:'(
Jag ser en bild på två indianherrar. Bildtexten berättar att de är två av de 31 överlevande från mandanstammen efter smittkoppsepidemien. Mandanstammen hade bestått av sammanlagt 1600 personer innan de vita kommit med de européiska smittorna.
De är de enda som finns kvar, deras familjer har dött. Deras vänner, släkter, världar. Allt är borta. De är slitna, förkrossade - förstörda, och ändå sitter de så raka i ryggarna med blickarna så stadigt fästa vid kameran. De är klädda i utsmyckade dräkter och i håret har de ett större antal fjädrar, indianernas tecken på tapperhet. De är förnedrade. Ställda framför den vita mannens kamera som utställningsföremål. Men de gör det med sådan rakhet.
Vi tog deras liv ifrån dem. Deras familjer, människorna de älskade. Vi tog deras prärier, där de varit ett med vinden från ryggarna på sina hästar. Vi tog vattnet de paddlade i och luften de andades.
Och när jag tänker på det, då vill jag bara gråta.Vi skriver ett arbete i skolan. Ett arbete om orättvisor. Och jag gråter.