enjulia

Shit. Alltså.

Bekräftelse
Övertaget

Det är så himla mycket med förhållanden mellan tjej och kille (eller hur man nu föredrar det) som kretsar runt detdär. Påverkas av det. Förstörs av det.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur fel det är. Och hur lite jag orkar hålla på med sånt. Orkar inte tänka "men hallå jag smsade sist nu får väl...", orkar inte vara "fyfäään vad jag är bra hehehehehe vetu det är tre personer som gillar mig vad bra jag är".

När jag var yngre kunde jag känna att så fort det börjar gå igång nåt mer än vänskap så är det genast som om man delar in sin heder, sitt övertag, i nån slags marker som man kan satsa. Du SMSar först - förlorar marker, du ringer först, hälsar först, addar msn, frågar om nummer, föreslår att ni ska ses - man förlorar hela tiden mer och mer av sitt övertag och till sist mår man inte bara dåligt över att det inte blev något utan också över att man fått betala så mycket av sin stolthet på kuppen.

Det är såååå 2007.

Jag orkar inte sånt längre. Ska det vara något så ska det vara för att det är kul. Ska man ses så ska det vara för att båda känner att det vore roligt. Vill du hångla - go for it. Det betyder inte att ni måste gifta er. Ringer man är det för att man vill prata. Om personen visar upp sin mottagna samtal för sina vänner och säger "hehehehe titta hehehe han ringde mig tre gånger på rad" så är det för att den är dum i huvudet och ändå inte värd det. Ringer jag någon är det för att jag känner för att snacka med den, inte för att jag har en hemlig crush på den och försöker manipulera den att tro att vi är förlovade. 

Man hör av sig för att man vill nåt. Inte för att det är ens plikt, inte för att man är en nolifer och stalker.

Jag har haft två förhållanden i mitt liv. Inför båda gångerna har jag varit pissrädd. Pissrädd för förhållandet och vad det innebär att stämpla sig som någons "flickvän", vad det innebär att mura in sig i den titeln. Pissrädd för att bli beroende av någon, pissrädd för att fastna.

Och båda gångerna föll jag dit ändå. Föll dit för hur inställningen till en annan person förändras. Mitt första förhållande var ett maktspel. Det var en ständig herre på täppan, vem som skulle ha rätt och vem som skulle få fel, vem som skulle dissa. Vem som skulle såra den andra först.

Nu, tre år senare, är vi skitbra kompisar. Kommer överens som tusan. Det gjorde vi ju i början också, innan man började förvänta sig grejer. Förvänta sig saker suger. Förvänta er aldrig någonting av någon. Hade vi haft denhär inställningen till varandra när vi var tillsammans hade det varit en helt annan grej.

Och så den andra gången. Man faller dit och börjar ta den andra för givet. Alla skitbra sidor som den har som man avgudade i början - aja. Det är väl najs. Att ta saker för givet suger också. Så ta aldrig någon för givet. Och akta er för att få ett förhållande på så jämn kurva som möjligt. Är det aldrig dåligt inser man inte när det är bra. Tar man aldrig några risker tar man heller aldrig några chanser.

Det är de erfarenheterna jag har av förhållanden. Eftersom att jag inte tror något vidare på "tredje gången gillt" så tror jag att det ska ganska mycket till för att jag ska stämpla mig igen. Jag tillhör mig själv och gör som jag vill. Antagligen är det det man ska sträva efter i ett förhållande också egentligen. Lite sådär i sann Winnerbäckanda, "Ta min hand jag följer dig vi ska åt samma håll". "För du är du och jag är jag, och är det så att din väg ändå går precis intill så kan vi bara hjälpas åt att komma dit vi vill". Winnerbäck är ganska bright ändå.

Och alltså, ni är så många. Ni par som är det sötaste på jorden men som ändå kör ned er själva i graven genom behov av bekräftelse. Bekräftelse på kärlek, bekräftelse på uppskattning, kanske bekräftelse på avundsjuka. Och om ni får all denna bekräftelse - förgivettagelse. (Där hittade vi på ett nytt ord också. Svenska Akademien?)

