enjulia

Nu. Har. Jag. Gymmat.
För andra gången idag skulle man kunna säga, fast gymmningen på gympan idag var kanske inte i hårdaste laget ... Nej. Jag påstår nog att det här var första riktiga gymbesöket på snart tre veckor. Jag skäms när jag har ett så fint gymkort och grejer, men skyller på sjukdom osv.

I vilket fall.

Jag tog mina dojor, drog på mig mammas knallrosa promenadjacka (min skinnjacka är ju för kall och min kappa är för inlåst i Louizas skåp) och cyklade de tre hundra metrarna till gymmet. Det får väl vara någon gräns på hurtigheten. Sen gymmade jag.

Jag har dålig kondition. Jag tror att det är dags att jag erkänner det. Jag är inte lika uthållig som i åttan när jag kunde springa 300 varv runt GSMhallen utan att ens få färg på kinderna.
Neej, jag har visst gått och slöat till, kunde jag konstatera när jag efter passet drog på mig den knallrosa jackan och noterade att den var ungefär lika rosa som min feja.

Sen cyklade jag hem. Ställde cykeln på gräsmattan och lirkade in nyckeln i det hackiga låset. Lyckades låsa. Snubben med den otroligt intressanta springstilen sprang förbi. Jag höll på att svimma i trappan upp till huset. Precis som jag hållt på att göra i trappan ned från gymmet ... Och skulle komma att göra i trappan ned till duschen. Underligt.

I duschen upptäckte jag plötsligt att jag hade sällskap av en spindel på en decimeter i diameter. Det var mysigt. Jag känner mig lite hemsk som mosade honom med väggskrapan. Nu ligger han i en skrynklig hög i hörnet på duschen. (Usch vad hemsk jag är)

Nu ska jag äta nåt. Min mage håller på att döda mig.

Och förlåt mig, spindeln. Jag slår vad om att du blir vackrare i ditt nästa liv. (Varför detta plötsliga dåliga samvete?)