enjulia

Jag är lost. Sådär. Jag behövde en inledningsmening. Det där var en.

Idag var jag med Olivia. Igår också. Vad gör vi? Inte mycket. Jag är trött nowadays. Jag vill skriva men så fort jag börjar känns det bara fel. Som att sitta och försöka spela någorlunda flytande på en vänstersträngad gitarr. Eventuellt spela in för att märka att man spelat ostämt. Och ta bort allt. Om ni fattar vad jag menar.

Jag tror att jag behöver musikterapi. Försöker med lite nytt. Hittar inte mycket though. (Liknandebandprogrammet, Mia?)

Nu ska jag nog fortsätta kolla runt på internet efter ett liv.
Förresten. Det suger att ha två sovande föräldrar i rummet bredvid OCH en gitarr i knäet.

Jag måste säga att man ibland blir lite chockad över hur drömmar gör sig lite sådär extra intressanta på morgonen när man funderar på att vakna. Ungefär som kvällstidningar som vill sälja lösnummer. Dom blir sådär extrema och ... Sjuka.

Innan jag vaknade drömde jag att jag var på en båt. En kryssare tror jag. Ett par som jag känner till hade fått en bebis som hade aslågt hårfäste och jag ville sova i en gigantisk säng som stod på nån allmän plats. En Gibson Explorer flöt förbi utanför fönstret ...
Sen var det dags att ta sig hem. Jag var tvungen att leta efter min cykel(!) på perrongen så jag hann inte in genom dörrarna innan tåget började åka, så jag kastade mig in i styrarhytten, där tågföraren garvade lite åt mig men lät mig sitta fastklämd i dörren. Sen spårade tåget ur uppe på en hög bro och då var Olivia där plötsligt. "Vi har spårat ur, vad jobbigt", sa hon. Sen gick vi i luften. Vi var lite rädda att vi kanske inte skulle kunna gå i luften för evigt så vi tog oss in i någon halvfärdig byggnad som hade massa säckväv runtomkring sig.
Där inne träffade vi Kenza och hon sa att vi var tvugna att gömma oss. Vi gömde oss ett tag, sen föreslog jag att vi skulle springa i stället. Det gjorde vi, men i dörröppningen ut från vårat gömställe träffade vi snubben som vi gömde oss för och då fick vi springa. Vi sprang i en korridor som mest såg ut att vara tagen ur en skräckfilm eller nåt, så att säga. Med galningen efter oss.
Till slut kom vi ut på något som liknade en balkong och psychot pekade på sina blomlådor och berättade att allt han gjorde gjorde han för dom. Och så började han berätta om sin tragiska barndom där han mest av allt velat ha blomlådor och en ukulele. Under tiden han berättade det blev han snäll. Vi gav honom en ponny, en ukulele och gödsel och hela drömmen slutade med att han åkte iväg i en bil med en Övningskör-skylt på ...

Ibland undrar jag vad som pågår i mitt huvud. Jag hoppas nästan att ingen läste det där och nu sitter och försöker analysera mig.

Skit samma.

Jag vet inte riktigt vad som händer idag, funderar på att tvinga mig på någon av mina vänner. Jag sitter med Olivia på msn och hon konstaterade precis att Friday I'm in love är soundtracket till Andra avenyn. Jag har inte ätit frukost. Jag borde äta frukost. Och fixa håret. Och klä på mig. Först och främst ta mig ur den här stolen ...

Det är en helt vanlig lovdag alltså.

Varför - VARFÖR ska musik vara som allra bäst på natten? När man sitter fastklämd på datastolen på en hög med skrynkliga kläder, med håret hängandes i ansiktet, med tårna och fingrarna stelfrusna, bara sänglampan tänd ... Varför?

Varför ska den påverka en som allra mest inuti när man egentligen bara måste sova? ....

Det ÄR farligt.

I morse gjorde jag det igen. Gick upp. Klockan sju. För att ... Följa med Jeanette till tandläkaren i stan.

Jag har blivit så snäll på sista tiden. Jag blir nästan rädd.