Jag har kommit på mig själv med att känna bekräftelsebehov och jag hatar mig själv lika mycket efter varje gång.

Men om man väl har ett förhållande hörrni - är man tillsammans med någon är det inte för att få nån slags maktövertag över den, för att kunna vara possessive och styra, utan för att man trivs tillsammans med den och vill sätta nån slags flagg på det. Det är så det ska vara. Och man ska inte hålla kvar för att vara snäll. Att säga som det är är ett kriterium för min förhållandeteori. Gillar man inte den man är tillsammans med gör man slut. Så ska det vara. Då skulle allt noj om "han tycker inte om mig" vara ur världen. Tycker man inte om att umgås med den gör man slut. Då skulle man slippa allt desperat "DU VILL INTE TRÄFFA MIG!!!!!!!!!!!"

Är man med någon ska det vara för att man får ut något av det. Det kan vara vad som helst; trygghet, psykisk eller fysisk närhet - bara båda är med på vad det handlar om så är det fine.

Vad man sen väljer att kalla det är en petitess.

Så.

Vill man ha något försöker man få det. Vill båda är det ju skiiiiiiiiiitbra. Men ni äger aldrig varandra. Och ni har aldrig rätt att behandla varandra dåligt. Aldrig rätt att utnyttja på någon annans känslomässiga bekostnad.

"Okomplicerat" borde inte vara en utopi.

Ibland kan jag bli trött på åsikter som att bra musik är fyrafjärdedelstakts rock med munter refräng, säker sång och stadigt gitarrkomp som grund. Åsikter som att en bra film handlar om kärlek och har varma färger, muntra karaktärer och ett lyckligt slut. Som att en snygg målning har tydliga linjer och föreställer något vackert.

Kanske tyckte jag själv såhär för några år sedan. Att lagom är bra för att jag vågar inte säga annat. Och själva grejerna är inget fel i sig. Jag gillar sån musik också, jag gillar också sådana filmer och sådana målningar, det kan vara skönt och bekvämt och oansträngande, (och intetsägande) men.

"Vad är det här för skit"

Varför kommer sådana kommentarer ALLTID från människor som gillar tråkiga intetsägande saker? Jag dööööör.

Okej, överreaktion. Och aggressionsmanat uttalande utan grunder och utan seriöst tycke bakom. Men titta. 

Jag har alltid varit helt på det klara med att alla människor har olika åsikter och gillar olika saker. Det har varit självklart för mig under hela min uppväxt i och med att mina föräldrar alltid accepterat mina intressen. Julia elva år gammal mobbade aldrig de som spelade fotboll utan beundrade dem bara för det, även om de aldrig missade en chans att berätta för henne att hästar passade bäst som hamburgare. Julia fjorton år vågade inte tala om för någon vad hon lyssnade på för musik i rädsla att någon skulle reagera negativt på hennes övergång från Rix FM till Marit Bergman, Death cab for Cutie och Arctic Monkeys, även om hon aldrig skulle mobba någon som satt kvar och lyssnade på Temptation, Do you really want to hurt me och Rain.

Faktum är att jag hade problem med att berätta för folk vad jag lyssnar på för musik väldigt länge. Jag var rädd att folk skulle nobba min musiksmak eller få för sig att jag trodde att jag var något bara för att jag lyssnade på annan musik. (Jag vet, sorgligt, men det var så)

Antagligen hade jag ganska svåra problem med detta ända fram tills jag började gymnasiet. Nu har jag inga problem med att låta folk veta vad jag lyssnar på - jag gillar det ju för att jag vet om att det är bra - men nu har min tidigare farhåga också börjat bekräftas allt oftare.

När någon presenterar sitt favoritband som något jag tidigare aldrig tidigare lagt någon uppmärksamhet på eller lyckats relatera till (med andra ord - gillat) så har jag alltid haft ungefär samma mentalitet som med tidigare nämnd fotboll. Shit, den här människan fattar den här musiken, det gör inte jag. Nästan någon slags beundran ofta, hur patetiskt det än låter. Men grymt sällan har jag blivit liknande bemött.

