enjulia

Jag tror att jag är en ganska simpel människa. Nu sitter Philip och alla andra människor i hela världen och tänker "haha. tjena" men seriöst. Jag tror faktiskt det. Let me explain myself.

När jag var liten kunde jag inte gråta. Små ungar brukar ha en förmåga att skrika som sirener när det är något men jag lärde mig aldrig. Fick aldrig in någon volym, lät mer som en mobilvibration gestaltad i en bebisröst.

Folk brukade fråga hur mamma kunde hålla sina ungar så tysta och hon svarade att det är enkelt, om de klagar finns det tre saker som kan vara fel. Ett - ungen vill sova, två - ungen vill äta, tre - ungen vill ha ny blöja. Och så var jag och min syster like världens nöjdaste bebisar.

Jag tror att jag fortfarande är inne lite på det spåret. Fast i stället för de grundläggande detaljerna som mat, sömn och toalett (som faktiskt blir underprioriterade ibland i mitt fall) har jag nya mätare som måste fyllas för att jag ska fungera bra.

1 Musik. Jag måste ha musik. Det låter sådär lite wannabemusicianaktigt men utan musik funkar det inte. Det gör det bara inte. Ibland behöver jag Oasis, ibland Muse, ibland Kooks, ibland Winnerbäck. Ibland Laleh, ibland Death Cab, ibland Håkan. The Killers. Bob Dylan. Och ibland behöver jag stänga ute allting och bara ta gitarren och sjunga ut allt. Så äre bara. Och är jag utan för länge måste jag kura ihop mig i ett hörn med lurar för öronen och bara blunda och stänga ut allting runtomkring.

2 Ensamhet. Jaa. Jag är ganska mycket ensammänniska faktiskt. Jag gillar ensamhet och jag behöver ensamhet med jämna mellanrum. Jag har ett beroende av att känna min egen närvaro (vilket inte är så schitzofreniskt som det låter) och har i perioder fått det genom att skriva dagbok, att glo mig själv i spegeln och numera de ensamma stunderna när jag sitter med gitarren.
Jag låter som ett psycho. Det kanske är därför jag aldrig berättat det här för någon förut.

3 Drömmar. Jag har alltid haft nån slags parallellt drömuniversum nära tillhands när jag behövt det. På buss och tågresor, tråkiga lektioner, i ensamhet, det är då jag försvinner iväg. Det kan vara funderingar om hur saker är, varit och kan bli. Sväva iväg med kompisar och planera saker. Grubbla över folks uppfattningar om varandra.
Men numera är det oftast till Ingesta för Adrian och Saga. Och alltid knappra på min mobil för att spara det jag kommer på. Halva storyn om Adrian och Saga är skriven på mobilen. Osmidigt, men de stunderna är bland de då jag trivs som allra bäst.
Det här är nog det behovet jag kom på sist av alla de här. Ett tag tappade jag min drömvärld. Det var en punkterad period.

4 Vänner. Självklart. Jag funkar inte i längden utan någon bredvid mig som kan tyda mig. Som fattar min ironi, som står ut med min lite smånaiva livsuppfattning, som tar mig för den jag är. Det är otroligt viktigt. Och att jag kan garva sönder med mina vänner äger. Nu vet jag inte vad jag ska säga. Tack.

Det här är vad jag behöver om jag laggar. Och jag suger på avslutningar. Låt oss bara sluta här. Hejdå.

När man tränar på gym stimuleras kropp och muskulatur, men hjärna och sinnen förblir en aning rastlösa under de timmar som spenderas användandes diverse maskiner, lyftandes diverse tyngder. Man får en hel del tid över till onödiga tankar. Denna tid blir lätt hänt spenderad åt att studera folket på gymmet, och efter många timmars forskning har jag kunnat dela in dem i sju kategorier.

1) Kvinnor med 40årskris som är solariebruna, nyfärgade i håret och grymt vältränade. De går i timmar på löpbandet och är uppskrivna på alla passen.

2) Tanter med 50årskris. De går ofta på core-passen och tycker att det är roligt att arbeta i grupp, men ute i gymmet är det ju så tråkigt. När man träffar en kategori-2-tant får man garanterat ett muntert "hej!"

3) Bodybuilders med lite hår på huvudet (frivilligt) och kroppar stora som hus. Ofta lätt rödtonade i huden lyfter de vikter lika stora som de själva och de andra killarna på gymmet går stora omvägar runt dem. De kommer sällan två och två eller i grupp, men befinner sig två stycken på gymmet samtidigt stannar de gärna upp i träningen för en liten pratstund. De är fåordiga men skrattar gör de. Och spänner sig.

4) Unga tjejer med hästsvansar som svänger i takt med träningscyklarna eller crosswalkermaskinerna. Konfronteras dom kollar de på varandra med jämförande blickar men säger inget.

