enjulia

Jag tror att jag håller på att bli gammal.

Jag vet inte om det är positivt eller negativt. Egentligen ser jag positivt på framtiden. Jag ser positivt på de år som ligger framför, att knytas loss, släppas fri, whatever you wanna call it, att pröva vingarna. Jag ser positivt på att grävas upp ur den här trygghetshålan till stad. Jag ser positivt på det, livet kommer gå vidare, men det är en sak jag tänker på ibland.

Kanske blir det extra tydligt i den här staden. Kanske märks det extra fort när Nynäshamns fjortiselit består inte längre av tjejer jag man namnen på, eller ens känner till. När ens kompisars småsyskon lär sig stegra på sina mopeder, går ut ensamma på Valborg, har sina första pojk och flickvänner.

De som hörde till innegänget under tiden då sådant betydde något alls för mig går inte tillsammans i någon incestig åtta längre, utan har splittrats upp i olika gymnasieklasser, skaffat seriöst förhållande och planerar sitt eftergymnasieplugg. De ska bli elektriker, rörmokare. Frisörer, politiker, advokater. De ska pluggapluggaplugga och de ska komma hem klockan fem varje dag och laga köttbullar med pulvermos. De ska ha varsitt plastdurkslag från IKEA och där ska de skölja salladen som de ska äta. De säger ju att sallad är nyttigt. De ska köpa Aftonbladet och läsa om framtidens Nakenjanne och Carolina Gynning. De ska titta på nyheterna klockan sju. De ska skaffa ölkaggar och pröva atkinsmetoden.

De ska bli vuxna.

Det är något som blir tydligare för varje gång en ny årskurs börjar högstadiet. Varje gång en ny årgång försiktigt börjar lägga mascara på ögonfransarna. Varje gång ett nytt +1 läggs till på födelseårens genomsnitt på playahead, varje gång C-ponnyn på ridskolan får en ny liten skötare.

Våra platser tas över. De roller vi hade byter skådespelare. Manuset spelas om och om igen, med nya aktörer. Nya scenkostymer, nya röster, nya hjärtan -
 
samma kulisser.

Vi försvinner.

Våra fotspår trampas över. Snart kommer allt vi nånsin gjort här, alla spår på vad vi varit med om, vad som hänt här, vad vi gjort i den här staden - allt kommer vara borta.

Spåren suddas ut.

Och om tio år kommer vi återvända för att finna en spökstad. Gatorna vi brukade gå på kommer att eka, de tysta husväggarna har ännu inte glömt hur vi brukade skratta. Hennes rum, där vi som fjortonåringar spenderade så många småtimmar under samma täcke samtalandes om självförtroende, skolan, Honom och om föräldrarna, det är omtapetserat och en stressad småbarnsmamma tittar ut genom fönstret och undrar i ett irriterat ögonblick varför idioten på gatan glor in i hennes hus. Grodfontänen, där kommer en ny liga att hänga, i nya innejackor. Lärarna vi hade, med de välbekanta, lätt besvärade strecken för evigt avbildade i pannorna, med grå strån i de ny kortklippta frisyrerna, hastigt leende mot oss genom fönsterrutorna innan de återgår till att stötta de nya människorna som sitter vid våra gamla bänkar.

Kanske kommer någon av oss återvända för att stanna. Kanske kommer någon att finna ro i vetskapen att staden för evigt kommer att vara orörd av tiden, orörd av världen, kanske kommer någon att skaffa ett eget radhus på Vårdkasstigen och samla tid och ork till att kanske bygga en lekstuga. Kanske kommer någon att hämta sin dotter på Norrhagen under hennes första fylla. Precis som dennes egen pappa faktiskt gjort en gång i tiden. Och det är lustigt så tiden går, håhå jaja.

Och kanske möts vi här. Om tio år.

Kanske kommer vi sitta på samma bänk en lördagsförmiddag på systemet. Med varsin väntlapp i näven och varsin läpp mellan tänderna, stressade med varsin milslång handlarlista i fickan. Kanske säger vi "... Är det du?! Heej! Det var länge sen!" Kanske kommer vi att se varandras efternamn printat en gång på varannat uppslag i våra barns skolkataloger.

Eller.
 
kanske inte.