Jag tycker att det är sjukt att man kan besvara ett "jag gillar verkligen hans musik" med "han suger och är det sämsta som finns i hela världen vet du förresten att han är bög? jag lyssnar på så jäääävla mycket bättre musik än dig så du fattar inte aja du inser nån dag". (Egentligen fattar jag inte ens hur man kan säga "han suger". Jag skulle aldrig säga så om ett band någon sagt att den gillar. För mig är det typ som att säga "han är ful och äcklig" när någon berättar om sin nya pojkvän)

Min acceptans för folks åsikter dödas så himla mycket när de uttrycker oacceptans mot ens egna, och då det har hänt så pass många gånger har jag börjat bli försvarande mot min musik och ogillande mot deras musik (som jag nu i min irritation vill påstå faktiskt ofta vara just sån här intetsägande musik, även om det kanske är en ganska grov kamdragning och att jag aldrig skulle uttryckt mig så för ett halvår sen) och jag har blivit grymt mycket mer offensiv i såna här diskussioner.

Dessutom har jag börjat anse att musik är "dålig". Antagligen för att människor som förespråkat den förkastat det jag kommit med som svar. För hur kul är det att efter ett "aha, du lyssnar på dom! jag har inte så stor koll på dom faktiskt, är inte så inlyssnad tyvärr ... du kanske kan skicka?" mötas av ett "är det sant? lyssnar du verkligen på HÅKAN HELLSTRÖM? hur fan kan du göra det?"

Jag är mycket mer dömande nu än nånsin och ska jag vara ärlig?

Jag tycker inte om att vara så.

Jag tror att jag är en ganska simpel människa. Nu sitter Philip och alla andra människor i hela världen och tänker "haha. tjena" men seriöst. Jag tror faktiskt det. Let me explain myself.

När jag var liten kunde jag inte gråta. Små ungar brukar ha en förmåga att skrika som sirener när det är något men jag lärde mig aldrig. Fick aldrig in någon volym, lät mer som en mobilvibration gestaltad i en bebisröst.

Folk brukade fråga hur mamma kunde hålla sina ungar så tysta och hon svarade att det är enkelt, om de klagar finns det tre saker som kan vara fel. Ett - ungen vill sova, två - ungen vill äta, tre - ungen vill ha ny blöja. Och så var jag och min syster like världens nöjdaste bebisar.

Jag tror att jag fortfarande är inne lite på det spåret. Fast i stället för de grundläggande detaljerna som mat, sömn och toalett (som faktiskt blir underprioriterade ibland i mitt fall) har jag nya mätare som måste fyllas för att jag ska fungera bra.

1 Musik. Jag måste ha musik. Det låter sådär lite wannabemusicianaktigt men utan musik funkar det inte. Det gör det bara inte. Ibland behöver jag Oasis, ibland Muse, ibland Kooks, ibland Winnerbäck. Ibland Laleh, ibland Death Cab, ibland Håkan. The Killers. Bob Dylan. Och ibland behöver jag stänga ute allting och bara ta gitarren och sjunga ut allt. Så äre bara. Och är jag utan för länge måste jag kura ihop mig i ett hörn med lurar för öronen och bara blunda och stänga ut allting runtomkring.

2 Ensamhet. Jaa. Jag är ganska mycket ensammänniska faktiskt. Jag gillar ensamhet och jag behöver ensamhet med jämna mellanrum. Jag har ett beroende av att känna min egen närvaro (vilket inte är så schitzofreniskt som det låter) och har i perioder fått det genom att skriva dagbok, att glo mig själv i spegeln och numera de ensamma stunderna när jag sitter med gitarren.
Jag låter som ett psycho. Det kanske är därför jag aldrig berättat det här för någon förut.

3 Drömmar. Jag har alltid haft nån slags parallellt drömuniversum nära tillhands när jag behövt det. På buss och tågresor, tråkiga lektioner, i ensamhet, det är då jag försvinner iväg. Det kan vara funderingar om hur saker är, varit och kan bli. Sväva iväg med kompisar och planera saker. Grubbla över folks uppfattningar om varandra.
Men numera är det oftast till Ingesta för Adrian och Saga. Och alltid knappra på min mobil för att spara det jag kommer på. Halva storyn om Adrian och Saga är skriven på mobilen. Osmidigt, men de stunderna är bland de då jag trivs som allra bäst.
Det här är nog det behovet jag kom på sist av alla de här. Ett tag tappade jag min drömvärld. Det var en punkterad period.