I vilket fall. Vi for runt en hel del. Först gick vi av på söder för att invadera hennes tandreglerare vid Medborgarplatsen. Jag höll på att somna med hakan mot axeln inne i väntrummet, men höll mig vaken för att jag inte ville sova inför för tjejerna som satt i soffan framför mig och pratade om plåtning i korsett och högklackat.

När Jeanette var klar hos tandis drog vi bort längs gatan och hittade Seven Eleven. Vi inhandlade varsin fettbelamrad bakelse och gick vidare mot köpcentret under Skrapan. Funderade på att slå en pling till Karin och säga att jag var under henne men vågade inte riskera att väcka henne. (Klockan var ju bara tio)
I våra trötta tillstånd var jag och Jeanette inga bra shoppare och gick vilse inne på Monki. Vi blev rädda inne på T-shirt Store när vi såg Johan Palms Viva la Vidatröja så vi bestämde oss för att byta köpcentrum illa kvickt.

Vårat nästa mål blev Globen. Där går vi inte vilse i alla fall. Vi tog tunnelbanan som gick åt fel håll först, men det var med flit såklart. Vi gick av vid Slussen och kände lite på atmosfären, men det var inget drag där och eftersom att jag och Jeanette gilalr drag tog vi nästa tunnelbana åt rätt håll och hamnade i Globen den här gången. Vi gick i diverse affärer, jag köpte ett par efterlängtade skor och sen bestämde vi oss för att dra oss vidare. Centralen blev vårat nästa mål och vi attackerade ännu ett Monki. Vi gick nästan inte vilse där en enda gång. Jag köpte en halsduk och en tröja.
Efter att ha gjort Drottninggatan och ätit på Taco Bar för andra dagen i rad bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till Nynäs. Tågresan hem blev intressant som vanligt, det är något med de där tågen.

Nu sitter jag och lyssnar på Arctic Monkeys. Fryser i min gigantiska halsduk. Snart ska jag och Nettis till Mia. Wohooo!

Jag tänker inte skriva ännu ett inlägg om att vara snäll och god och ge nya chanser och se saker från den goda sidan. Jag tänker inte vara fröken svår som ska omvända alla. Men jag känner mer och mer som i det senaste inlägget. Trött på människor. Ledsen på människor.

Och jag vill förklara mig.

I  en scen i Harry Potter and the prisoner of Azkaban berättar Lupin för Harry om hans mamma. De är utomhus, det är fin musik, och Lupin berättar att Lily Potter alltid såg det vackra hos människor, speciellt hos de som inte kunde se det själva. Och det framställs som något väldigt fint.

Jag var tolv år när jag såg det första gången. Jag tyckte att hela scenen var otroligt fin och skulle också gärna vilja vara en sån person som man sa såna saker om. Att tro och tycka om andra verkade vara den finaste egenskapen i hela världen.

Det har gått fyra år. Jag är sexton år gammal.

Jag är så. Och det är inte fint.

Sådär, nu skröt jag kanske. Gjorde jag det? Gud vad dryg jag är. Och så är jag inte alls, för jag har sagt en taskig sak en gång, det minns du nog minsann. Kanske det. Men såhär är det.

När jag möter en ny människa har jag alltid inställningen att jag tycker om den här personen. Det spelar ingen roll hur den ser ut, vad andra säger om den, jag går in med samma inställning. I nästan alla fallen. Och jag utgår ifrån att om man tar sig tid så hittar man något fint hos varje människa.
Därför dömer jag aldrig ut någon, inte utan att ett stort antal gånger ha blivit besviken. Undermedvetet har jag nog klart för mig att jag inte ska vara hon som är elak. Hon som inte gav en chans. Jag vill inte ge inte upp på någon.

Och jag är helt okej med att alla måste få ha sina egna åsikter. Det måste jag vara. Men jag tycker alltid att man ska ha underlag för de saker man tycker och påstår, det är en självklarhet för mig. Jag skulle aldrig tycka illa om en person om jag inte fått rejält med fakta om saker som den här personen gjort som jag inte tycker om. Men så är inte alla. Och vad jag än tycker om det så gör det mig ledsen.

