enjulia

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte må såhär. Jag letar igenom hela mitt förråd efter något att säga, något som kan göra allting bra igen. Men såna ord finns inte.

Det är inte frågan om att älska eller inte. Det är inte så att jag kan säga "Men jag älskar ju dig" och så är allt bra igen. Hela mitt jag har sagt det så många gånger det senaste dygnet, men det var inget som ändrade ... För det är inte brist på kärlek som är problemet. Jag har mer kärlek till honom än vad som får plats i mig, men det hjälper ingenting till när det är jag som är problemet.

Jag skulle kunna prata prata med någon men det känns inte som om jag skulle kunna berätta.. För det är ju inte så att vi aldrig träffas, det är inte så att någon slutat bry sig. Det är inget sånt som alla tror när man säger att det är lite knepigt i förhållandet.

Och jag vet inte om det jag hade att säga skulle klassificeras som ett problem, när alla snackar om hur mycket de vill ha en pojkvän som kramar dom. Jag har det. Och när jag tänker efter så känns det så himla bortskämt att säga något annat än att jag är hurgladsomhelst över det. För det är ju det jag är.
För ja, visst är det underbart att ha en pojkvän som kramar en, som man kan se på film och dricka varm choklad tillsammans med, som man kan sno tröjor av, som säger att man är söt och pussar en på näsan. Visst är det underbart att ha det, det får jag inte glömma att säga, för det är något som jag så många gånger tänkt är för bra för att vara sant.

Men, egentligen är det inte komplimangerna och pussarna som betyder mest... För mig i alla fall. Det betyder mycket, men själva tillsammansheten, glädjen att kramas framför en film, att ge varandra presenter, att viska fina ord till varandra, att heta varandras namn på msn och att flitigt använda meningen "jag älskar dig", är inte alls lika stor, betyder inte alls lika mycket det som faktumet att vi kan ligga och lyssna på barnvisor, att han kan le åt mig när jag sjunger med i Jönssons Gård. Att jag kan dra i och klänga på honom, mosa honom, brottas med honom, att jag kan leka med honom utan att han tycker att jag är konstig. Att jag kan sitta ihopkrupen i hans knä och som en treåring gråta ned hans tröjaxel. Att jag kan föreslå nåt helt galet och att han svarar "visst! kom igen, vi gör det!". Att vi gör det sen. Att det inte gör något att jag vevar med armen som man gjorde när man var fem när jag håller honom i handen.

Han är min bästa vän. Min närmsta människa.

Det är det jag uppskattar mest.

Och Philip, du behöver inte göra allt det där för min skull... Jag vet att du tycker att du borde vara stark för mig nu när jag är sån, och stötta mig. Men det behöver du inte, du behöver inte stå upp för jag vill ha oss på samma höjd, så jag kan nå dig ...
 Jag vet att jag var störd i huvudet och att jag inte släppte in dig, lät dig veta, lät dig trösta, förlåt, jag menar inte att bli sån.. Jag har tänkt och det enda jag vill är att du ska vara här och hålla om mig .. Sådär som du brukade göra på tiden när jag fortfarande kunde gråta.