4 Vänner. Självklart. Jag funkar inte i längden utan någon bredvid mig som kan tyda mig. Som fattar min ironi, som står ut med min lite smånaiva livsuppfattning, som tar mig för den jag är. Det är otroligt viktigt. Och att jag kan garva sönder med mina vänner äger. Nu vet jag inte vad jag ska säga. Tack.

Det här är vad jag behöver om jag laggar. Och jag suger på avslutningar. Låt oss bara sluta här. Hejdå.

Jag tänker inte skriva ännu ett inlägg om att vara snäll och god och ge nya chanser och se saker från den goda sidan. Jag tänker inte vara fröken svår som ska omvända alla. Men jag känner mer och mer som i det senaste inlägget. Trött på människor. Ledsen på människor.

Och jag vill förklara mig.

I  en scen i Harry Potter and the prisoner of Azkaban berättar Lupin för Harry om hans mamma. De är utomhus, det är fin musik, och Lupin berättar att Lily Potter alltid såg det vackra hos människor, speciellt hos de som inte kunde se det själva. Och det framställs som något väldigt fint.

Jag var tolv år när jag såg det första gången. Jag tyckte att hela scenen var otroligt fin och skulle också gärna vilja vara en sån person som man sa såna saker om. Att tro och tycka om andra verkade vara den finaste egenskapen i hela världen.

Det har gått fyra år. Jag är sexton år gammal.

Jag är så. Och det är inte fint.

Sådär, nu skröt jag kanske. Gjorde jag det? Gud vad dryg jag är. Och så är jag inte alls, för jag har sagt en taskig sak en gång, det minns du nog minsann. Kanske det. Men såhär är det.

När jag möter en ny människa har jag alltid inställningen att jag tycker om den här personen. Det spelar ingen roll hur den ser ut, vad andra säger om den, jag går in med samma inställning. I nästan alla fallen. Och jag utgår ifrån att om man tar sig tid så hittar man något fint hos varje människa.
Därför dömer jag aldrig ut någon, inte utan att ett stort antal gånger ha blivit besviken. Undermedvetet har jag nog klart för mig att jag inte ska vara hon som är elak. Hon som inte gav en chans. Jag vill inte ge inte upp på någon.

Och jag är helt okej med att alla måste få ha sina egna åsikter. Det måste jag vara. Men jag tycker alltid att man ska ha underlag för de saker man tycker och påstår, det är en självklarhet för mig. Jag skulle aldrig tycka illa om en person om jag inte fått rejält med fakta om saker som den här personen gjort som jag inte tycker om. Men så är inte alla. Och vad jag än tycker om det så gör det mig ledsen.

Jaa, det gör mig faktiskt ledsen. Att höra folk uttala sig om någon annan som inte gjort något får mig att må dåligt.

Jag har vuxit upp med Disney, de snälla vinner, de dumma får äta upp det de gjort. Jag läste Harry Potter och såg Lily som en otrolig karaktär, en stark människa som jag såg upp till. Jag ville bli som henne. Jag var elva år. Elva år och trodde fortfarande att godheten segrade hundra procent av fallen.

Men så är det inte. Godhet värderas inte. Godhet utnyttjas. Och elakhet får ingen ånger. Folk klarar inte av att ångra sig. Folk klarar inte av att försöka se saker ur andra perspektiv. Folk klarar inte av att lämna ett ingått spår.

Och jag fortsätter att bli ledsen. Gång på gång på gång.

Ännu en dag avklarad, inte utan vissa funderingar dock.

