enjulia

Vad ska jag göra :/
Han är ledsen och det gör typ ont i mig när jag tänker på det... Han är inte densamma som han var i somras och det har inte nåt med hans personlighet att göra, han har bara blivit dystrare... Förut kunde han liksom chansa mer,  nu känns det som att han inte ens vågar testa på det han helt säkert kan vinna.

Jozzan säger att jag inte fattar. Jag hatar den tanken. Jag vill fatta. Jag är van vid det, att liksom fortsätta testa tills jag fattar hur det funkar. Men nu funkar det liksom inte. Jag vill fatta, så att jag kan hjälpa honom. Men folk säger att det enda man kan göra om en kompis är ledsen är att finnas där för den när det behövs, att lyssna och ställa upp.

Jag har lyssnat på honom. Men han är fortfarande inte glad. Och så länge han inte är det så kan jag aldrig heller vara det, inte när alla vänner har gått hem till sig och jag är själv.

Det är som att någonting blockerar.
Jag står still och väntar på att någon ska komma, men när någon kommer inom synhåll så kan jag inte låta den komma tillräckligt nära inpå, för att kunna viska "kan du förstå".
För alla är på sånt avstånd att dom inte kan förstå, jag vet inte om dom ser. Jag ser inte. Jag kan ju liksom inte se mig själv längre. Nu när det känns som att jag inte har någon tid för mig själv, så känns det som om jag sakta försvinner. Kanske inte så att andra märker, det märks nog bara på dom ursäktande skratten. När jag vill visa att jag inte är som jag brukar.

Visst är han nära - han förstår. Men han kan inte ta alla vänners plats, gamla barndomsvänner har sina egna platser. Inget vinner över trumf. Inte ens hjärter kung.
När jag ser på gamla filmer, gamla bilder. Vänner som är sig själva. Vänner som når fram.

Leenden från i somras, lätet av isbitar och sugrör som slår mot glaset... Shit vilken nostalgi.