5) Unga killar som bara går runt i en klunga på ca 5 pers och inte verkar göra mycket mer än att hänga. Vid särskilda tillfällen tar en av de djärvare individerna i gruppen initiativ och lägger sig i en bänkpress och börjar lyfta. De andra fem håller i tyngderna åt honom och hjälper honom att lyfta rakt. Så går de runt i någon halvtimme till innan det sistnämnda upprepas.

6) Män i 20årsåldern med gigantiska biceps som står och drar i handtag och stajlar slash kollar på tjejer. De har ofta tighta t-shirts och mjukisbyxor som framhäver deras bulliga bringor samt rövar.

7) Söta gubbar som lite vilset går runt bland maskinerna och lyfter mer än jag nånsin kommer kunna göra.

Jag undrar hur det kommer sig att jag plötsligt börjat kategorisera människor. Det är ganska anti-mig. Kanske är människor inte så olika egentligen. Kanske visar de bara sina sanna jag på gymmet.

Jag måste också lägga till att jag ser på dessa individer med kärlek. Tack för att ni gör min gymvistelse intressant.

Har datakunskap nu.
Vi går igenom Word.

Vi fick just lära oss att göra fetstilt text, söka synonymer och infoga bilder från Clipart.

När vi tog "datakörkort" i årskurs ett på grundskolan lärde jag min fröken hur man gjorde spalter och infogade bilder från Mina Dokument.

Det känns som om jag kommer greja den här kursen faktiskt.

För ett tag sen kom jag hem från Torö, där jag sovit tillsammans med några tjejer i klassen i Louisas lilla haunted stuga mitt i skogen.

Skulle kunna skriva ganska mycket om min reaktion när jag fick veta att Louisas mamma är medium, tårtan, de fem strömavbrotten och min och Louies kamp att hålla elden levande i ugnen, men jag är fortfarande för illamående sedan bussresan hem för att kunna tänka ordentligt.

(Seriöst. För att ta på sig att vara chaufför på Toröbussen måste man ha dödslängtan. Och jag kommer inte sätta mig på den igen om jag själv inte får det)

Det är lätt att se att Philip Mattsin håller på med musik. Den akustiska gitarren ligger som gjuten i hans knä och fötterna stampar i takt med tonerna han klinkar fram.
- Ända sedan jag började spela gitarr har det varit en väldigt stor del av mitt liv, och när jag var tolv år började jag inse att det verkligen var det jag ville hålla på med, säger han under vårat möte i estetkorridoren på Nynäshamns Gymnasium.

Philip har spelat gitarr sedan han var nio år gammal och sedan dess har det inte funnits något intresse som varit så stort.

- Jag har spelat en gång i veckan på lektion i sju år och sedan ofta flera timmar om dagen därtill, säger han. När det var dags för musikshower i grundskolan fick jag alltid stå där med gitarren. Jag var han med gitarren, det var min roll under större delen av högstadiet.
Men jag har hört att "killen med gitarren" var en image som tilltalade många småflickor?

- Hah! Jo, kanske lite.

Men trots att gitarr är Philips förstahandsinstrument både i skolan och på fritiden fick han ta på sig en helt annan roll då det bland killarna i klassen började talas om att bilda ett band. Idén hade funnits ett tag men någon riktig inspiration verkade aldrig riktigt komma.

- Några killar i klassen hade spelat tillsammans av och till i nästan två år, men det hade aldrig riktigt blivit något, berättar Philip. Så bestämde de sig för att försöka igen och frågade mig då om jag ville vara med.

Det var då förutom Philip Dennis Lindblad, Elias Jäderberg, Nuri Halmamedov och Tim Johansson som var med i planerna.

- Vi var tre gitarrister, en pianist och en basist så det blev att man fick dra sitt strå till stacken. Jag fick lämna gitarren för att jag var den som hade mest erfarenhet av att sjunga. Elias var bäst på trummor av oss fyra och Tim var på gitarren.

Men då Tim lämnade bandet efter två månader blev det ännu några omflyttningar i bandet. En kille som heter Nils hoppade in vid trummorna och Elias fick ta över gitarren. Med Dennis som basist, Nuri bakom synthen och Philip vid micen hade bandet som senare skulle komma att heta Last Living fått sina fasta musiker.

Vilken genre Last Living spelar kan Philip inte riktigt svara på.

- Vi tycker i alla fall att den är jävligt bra, säger Philip och skrattar. Han får sedan ett seriösare uttryck över ansiktet och berättar vidare.