Idag när jag var på Kvantum hade jag en viktig fundering. Den var angående var tusan min pappa hade tagit vägen och det var en ytterst irriterande tanke när jag stod i mössa och kappa inomhus med tre liter juice i famnen. Men det var inte den funderingen jag tänkte skriva om. Det var en sak som jag kom att tänka på i samband med ensemblen idag, som jag tänkt på förut men som jag aldrig riktigt kommit fram till någon slutsats om. Men nu har jag kommit på det.

Enligt mig finns det två olika sätt att vara bra på saker. Det finns ett sätt, då man delar med sig av sin begåvning och gärna peppar andra att jobba på det själva.

Nu tar jag gitarr och Philip som exempel. Det spelar ingen roll att han äger på gitarr och att jag spelar som en kratta, han sitter ändå stund på stund med mig och visar mig saker, tittar på när jag spelar. Det spelar ingen roll att jag suger i jämförelse med honom, han ler ändå mot mig när jag gör ett framsteg. Och han kanske skrattar när jag spelar något rrriiiktigt riktigt fel, men inte utan ett peppande ord efteråt.
Något annat som går att ta som exempel är alla dom här andra musikaliska underbarnen som lite blygt säger att de gillar att sjunga och absolut inte hävdar sig, förrän de hamnar bakom en microfon och sjunger som små änglar. Men aldrig utan att se ned på någon, aldrig utan att skryta. Det är sån bra-het som jag beundrar. Riktigt mycket beundrar jag sånt.

Men det finns ju en annan attityd som vissa folk har när de är bra på något. Tyvärr. Vissa som råkar ha gjort något sen dom var väldigt små och då också, med årens rätt, blivit bra på det. Kanske var dom med i Talang och kanske har dom stått på någon scen när de var fem som det musikaliska underbarnet i showen. Kanske har de rätt att kalla sig duktiga, kanske har de rätt att kalla sig för gudar, men ändå jag tappar respekten när jag ser att de ser ner på de som är mindre erfarna, yngre, att de snackar skit, och att de skryter. Sånt är verkligen inte attraktivt.
Jag blir så arg. Alla har en chans att försöka med saker, att försöka bli bra. Och bara för att man haft en mamma som dragit en i örat om man inte övat skalor på gitarren två timmar om dagen ska man inte behöva bli mobbad för att man vill försöka bli bra.
Kanske har man till och med sett ut en person som sin förebild inom något - hur förstörd blir man inte om man blir utpekad av denna som en loser? Jag blir aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarg! Sånt här är verkligen inte rätt.

När jag var tio år följde jag en fredag med en kompis upp till stallet, där hon skulle rida. Jag blev genast grymt faschinerad av hästar och allt om dem, från skötsel till ridning.
Jag började hänga i stallet och fick ganska snabbt en favorithäst. På kvällarna läste jag hästböcker som jag lånat från biblioteket och sög in all fakta som en svamp. Jag gjorde hästskötarprovet ett halvår senare och fick alla rätt.

Jag älskade att vara i stallet, men jag kände mig ändå aldrig riktigt välkommen. Varför? Jo, det fanns alltid mer erfarna personer och de gav inte sällan sken av att störa sig på en. Dom gav blickar, pratade inte med en. Vissa av mina kompisar från skolan pratade knappt heller med mig i stallet, för jag var ju nybörjare. Jag hade ju inte ens några egna ridbyxor.

Men jag fortsatte vara i stallet. Efter ett tag började jag drömma om att få börja sköta en privathäst. Det var som en liten promotion, en uppgradering i status bland stalltjejerna, men det var inte det jag var ute efter. (Det var dock många andra, och jag började märka att det oftast var de som kunde minst och smörade mest som faktiskt fick det privilegiet)
Det var en speciell häst. Ganska ung, jättesöt, kelig och en och åttio i mankhöjd. Ägaren till hästen var min ridlärare.
Varje gång jag var i stallet frågade jag henne om något att göra,för ibland sade hon åt mig att jag kunde få sköta om hennes häst. Det hände ungefär var femte gång, då varvat med att sopa på loftet, mocka, kratta spiltor och ta ned spindelväv från taket. Men det var det värt.
Jag tror dock att ridläraren efter ett tag insåg vad jag var ute efter, för en dag frågade hon om jag ville prova att rida hästen. Det var en av de största stunderna i mitt liv, och jag skämtar inte ens. Det gjorde så mycket för mig. Jag tror inte ens att jag kunde förstå att hon verkligen frågat det.
Hon var en sån där som jag tog upp i första exemplet. Hon var min största förebild.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här, men jag antar att ni förstått min poäng. Hmm.. Nu ska jag bära ned en hylla i källaren. Och Olivia kommer. Hej!

