enjulia

Shit. Alltså.

Bekräftelse
Övertaget

Det är så himla mycket med förhållanden mellan tjej och kille (eller hur man nu föredrar det) som kretsar runt detdär. Påverkas av det. Förstörs av det.

Det fattar jag först nu när jag kollar på andra från sidan.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur fel det är. Och hur lite jag orkar hålla på med sånt. Orkar inte tänka "men hallå jag smsade sist nu får väl...", orkar inte vara "fyfäään vad jag är bra hehehehehe vetu det är tre personer som gillar mig vad bra jag är".

När jag var yngre kunde jag känna att så fort det börjar gå igång nåt mer än vänskap så är det genast som om man delar in sin heder, sitt övertag, i nån slags marker som man kan satsa. Du SMSar först - förlorar marker, du ringer först, hälsar först, addar msn, frågar om nummer, föreslår att ni ska ses - man förlorar hela tiden mer och mer av sitt övertag och till sist mår man inte bara dåligt över att det inte blev något utan också över att man fått betala så mycket av sin stolthet på kuppen.

Det är såååå 2007.

Jag orkar inte sånt längre. Ska det vara något så ska det vara för att det är kul. Ska man ses så ska det vara för att båda känner att det vore roligt. Vill du hångla - go for it. Det betyder inte att ni måste gifta er. Ringer man är det för att man vill prata. Om personen visar upp sin mottagna samtal för sina vänner och säger "hehehehe titta hehehe han ringde mig tre gånger på rad" så är det för att den är dum i huvudet och ändå inte värd det. Ringer jag någon är det för att jag känner för att snacka med den, inte för att jag har en hemlig crush på den och försöker manipulera den att tro att vi är förlovade. 

Man hör av sig för att man vill nåt. Inte för att det är ens plikt, inte för att man är en nolifer och stalker.

Jag har haft två förhållanden i mitt liv. Inför båda gångerna har jag varit pissrädd. Pissrädd för förhållandet och vad det innebär att stämpla sig som någons "flickvän", vad det innebär att mura in sig i den titeln. Pissrädd för att bli beroende av någon, pissrädd för att fastna.

Och båda gångerna föll jag dit ändå. Föll dit för hur inställningen till en annan person förändras. Mitt första förhållande var ett maktspel. Det var en ständig herre på täppan, vem som skulle ha rätt och vem som skulle få fel, vem som skulle dissa. Vem som skulle såra den andra först.

Nu, tre år senare, är vi skitbra kompisar. Kommer överens som tusan. Det gjorde vi ju i början också, innan man började förvänta sig grejer. Förvänta sig saker suger. Förvänta er aldrig någonting av någon. Hade vi haft denhär inställningen till varandra när vi var tillsammans hade det varit en helt annan grej.

Och så den andra gången. Man faller dit och börjar ta den andra för givet. Alla skitbra sidor som den har som man avgudade i början - aja. Det är väl najs. Att ta saker för givet suger också. Så ta aldrig någon för givet. Och akta er för att få ett förhållande på så jämn kurva som möjligt. Är det aldrig dåligt inser man inte när det är bra. Tar man aldrig några risker tar man heller aldrig några chanser.

Det är de erfarenheterna jag har av förhållanden. Eftersom att jag inte tror något vidare på "tredje gången gillt" så tror jag att det ska ganska mycket till för att jag ska stämpla mig igen. Jag tillhör mig själv och gör som jag vill. Antagligen är det det man ska sträva efter i ett förhållande också egentligen. Lite sådär i sann Winnerbäckanda, "Ta min hand jag följer dig vi ska åt samma håll". "För du är du och jag är jag, och är det så att din väg ändå går precis intill så kan vi bara hjälpas åt att komma dit vi vill". Winnerbäck är ganska bright ändå.

Och alltså, ni är så många. Ni par som är det sötaste på jorden men som ändå kör ned er själva i graven genom behov av bekräftelse. Bekräftelse på kärlek, bekräftelse på uppskattning, kanske bekräftelse på avundsjuka. Och om ni får all denna bekräftelse - förgivettagelse. (Där hittade vi på ett nytt ord också. Svenska Akademien?)

Jag har kommit på mig själv med att känna bekräftelsebehov och jag hatar mig själv lika mycket efter varje gång.

Men om man väl har ett förhållande hörrni - är man tillsammans med någon är det inte för att få nån slags maktövertag över den, för att kunna vara possessive och styra, utan för att man trivs tillsammans med den och vill sätta nån slags flagg på det. Det är så det ska vara. Och man ska inte hålla kvar för att vara snäll. Att säga som det är är ett kriterium för min förhållandeteori. Gillar man inte den man är tillsammans med gör man slut. Så ska det vara. Då skulle allt noj om "han tycker inte om mig" vara ur världen. Tycker man inte om att umgås med den gör man slut. Då skulle man slippa allt desperat "DU VILL INTE TRÄFFA MIG!!!!!!!!!!!"

Är man med någon ska det vara för att man får ut något av det. Det kan vara vad som helst; trygghet, psykisk eller fysisk närhet - bara båda är med på vad det handlar om så är det fine.

Vad man sen väljer att kalla det är en petitess.

Så.

Vill man ha något försöker man få det. Vill båda är det ju skiiiiiiiiiitbra. Men ni äger aldrig varandra. Och ni har aldrig rätt att behandla varandra dåligt. Aldrig rätt att utnyttja på någon annans känslomässiga bekostnad.

"Okomplicerat" borde inte vara en utopi.

Och KANSKE. Kanske sitter det någon människa där ute och har missuppfattat precis ALLT jag skrivit. Kanske har den inte uppfattat min ovilja till all slags spel och vill tolka min text som någon slags hint eller spydigt, kodat meddelande. Det verkar alltid finnas såna människor. 

Men nej. Det är inget meddelande. Jag har alltid funderat på dethär. Sett det hända andra, drabbats av det, tänkt på det, diskuterat det. Till slut måste man få ut det någonstans, kanske ställa någon inför en tanke. Ingen speciell och alla.
 
Jag är bara ärlig.

Som jag alltid vill vara.