- Elias gitarr ger ett metalcoreaktigt sound men jag har fått höra att det är ganska mycket screamo över mitt skrik. Nuri, som spelar synth, gör också väldigt mycket för soundet. Jag vet inte vad jag ska kalla det för jag har ingen aning om vad han håller på med. (Skratt) Men han ger en bra finish, det där lilla extra som ibland saknas.

- Det allt från dom, som sagt, till Green Day och Guns n Roses. Jag lyssnar inte så mycket på genren vi spelar, kanske tröttnar man på tunga gitarrer, skrik och allmän kaos när man håller så mycket på med det själv.

I rädsla att låta för ambitiös måste jag avsluta med de visdomsord som rörde sig i min skalle under hela arbetets process.

Efter en perfekt morgon har jag varit på gymmet och sedan duschat. Ibland äger det att duscha alltså. Mamma och pappa var ute och gick så jag kunde sjunga hålla enmanskonsert med duschslangen som mic och det gråa kaklet som dansgolv. Jag älskar badrummet i källaren. Det är ju som en enda stor fet resonanslåda.

Jag är dock förvånad över att bastudörren inte sprack när jag tog mina riktigt fräna countrygnälltoner eller när jag lekte operatant.

Jag är faktiskt jättebra på opera. Fråga min klass. Vi var på besök på Operan i höstas, såg nån föreställning med sju år långa akter och sju år långa pauser. Under en av dessa pauser, när jag och några till lagt oss i en fet, slapp hög på heltäckningsmattan i rummet där vi väntade, drog jag i tristess upp rösten i halsgropen och gjorde ett operaskri. Det var fullkomligt perfekt, alla i hela rummet stannade till, började se sig omkring och nån utbrast "vem FAN var det där?!"

 Sen dess har jag faktiskt funderat ganska mycket på det där med att börja jobba på Operan. (Okej, jag måste bara kontrollera att ni kunde urskilja ironin i det där)

I vilket fall som helst. Jag borde kanske städa mitt rum nu. Olivia och Lisis ska sova här i natt och även om jag har vant mig vid det vid det här laget vill dom nog inte sova under två lager av kläder.

Försov mig i morse. Man fick jobba hemma på textkommunikationen om man ville (och jag hade ett svårt kval igårkväll när jag valde mellan att stanna hemma och att ha textkommunikation) så jag behövde inte masa mig upp till skolan förrän klockan nio. Jag hade planerat att gå upp klockan sju för att kunna ha en lugn och skön morgonstund med te och musik, men.. Ja.

Jag tror att jag efter mycket om och men lyckats skaffa mig en inbyggd väckarklocka i alla fall. Sådär som vissa har, som vaknar automatiskt den tiden de ska. Eller at least KAN vakna den tiden de ska. Men nu är det perfekt, jag kan vakna hur enkelt som helst - två timmar efter utsatt tid.

Wohoo.

Så klockan tre minuter över nio vaknade jag. Bussen går, som jag nämnt tidigare i veckan, tolv över.

Återigen, wohoo.

Jag flög upp ur sängen med målet att försöka hinna med bussen ändå. En snabb titt i spegeln krossade mina planer och jag bestämde mig för att satsa på 42-bussen i stället. Och dum som jag är skulle jag såklart starta datorn och lyssna på musik ett tag, när jag ändå hade så lång tid kvar tills bussen gick. Jaja. Det blev lite slimmat med tiden men jag slapp i alla fall halkspringa över trottoarerna, som var halare idag än igår trots att någon vacker själ hade ägnat lite tid åt att sanda dem.

Jag tänker alltid så bra när jag går ensam sådär på morgonkvisten. Jag tänker antagligen ganska mycket i allmänhet, om jag ska lita på vad jag fått höra. Just denna morgon spruttade mina tankar iväg när jag såg en gammal man som stod och glodde ned i en soptunna utanför ålderdomshemmet. Varför, undrade jag. Sen kom jag fram till den logiska slutsatsen att han antagligen tänkte sno något ur den. Det kändes mest trovärdigt. Och via den tanken tänkte jag vidare och undrade hur många av de som bor på det ålderdomshemmet som är kriminella. Som gjort något kriminellt i sina dagar. Det låter som en ganska konstig tanke sammankopplad med söta gubbar med pressveck och rutiga baskerkepsar, men egentligen. De har ju levt längst, haft flest tillfällen. Borde inte de vara dem med högst kriminalitet i samhället?

Jag drog slutsatsen att så måste det vara.

Gud vad jag skriver. Jag tror att mitt huvud är inställt på det välbekanta läget "ordbajsa", som jag ställde in det på för en halvtimme sedan då jag satte mig här i skolbiblioteket för att svara på de tusen frågor om källkritik som vi fått inom historian. Roligt.