Hej. På min färd till och från Konsum hade jag ett par djupa funderingar.

Varför finns inte snus som refill? Vad gör man när man bor på ålderdomshem? Vad snubblade jag på?

Jag såg ett sällskap också. Ett udda sällskap, ett par stycken på cykel, några ståendes, några gåendes och några sittandes på marken. Någon låg också tror jag. Mitt i vägen. Skrattande femtonåringar.
En gång var jag också en skrattande femtonåring. Och jag gick i ett sånt där sällskap. Cykeln. Jackorna. Gatlyktornas gula sken. Jag minns allt. Den där lite tvekande men ändå helt övertygande känslan över allt. Allt var nytt, man var alltid ute på lite för djupt vatten.

Ibland saknar jag att vara femton. Inte för jackorna eller för gatulyktornas sken, utan för själva femton - heten. Att vara yngre och ovetande.

När jag gick där kände jag mig plötsligt så gammal. Genomklok. Med håret vaggande i skuggan från samma gatlyktor som då. Håret som är sådär ganska kort, alldeles för kort och oslitet för den tiden. Med konsumkasse i ena handen och mobilen i andra, den spelade Rejected Love. 

Jag vet inte varför jag alltid känner mig så gammal, trygg och stadgad när jag går och bär på konsumkassar. Det känns som om jag hör hemma i plastskålsvärlden. Med parkettgolv och tavlor från IKEA. Med pasta som kokas i såna här smidiga pastakastruller, räkningar, äggklocka och hårklämmor för att det är smidigt att ha undan håret från ansiktet. 

Jag vill inte bli stor. Eller jo, det vill jag visst. En dag vill jag höra hemma i den världen och känna mig trygg. Ta hand om ett hem som ska bli en trygg språngbräda för någon annan, något annat liv. Så som mina föräldrar gör och alltid har gjort för mig. Men jag vill inte göra det nu. Jag är rädd att låta tiden gå iväg. Jag är rädd att den ska rinna genom mina fingrar, som sand gör.

Jag är sexton år. Snart fyller jag sjutton. Och ändå känns det som om femton-tiden är återkallelig. Det är den inte. Jag vet det och jag accepterar det. Jag är bara rädd att jag om två år ska tro samma om sexton-tiden, och två år efter det sakna arton-tiden. Jag är rädd att låta tiden gå iväg. Jag är rädd att den ska rinna genom mina fingrar, som sand gör.

Save my soul

save my soul

Jag har kommit på meningen med livet. Neej, det har jag säkert inte, men jag har kommit på en sak jag vill kunna känna om sjuttio år. Tänk att kunna sitta och fundera över vad man gjort i livet, och veta om att man gjort en massa bra saker och kunnat inspirera andra. Inspirera andra, vara en bra förebild.

Det där med förebilder är en ganska avancerad grej har jag kommit på. Det finns personer som verkligen har så mycket bra saker att säga, men som aldrig får chansen att visa det för folk. För världen. Ibland känns det som om dom enda som öppnar käften är dom som inte har något att säga.

Det här är något som jag ska utvecka när febern går ur min hjärna. Tills vidare ska jag spela lite gitarr och försöka cleana upp lite här i rummet. Och lyssna på Sway. Den får mig att vibrera i en hög frekvens, så att säga.

Hej gamla bloggen, jag saknar dig.

Jag vet inte vad det är jag saknar, om det är själva blogg.se-heten eller kanske tiderna som jag var mest aktiv i mitt skrivande här, men i vilket fall som helst så känner jag att jag vill väcka upp skrivandet här igen.

