enjulia

För några dagar sen satt jag och var depp, och tänkte "om jag blir glad och som vanligt igen, då kommer jag inte uppskatta det så mycket som jag borde ..."

Men...

Glad!
 
Jag sitter ju och är glad! 

Och... Jag uppskattar det.

Alltså... Det är så fel egentligen. Det känns konstigt att inse att man är glad, jag menar, det är ju inget man tänker på så ofta. "Jag är glad". Det är nåt man tar för givet, när man väl är det.
Man borde uppskatta det mera.

Det är som att vara frisk, hur ofta tänker man "åh vad glad jag är att jag inte har något fel i kroppen"? Man sitter där med helt frisk kropp - ben som kan gå, ögon som kan se, man har stämband som kan prata, låta, sjunga... Muskler som fungerar som de ska, en hjärna som tänker normalt.. (Okej, jag kanske är fel person att prata om att ha en hjärna som tänker som normalt. Men jag menar ... Jag har inga riktiga fysiska fel i den... Vad jag vet)

Det jag egentligen vill säga är att jag, som flera gånger förut, insett hur bra jag har det. Hoppas att ni fick ut nåt alls av det här, haha :P

(Och som vanligt när jag är glad så blir jag extra brymigom:ig. Så om någon känner att en kram skulle passa så säg bara till :) )