enjulia

"Roliga saker (enligt mig):

-  Skrämma min hund. Det är bara att smyga sig på henne bakifrån och ta tag i hennes svans och säga "bu!" Hon flyger alltid tre meter.

-  Att dra skämt. Jag börjar alltid garva åt mig själv för att jag är så rolig.

-  Sitta och se oboypulvret sjunka till bottnen av glaset

-  Att sitta och tänka intelligenta tankar och sedan känna mig stolt över mig själv. (Jag tänkte på något riktigt smart igår. Men jag kommer inte ihåg vad det var)

-  Peka på saker slash folk och garva

-  Göra miner framför spegeln är alltid kul

Jag tror att jag är världens mest lättunderhållda människa."


Det här skrev jag i våras. Och anledningen till att jag sätter in det igen är en blandning mellan punkt två och punkt fyra.

Det spelar ingen roll att det är jobbigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag klagar, hur många gånger jag säger att jag inte orkar. Det är do or die, blod, svett och tårar spelar ingen roll.

För det är inlämning i morgon.

Fryser. Kallt.

Hade jag varit motiverad just nu så hade jag suttit och skrivit på arbetena som ska in i morgon. I engelska och hemkunskap. Men jag är inte motiverad.

Jag är ganska omotiverad om jag ska vara ärlig.

Mycket omotiverad för att vara mycket ärlig.

Det är jobbigt med motivationen över huvud taget just nu. Det märks inte bara på mig. Man letar ständigt efter ett litet kryphål för att få komma ur det gamla spåret, schemat som vi bör hålla oss så strikt innanför. Jag börjar förstå varför folk söker till gymnasier med halvdagar och eget ansvar över studier, med konstiga inlärningsstrategier och provsystem som man knappt förstår sig på. Man är så trött på det gamla mönstret. Man vill slippa, man vill kunna gå av vagnen och styra sitt eget tåg.

November är en tung tid. I morse ville jag inte alls gå upp ur sängen. Ni som känner mig vet att det är mycket sällan jag vill det, men i morse var jag inte ens trött. Jag hade kunnat gå upp, jag behövde inte mer sömn. Men jag ville helt enkelt inte. Jag gjorde det i alla fall och det blev en dusch och en frisyr och lite kläder men sen ... Nej. "Jag ooooorkar inte!" Mamma och pappa fick stanna upp helt och komma och prata med mig. Stoppa i mig lite bröd, hälla i mig lite juice. Säga att "man får vara trött, vi är det, allihopa. vänta bara några dagar, en vecka, så kommer adventsstakarna upp".

Jag ryckte väl upp mig och gick till skolan.

Vaktmästarn håller på och sätter upp adventsstjärnor i skolan. Men jag känner inte någon jul. Och bredvid mig ligger ett brev. Det kom med posten idag, det står att jag ska vara med och sjunga på Julton. Men jag känner mig inte sugen. För jag känner inte någon jul. Alls.

Jag vet att man gör julen själv. Men jag orkar inte.

Och nu sitter jag och skriver en konstig text med en konstig känsla och varför? Jo, för att på något sätt bryta mönstret. Jag vill inte skriva texter man förstår nu. "Lenin was born bla bla bla", faktatexter är så uttjatat. "Jag valde att köpa en BILLYbokhylla för att bla bla ekonomi blablabla..." Nej. Och det är en bedjan och inget konstaterande. För det går inte att fly.

Jag orkar inte.
Och jag är inte hungrig. Tuggummi är min nya föda. (Vadå, det går att svälja?)

Flummigt slut. Förlåt.

... att är man hästtjej är man tydlig, bestämd, handlingskraftig, modig, driftig, ansvarsfull och kompetent.

=)

Mitt öra dör. Och jag är hungrig men spyr på maten. Orkar inte.

Det är bara så.

Nu ska jag se på Idol och dricka massa vatten.

Alltså, jag vet att jag är så himla mycket femton år nu, men alla andra får ju! Palla ...

Ojdå, hittade ett inlägg jag skrev i morse, bäst att posta när det ändå är så pass oaktivt här :P

Jag vill skriva nåt. Tja, vad gör jag hemma?
Jag fryser ända in på mig, och någon stans i mitt luftrör känns det skavande och ontigt och när jag hostar får jag upp blodsmak i munnen och det gör ont.

Blä på idag helt enkelt.

Jag kunde säga att jag önskar hon förstod
men det är ju inte det
jag vill nog bara ändra
sanningen

Ska gå och lägga mig nu, har precis finishat ett hemkunskapsarbete. Philip kom och plingade på när jag satt och jobbade, helt oförberett. Blev riktigt förvånad, men det var en trevlig överraskning :) Och förresten så börjar jag bli riktigt duktig på att lämna in arbeten i tid!

Nu ska jag tvätta mig i ansiktet, fortsätta läsa min dagbok från sjuan (började för några dagar sen, Det är inget man plöjer igenom på 20 minuter. Har bokmärke och allt x) 380 sidor med hejjagärtrettonårochhoppaspåalltmentrorpåinget-snack, yey!) och sen ska jag såååååååva! :D

Godnatt och puss på er alla, speciellt Philip! =]

Och förlåt alla som känner mig som läste förra inlägget och märker att det är väldigt o-mig:igt. Jag ville som sagt bara få ur mig allt, det låg i vägen och blockerade min hjärna som saker gör ibland ... 