Satt precis och kollade igenom de gamla citaten, dom gör mig glad. Minns de där stunderna, när någon sagt nåt och alla bara suttit tysta i några sekunder, utbytt blickar, för att sedan brista ut i asgarv. Känner mig nostalgisk när jag tänker på det, det är som om allt det hör till ett avslutat kapitel i och med att vi inte kommer att gå i samma klass längre.

På tisdag börjar skolan. Om två dagar. Inte skolan som jag minns den. Riktiga skolan? Jag förvånar mig själv när jag kan säga att jag inte är ett dugg nervös och veta att jag talar sanning. Jag har slutat tänka framåt, av någon anledning. Det är som om jag far framåt med huvudet före men inte kollar framför mig, utan bara på marken under mig.

Jag har ingen aning om hur det kommer att bli, det enda jag egentligen vet är att jag är den enda som kan påverka det som händer from now on. Jag tänker lite på en Winnerbäcklåt, Aldrig riktigt slut. "Hon sa nu har jag rensat ut, nu spelar ingenting nån roll, nu kan det blåsa vart det vill för nu är allt tillbaks på noll". Det handlar om Fröken Svår, vilket gör det hela lite underligt eftersom att jag aldrig velat identifiera mig med Fröken Svår. Hon har alltid verkat på misslyckat komplicerad, men kanske är det sån jag är. Jag kanske är en Fröken Svår, utan att veta om det.

Pappa skrattar åt mig som har färgat håret svart. "Du har svart hår och sitter på golvet nu när du ska bli estet". Mitt hår är inte svart. Det är mörkbrunt. Och trots att jag använder eyeliner och lägger luggen över pannan säger folk att jag inte är den som blir kallad emo. Jag vet inte vad jag säger, eftersom att jag tycker att hela den här grejen med att kategorisera människor känns mest för något som är till för folk som inte har tillräckligt mycket kapacitet i huvudet att man kan ge varje människa ett eget fack, men ändå förstår jag delvis. Jag har aldrig varit den som gått in för något sådär helhjärtat. Jag har aldrig hört till en stil, passat in i ett sånt fack. Ena dagen kan jag vara hon som tjoar runt på dansgolvet, andra dagen kan jag vara hon som säger nej till alla, nej, jag vill inte gå ut. Jag vill inte gå ut, jag vill inte träffa folk. Och den ena dagen kan jag pluta med läpparna och krama mousse i håret och den andra dagen kan jag dra luvan över huvudet och hoppas att ingen ser mig.

Och ja, jag kanske har svart hår, men inte utan att det blänker brunt.

Jag blir lite arg på mig själv som sitter och skriver såna här inlägg som egentligen makes no sense, och jag vet att jag säger emot mig själv när jag snackar om att jag inte gillar kategoriseringar och sen säger att jag inte passar in i något fack. Som om någon människa gör det, som om inte alla är speciella på något visst sätt.

Som om inte alla har olika sidor och olika blänk i håret.

Kanske vill jag bara hävda mig genom ett sånt här inlägg. Kanske behöver jag övertyga mig själv om någonting. Kanske är detta bara självutövat hjärnskrynkel och inte sant alls. Men i så fall får ni stå ut med det. För jag är tillbaka i bloggen.

Jag har funderat.

Jag kan inte säga att jag sett mycket. Men jag har sett sprickor öppnas mellan vänner som sagt "för alltid". Jag har också sett personer gå ihop för att de är rädda för varandras konkurrens. Jag har hört folk säga "det är fel på mig, varför har jag inte hittat kärleken?" Jag har sett svek. Jag har sett folk stänga in sig bakom persienner och låsta dörrar med tårarna som ända sällskap. Jag har sett fejkad vänskap men också äkta vänskap som kastats iväg på grund av vad någon annan tycker. Jag har sett människor som sagt att de älskar varandra svika varandra gång på gång, sett dom som en gång grät i varandras armar skita fullständigt i hur den andra mår. Jag har läst om krig och om dödsmisshandel.

Och jag har läst att det här är världen vi ska leva våra liv i.

Allting krockar. (Och jag kan inte uttrycka mig, den här texten fick ingen inlevelse alls. Förlåt tanken som inte blev bra uttryckt)