Jaa, det gör mig faktiskt ledsen. Att höra folk uttala sig om någon annan som inte gjort något får mig att må dåligt.

Jag har vuxit upp med Disney, de snälla vinner, de dumma får äta upp det de gjort. Jag läste Harry Potter och såg Lily som en otrolig karaktär, en stark människa som jag såg upp till. Jag ville bli som henne. Jag var elva år. Elva år och trodde fortfarande att godheten segrade hundra procent av fallen.

Men så är det inte. Godhet värderas inte. Godhet utnyttjas. Och elakhet får ingen ånger. Folk klarar inte av att ångra sig. Folk klarar inte av att försöka se saker ur andra perspektiv. Folk klarar inte av att lämna ett ingått spår.

Och jag fortsätter att bli ledsen. Gång på gång på gång.

Då var det dags igen. Det är onsdag morgon och vi har typ nittio minuters textkommunikation. Som Jeanette messade mig sent igårkväll och sa, "domedagen är kommen".
Jag vaknade halv nio, 45 minuter innan vi börjar, tolv minuter innan bussen går... Ånej nu kom läraren ... Hejdoooooo

Det är nu jag mår som bäst. Nygymmad, nyduschad, fri från läxor, iklädd mina supersnygga fleecebyxor, röd lång topp som går ner över den pösiga fleeceröven och en gammal, urtvättad, kiwifläckad munkjacka. I soffan med raggsockor och mandariner. Och vet ni*? (*Läs Borka) Jag lyssnar på Beatles. Just nu är Beatles perfekt.

Men en sak funderar jag seriöst på. Jag tror att jag har något slags allvarligt synfel. Jag sitter med datorn i knäet typ en halvmeter ifrån ansiktet men kan knappt läsa det här jag skriver. Kanske dags att kolla det. Humh.

Jag ska försöka skriva lite nu. På berättelsen, inte i bloggen. Det blir inte så roliga inlägg nu känns det som. Jag mår för bra för det.

Nu. Har. Jag. Gymmat.
För andra gången idag skulle man kunna säga, fast gymmningen på gympan idag var kanske inte i hårdaste laget ... Nej. Jag påstår nog att det här var första riktiga gymbesöket på snart tre veckor. Jag skäms när jag har ett så fint gymkort och grejer, men skyller på sjukdom osv.

I vilket fall.

Jag tog mina dojor, drog på mig mammas knallrosa promenadjacka (min skinnjacka är ju för kall och min kappa är för inlåst i Louizas skåp) och cyklade de tre hundra metrarna till gymmet. Det får väl vara någon gräns på hurtigheten. Sen gymmade jag.

Jag har dålig kondition. Jag tror att det är dags att jag erkänner det. Jag är inte lika uthållig som i åttan när jag kunde springa 300 varv runt GSMhallen utan att ens få färg på kinderna.
Neej, jag har visst gått och slöat till, kunde jag konstatera när jag efter passet drog på mig den knallrosa jackan och noterade att den var ungefär lika rosa som min feja.

Sen cyklade jag hem. Ställde cykeln på gräsmattan och lirkade in nyckeln i det hackiga låset. Lyckades låsa. Snubben med den otroligt intressanta springstilen sprang förbi. Jag höll på att svimma i trappan upp till huset. Precis som jag hållt på att göra i trappan ned från gymmet ... Och skulle komma att göra i trappan ned till duschen. Underligt.

I duschen upptäckte jag plötsligt att jag hade sällskap av en spindel på en decimeter i diameter. Det var mysigt. Jag känner mig lite hemsk som mosade honom med väggskrapan. Nu ligger han i en skrynklig hög i hörnet på duschen. (Usch vad hemsk jag är)

Nu ska jag äta nåt. Min mage håller på att döda mig.

Och förlåt mig, spindeln. Jag slår vad om att du blir vackrare i ditt nästa liv. (Varför detta plötsliga dåliga samvete?)