leenden från i somras
Det är som att någonting blockerar.
Jag står still och väntar på att någon ska komma, men när någon kommer inom synhåll så kan jag inte låta den komma tillräckligt nära inpå, för att kunna viska "kan du förstå".
För alla är på sånt avstånd att dom inte kan förstå, jag vet inte om dom ser. Jag ser inte. Jag kan ju liksom inte se mig själv längre. Nu när det känns som att jag inte har någon tid för mig själv, så känns det som om jag sakta försvinner. Kanske inte så att andra märker, det märks nog bara på dom ursäktande skratten. När jag vill visa att jag inte är som jag brukar.
Visst är han nära - han förstår. Men han kan inte ta alla vänners plats, gamla barndomsvänner har sina egna platser. Inget vinner över trumf. Inte ens hjärter kung.
När jag ser på gamla filmer, gamla bilder. Vänner som är sig själva. Vänner som når fram.
Leenden från i somras, lätet av isbitar och sugrör som slår mot glaset... Shit vilken nostalgi.