enjulia

Det är nån som kommenterar anonymt, och jag undrar vem det är =)

VEMÄRDET? :D

(Och ni andra som läser, som jag inte vet vilka det är, får också gärna ge sig till känna. Jag bits inte ... Nu i alla fall. Det värsta som kan hända är att ni får massa kramar)

"Det är nog bäst att jag drar nu ... Innan jag börjar gråta"
"Gråt inte ... Jag älskar dig"
"...Hejdå"

Jag är sliten. Och jag vill inte vara såhär. Jag har lovat mig själv att sluta vara sån. Jag vill inte gråta. Jag vill skratta och ta för mig av allt som jag har, men jag kan inte. Jag vill inte lägga ut allt jag känner i min blogg heller. Blä på mig.


Praoen är i alla fall bra. Jag börjar tio varje dag, om en halvtimme ska jag alltdå börja dra mig ned mot hamnen och Restaurang Kroken. Det var kanske inte världens mest originella val, och visst försökte folk runt omkring mig få mig att fixa en mer udda praoplats, ("där du kan lära dig mera!") men det blev i alla fall Kroken.
Jag har jobb i köket, med två kockar och en diskare. Jag fixar mest med råvarorna, skär upp saker, och sen häller ned massa mat i burkar.
Inte så roligt när man lyckas skära sönder sig, (har just nu ett vitlöksluktande plåster på vänstra tummen) men i övrigt helt okej måste jag säga. Kockarna är ganska roliga och det är soft att bara lyssna på vad som snackar om. (Och riiktigt bekväma arbetstider. Igår fick jag sluta halv tre för att dom tyckte att jag var duktig, och hade gjort allt jag behövde göra)

Dessutom finns det en sak till som jag uppskattar med köket. Det spelar liksom ingen någon roll hur man ser ut. Jag har fått låna kockarnas jobbkläder (båda är män), och har alltså på mig en alldeles för stor pikétröja och ett par byxor (typ blåställsaktiga) med häng, och ett förkläde. Riktigt skönt att kunna dra på sig någon vad-som-helst på morgonen och veta att det inte kommer spela någon roll alls. (Sitter just nu i ett par jeans, ÅbyT-shirten och en munktröja)

Nu måste jag sluta skriva. Det blev ett riktigt dåligt avslut, ... riktigt dåligt inlägg kanske, jag känner inte att jag är nåt bra på det här med att skriva längre. Det blir bara massa "typ" hela tiden. Kanske borde sluta egentligen... Aja, hejdå på er!

Okej, jag har typ inget att skriva i ett blogginlägg nu, men jag gör det ändå för Philip är i duschen och jag har inte mycket annat att göra. Lyssnar på massa musik och tänker på hur fin pojkvän jag har :) Jag har fortfarande inte fattat att det här är sant, efter två månader. Jag kan liksom inte förstå hur jag kunnat ha sån tur, och det är ofattbart för mig att det är jag som får de där kramarna, att han faktiskt vill vara med mig. Och det är egentligen sjukt, hur glad jag blir bara av att se honom....

Och ... nu kommer han tillbaka och vill snoka på vad jag har skrivit. Gotta go hej!

(Jag vet att jag är töntigt kär, men ... Det är liksom inte så mycket jag kan göra åt det :$)

Deprimerad. Det är väl ungefär vad jag är nu. Jag är inte ledsen på det sättet att jag vill gråta, och inte arg på det sättet att jag vill slå omkring mig. Det regnar på mig just nu, det är det det gör.

Grått ute. Jag orkar inte se framåt, inte ens till i morgon. Vet att mitt liv har förändrats över natten, men det är grått i mitt huvud också så jag kan inte se till vad. Vet egentligen. Men vill inte veta.

Jag sitter och glor framför mig. Vill bara att det ska regna på allt.