Lite rolig fördjupning i ämnet att min hjärna var igenproppad är att jag försökte koka gröt men jag misslyckades med två omgångar så jag gav upp. Nu är hela papperskorgen är full med ihopklumpad mjölk/mannagryn och mjölk/något som jag trodde var risgryn men som sen visade sig vara avorioris. Smarrigt va?

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte må såhär. Jag letar igenom hela mitt förråd efter något att säga, något som kan göra allting bra igen. Men såna ord finns inte.

Det är inte frågan om att älska eller inte. Det är inte så att jag kan säga "Men jag älskar ju dig" och så är allt bra igen. Hela mitt jag har sagt det så många gånger det senaste dygnet, men det var inget som ändrade ... För det är inte brist på kärlek som är problemet. Jag har mer kärlek till honom än vad som får plats i mig, men det hjälper ingenting till när det är jag som är problemet.

Jag skulle kunna prata prata med någon men det känns inte som om jag skulle kunna berätta.. För det är ju inte så att vi aldrig träffas, det är inte så att någon slutat bry sig. Det är inget sånt som alla tror när man säger att det är lite knepigt i förhållandet.

Och jag vet inte om det jag hade att säga skulle klassificeras som ett problem, när alla snackar om hur mycket de vill ha en pojkvän som kramar dom. Jag har det. Och när jag tänker efter så känns det så himla bortskämt att säga något annat än att jag är hurgladsomhelst över det. För det är ju det jag är.
För ja, visst är det underbart att ha en pojkvän som kramar en, som man kan se på film och dricka varm choklad tillsammans med, som man kan sno tröjor av, som säger att man är söt och pussar en på näsan. Visst är det underbart att ha det, det får jag inte glömma att säga, för det är något som jag så många gånger tänkt är för bra för att vara sant.

Men, egentligen är det inte komplimangerna och pussarna som betyder mest... För mig i alla fall. Det betyder mycket, men själva tillsammansheten, glädjen att kramas framför en film, att ge varandra presenter, att viska fina ord till varandra, att heta varandras namn på msn och att flitigt använda meningen "jag älskar dig", är inte alls lika stor, betyder inte alls lika mycket det som faktumet att vi kan ligga och lyssna på barnvisor, att han kan le åt mig när jag sjunger med i Jönssons Gård. Att jag kan dra i och klänga på honom, mosa honom, brottas med honom, att jag kan leka med honom utan att han tycker att jag är konstig. Att jag kan sitta ihopkrupen i hans knä och som en treåring gråta ned hans tröjaxel. Att jag kan föreslå nåt helt galet och att han svarar "visst! kom igen, vi gör det!". Att vi gör det sen. Att det inte gör något att jag vevar med armen som man gjorde när man var fem när jag håller honom i handen.

Han är min bästa vän. Min närmsta människa.

Det är det jag uppskattar mest.

Och Philip, du behöver inte göra allt det där för min skull... Jag vet att du tycker att du borde vara stark för mig nu när jag är sån, och stötta mig. Men det behöver du inte, du behöver inte stå upp för jag vill ha oss på samma höjd, så jag kan nå dig ...
 Jag vet att jag var störd i huvudet och att jag inte släppte in dig, lät dig veta, lät dig trösta, förlåt, jag menar inte att bli sån.. Jag har tänkt och det enda jag vill är att du ska vara här och hålla om mig .. Sådär som du brukade göra på tiden när jag fortfarande kunde gråta.

UPPDATERING; För ett år sedan var jag och vandrade i en dal med 60 meter höga träd. Det var varmt och jag var på andra sidan jorden. Wierd.

Jag vet inte om det är någon som saknar tiden då jag skrev oftare här, mer än kanske jag, men jag ska i alla fall försöka börja göra det igen. Tills vidare så får ni gärna kommentera här, skriva nåt bara, det gör ju liksom att det känns roligare... :)

Idag har varit en rätt soft dag. Håltimme i stället för SO, film på franskan, sedan matte, NO och bild. Sjuka lärare lite här och där, vi fick till exempel inte tillbaka SOprovet som vi skulle fått. Är nyfiken, hoppas på att få det i morgon. (Har ingen koll på schemat, är jättedålig på sånt, men hoppas att vi får tillbaka svenskaprovet vi skrev innan lovet också)

Nej, det räcker med onödigt snack om skolan nu. Ska göra mig i ordning, lägga mig tidigt och se om jag kan skriva nån dagbok också. Har inte gjort det sedan slutet på vårterminen, det blev så mycket och nu är det svårt att komma igång. Men det var skönt att skriva och jag saknar det...

Aja, hare bra vänner, och som sagt ... En kommentar gör mycket :) Även om du är värsta skummisen eller min pappas kusins barnbarns bästa kompis och jag knappt vet vem du är =D