Jag väntar på att Tjollzing ska sluta, för då ska vi dra till Haninge Centruum. Jag har varit där sedan vi såg på Idolerna där. Ska försöka hindra Tjollan från att kyssa marken där scenen stod.

Tills vidare, hare bra.

Nu är det såhär. Att bussen går 42 och 12 över varje timme. Jag skulle ta 42 för att hinna fram till första lektionen första dagen på vårterminen. Och såhär såg min morgon ut efter att jag bloggat senast.

09.35 Julia står framför spegeln och sjunger och dansar med sin hårsprayflaska

09.36 Julia ser klockan. De mycket vackra och rena tonerna brister ut i ett "SKIIIIIIIIIIIIIT!"

09.36 Julia springer ut i hallen och kastar på sig ytterkläder. Drar på sig fel sko på fel fot. Inser att plånboken med busskortet är borta. Skiter i den, kastar sig ut genom dörren, låser.

09.38 Julia går väldigt fort längs Mörbyvägen i rädsla att halka

09.39 Julia kollar på klockan, utbrister ännu ett diskret "SKIIIIT" och börjar springa

09.39 Julia halkar på banantorget

09.40 Julia springer vidare. Nån har bakat bullar, det luktar bullar på hela Fredsgatan. Fan! Julia stannar, sniffar, springer vidare.

09.41 Julia har nästan kommit fram till busshållplatsen och ser bussen komma på håll. Hon bestämmer sig för att börja gå och går stolt in i busskuren

09.41 Julia utför en diskret segerdans på busshållplatsen men slutar kvickt då hon märker att småbarnsmamman med barnvagnen glor

09.42 Bussen rullar in vid hållplatsen och Julia stiger på.

Goder morgon, och välkommen till en ny, strålande dag. Det är alltid lovande när man är uppe före solen, och den ytterligare vetskapen om att första timmen är textkommunikation övertygar mig om att idag - jaa, just idag, kommer det att uträttas stora ting i mitt liv.

Jag låg och vred mig till klockan tre i natt. Det var varmt och täcket var knöligt och jag har rubbat min alltid-sova-på-höger-öravana (varför är en lång historia som bottnar sig i att mitt hår pekar åt höger i topparna) så jag lyckades inte somna hur hårt jag än försökte.

Men en sak som är bra med mig är att jag kan vara uppe hur länge som helst utan att min hjärnkapacitet får ta stryk dagen efter. Ett exempel på det var en händelse som utspelade sig vid matbordet för ungefär tjugo minuter sen.

Jag sitter med håret lite åt varje håll och tittar apatiskt gröten som pappa ställt fram åt mig. Han skjuter lite morgonstressat fram hallonsylten, mjölken och sockret mot mig och jag glor på dom i ett ögonblick. Sen hajar jag till.

Jag: Äter du SOCKER på havregrynsgröten?!

Pappa kollar lite oförstående upp på mig, som ser ut som om jag halkat över en smutsig hemlighet som jag kan tjäna en oanständig summa pengar på.

Han: Ja..?

Jag: HAHA! Man kan ju inte ha socker på gröten! Här sitter du och äter gröt och alla tror att du är nyttig, och så har du SOCKER på! Ha!

Det sista uttalas i ett triumferande mummel, mest för mig själv. Pappa tittar oförstående på mig i några ögonblick, sen sänker han blicken med en min som sa "jaja". Nöjd drar jag tag i sockerkaret och börjar hälla upp socker på min gröt.

Jaa. Det gör jag.

Det är så bra att min hjärnkapacitet inte påverkas av hur mycket sömn jag får.

Nog om det. Jag sitter och lyssnar på The Kooks på Spotify. The Kooks är bra. Spotify äger. Låten jag lyssnar på nu heter Sway. Sway med The Kooks och inte med The Perishers. Konstigt. Men bra.

Jag känner att jag skriver väldigt sofistikerat just nu. Som sagt, hjärnkapaciteten. Ska nog gå nu. Hej!

Förlåt. Jag vet att jag har sagt det förut. Men. Jag. Måste.

A BAD DREAM MED KEANEEEEE!

Tack.

Jag: Det är dålig stil! Varför säger man så liksom? Jag har inte gjort nåt, mutter... Bla bla, HAN SKA INTE TRO ATT HAN KAN KOMMA OCH SÄGA MASSA, jag kan fan slå ned honom! Hmm, bla blabla, mutter ...

Philip, som under en stund lyssnat tålmodigt: Julia, har du fått mens än?

Jag: Neej ... Varför undrar du? 

Gandalf har precis insett att Frodo inte kommer överleva sitt uppdrag, ser mycket ångerfull och uppgiven ut;

Undertexten: Jag skickade honom i döden

Julia, hysteriskt upphetsad: STOD DET "JAG SLICKADE HONOM I RÖVEN?!!"