Vi skulle stjäla allt
Och slänga bort det igen
nu finns det inget värt att stjäla
men du - du sätter höstsolen i eld

Jag går genom löven
som faller ifrån träden
känner mig som en främling
ingen ser
ingen ser längre

Jag vill se dom där skyarna igen
jag vill försöka igen
den här gången
den här gången
kanske världen förstår oss

Jag stod framför fönstret och såg ut utan att egentligen se något, jag pratade utan att någon hörde. Jag tänkte i poesi... inte i tankar.
 
Min hjärna är urkopplad. Jag kan inte tänka som normala människor. Kan inte planera. Jag skulle ju plugga. Men jag kan inte tänka "i eftermiddag ska jag göra det", och sedan faktiskt göra så.

Jag är så i mig själv just nu, jag vill öppna upp mig lite och ta in världen runtomkring. Men det går inte.

Och jag är bara trött egentligen. Jag lovar.

För ungefär tre miljoner år sedan gick de som skulle komma att utvecklas till människor från välja ledare efter styrka till att välja ledare efter intelligens. Från att ha satt sin tillit på den som skrämde alla rivaler med sin styrka, började man inse att en del situationer inte löstes av att vara stark, att alla problem inte knäcktes av att man slog på dom.

Men ibland känns det som att utvecklingen har fört människan tillbaka till det som övergavs för över tre miljoner år sedan.

Jag läste en gång om någon som sagt att de som ständigt jagar efter makt är de som minst förtjänar den. Och att de personer som faktiskt skulle kunna hantera större auktoritet sällan är sådana personer som vill kämpa för att få den.

Och jag tycker att det känns som att den personen har en viss poäng.

Okej, jag är just nu ganska "Hej, jag läser om världskrigen på SO:n". Men jag stör mig. För ju mer jag läser, desto mer bekräftat blir det för mig; man behöver inte vara klok. Man behöver inte vara en bra människa, och man behöver inte ha rätt för att få makt.

Allt man behöver är massamassamassa vapen. Och allt man behöver göra är att skrämma människor tills de inte längre vågar göra motstånd.

Visst utspelade sig världskrigen för över femtio år sedan. Men om man ser sig om så händer samma sak, än idag. På platser vi aldrig varit på, för människor vi aldrig ägnat våra tankar åt. Och det är hemskt. Och jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur hemskt det är och hur fel det är att ingen tänker på det, och att man efter allt som hänt fortfarande kan tro att (ännu mera) vapen ska kunna stilla ett land som redan ligger i spillror, (lär sig människan aldrig av sina misstag?) men det tror jag inte att jag ska göra ... idag i alla fall.

(Så det är väl bäst att jag slutar skriva nu, innan jag börjar göra det)

Men aa, jag vill bara fråga en sak till er som orkat läsa allt. Hur är det med vårat egna samhälle, skulle ni säga att vi väljer ledare efter intelligens, eller efter styrka?

Tisdag morgon, extra sovmorgon för Julia Lindqvist pga tandläkartid som innebär att hon inte hinner gå på första lektionen. Ska ta niotåget här ifrån, ingen intressant är inne på msn, jag är påklädd och pallar inte sminka mig när jag ändå ska hem efter också. Så jag passar på att skriva ett meningslöst blogginlägg.

Sitter och lyssnar på massa musik som folk lagt in i våra delade mappar, och fattar just vad det är för solo som Philip brukar sitta och spela..

I eftermiddag skulle vi tydligen ha showplanerarmöte, det var i alla fall vad Rolle kom och sa till mig förra veckan. Hoppas det. Roland skulle bara veta vad vi har för planer för hans son =)

I vilket fall, det skulle kännas bra att börja planera så tidigt som möjligt. Jag har ju iofs aldrig varit den planerande typen, men jag har hört viskas om att en del tycker att vi ska ha schlagertema och det problemet måste tas tag i så tidigt som möjligt.

Oj, nu blev klockan plötsligt jättemycket. Måste rusa!