pulling him away from the crowd. Wladyslaw was confused, but the friend said: "Run! I'm saving your life!" He ran. He ran into the Ghetto and found it in a mess. The streets were full of furniture and textiles, things from the apartments. The germans had emptied their old flats and thrown everything they had left on the streets. All their old belongings were broken, and Wladyslaw realised that his family was on a train taking them to their ruthless death.
He starts to cry.

This is the beginning of "The Pianist", a movie about a man and his fight to survive in a time and a world where all the odds were against him just because of his religious views. It's a mighty story about being strong when everything is torn apart. To keep going forward when all you want is everything to be as it used to.

I saw this film for the first time about eight months ago and it was... Strong. I had never known much about the persecution of jews, and suddenly everything seemed so real. It had really happened, it was a true story. How could people let it be that way? Why didn't anyone do something, and how could the germans be so cruel? Is it really possible for man to be that ruthless?
 There were many questions, and there still are. I think the purpose of this movie is to show us, the generations after, how it really was. How it still is in many parts of the world. And warn us, to open our eyes and remind us that there are sick people, sick ideas. The final point may be to give us strength to avoid the story's repeating in the future.
I really hope that people can take this warning and make a contribution to a better future.

...

Kom precis hem, var glad och kände mig ganska avslappnad eftersom att det är vår ute och jag hade precis varit på promenad med Olivia, Nettis och Jozo. Men så fort jag kommer innanför dörren så börjar pappa prata om skolresan och låter så gnällig och negativ att jag sitter nu med ögonbrynen typ två centimeter nedanför sina normala placeringar. Jag är alltså inte så glad.

Den här dagen startade inte bra. Den började med att pappa kom och sa typ "vi åker om fem minuter", när jag fortfarande låg kvar i sängen. Det betyder typ "hehe, nu sticker jag iväg med bilen så att du kommer för sent till skolan, skyll dig själv som sov tills nu". Jag svarade bara att jag inte skulle med.

Jag började halv nio, det var nationella prov i engelska på förmiddagen. Ytterst uttröttande då jag sovit typ sju timmar och inte ätit någon frukost.
Det blev nya cafeterian på rasten mellan proven och efter att ha fått i sig en fralla, en toast och en banan kändes det bättre på hörförståelsen.

Det var visserligen ovanligt okej mat i skolan - dom hade bestämt sig för att vara snälla och överraska med tacos, men ändå höll sig känslan av att vara smått ledsen över någonting kvar resten av skoldagen.

När vi slutat, det vill säga efter slöjden som är den enda lektionen efter lunch, väntade jag med Nettis och Jozzan på Tjollan vid grindarna till skolgården. Satt och lekte på räcket som när man var liten. Lite roligt.
Sen kom Tjoll i alla fall, och vi påbörjade vår färd mot Kicks. Hon hade nämligen hämtat pengar till en ny foundation och behövde ju en affär att köpa den i. (Jag och mina formuleringar..) Det var trevligt att simma runt i parfymångan på Kicks och testa läpplumpa och brun utan sol från Dior medan Tjollan valde mellan alla 300 foundations.

Efter ett tag hade hon i alla fall valt och betalat och då var det dags för nästa uppdrag. Vi hade fått en mycket intelligent idé och en anledning till att gå till ungdomsmottagningen och hämta kondomer. (Det är roligt, you see) Jozzan ska fira sin pojke Johan i kväll och då tänkte vi att vi kunde ju gå och hämta en laddning kondomer åt honom. (Vi hoppas ju att han under sitt sextonde år ska slippa bli ung pappa)
Så vi började vandra mot den här gatan där ungdomsmottagningen står, men när vi kom fram var det stängt :( Då blev vi så deprimerade att vi gick åt skiljda vägar, Tjollan och Jozzan åt sitt håll och jag och Nettis upp på en gigantisk sten som vi hittade på en grässlätt vid vägkanten. Det var kul.

Nettis: *Ser stenen/klippblocket* Oh! Vi måste upp där!
Julia: Hur ska vi komma upp?
Nettis: Jag vet inte ...

På något sätt kommer vi upp i alla fall.

Nettis: Man känner sig stooor här!
Julia: Hur ska vi komma ned?
Nettis: Jag vet inte ...

På något helt omöjligt sätt kom vi även ned, även om det typ innebar ett skrapmärke på min mage.
Jag vet inte riktigt hur vi alltid hamnar i så konstiga situationer, jag och Jeanette. Jag antar att det beror på att vi är en sån bra kombination, och jag vet inte vem som är dummast av oss - Jeanette som kommer med äventyrliga, blåsta idéer eller jag som går med på dom.

Nu är klockan kvart i fyra och jag funderar på om jag borde äta min middag nu eller i stallet sen. Det är roligt att äta i stallet, speciellt när man inte har något annat att göra, men jag vill äta nu också. Jag är ätig idag. Jag tror att min hjärna omedvetet satsar på en karriär som sumo.

Aja, adios mes ... amis! :)

Och här kommer en bild på mig i egen hög person för att jag
är så snygg med blåst min och läpplumpa som ger mina läppar dubbel size
 och så, förstås,  för att jag har så tråkigt lite bilder i min blogg..



PS. Och för att min munktröja är skön! DS.