enjulia

Jag har kommit på meningen med livet. Neej, det har jag säkert inte, men jag har kommit på en sak jag vill kunna känna om sjuttio år. Tänk att kunna sitta och fundera över vad man gjort i livet, och veta om att man gjort en massa bra saker och kunnat inspirera andra. Inspirera andra, vara en bra förebild.

Det där med förebilder är en ganska avancerad grej har jag kommit på. Det finns personer som verkligen har så mycket bra saker att säga, men som aldrig får chansen att visa det för folk. För världen. Ibland känns det som om dom enda som öppnar käften är dom som inte har något att säga.

Det här är något som jag ska utvecka när febern går ur min hjärna. Tills vidare ska jag spela lite gitarr och försöka cleana upp lite här i rummet. Och lyssna på Sway. Den får mig att vibrera i en hög frekvens, så att säga.

Tjo på er. Min första måndag på gymnasiet är avklarad. Jag hade gärna skrivit att det var den första dagen då vi följde vårat schema, men det gjorde vi ju inte riktigt. Gympan första timmen var inställd (tack för att vi fick veta det innan vi släpat oss till skolan och bytt om och grejer) på grund av att våran lärare sprungit iväg på vandring med några teknikare, så vi fick en tre timmars håltimme.

Jag passade på att luncha med två sällskap, först Kalle och Ludwig. Blev så glad, har inte träffat dom på hela sommaren och Kalle ska ändå vara en av mina bästa vänner! Jag babblade i ett, avbröt dom alldeles för många gånger men det är det väl ingen som minns om hundra år, kollade på Lisafilmen (älskar! måste lägga ut den på bloggen någon gång, inte för att någon skulle förstå anledningen till min kärlek, men ändå. Det känns som om jag vill förmedla den så att den når ut till folket) och såg på när dom åt makaroner och köttbullar.

När jag skulle gå ut ur matsalen krockade jag med Emma, som var och typ hämtade mjölk, och jag följde med henne tillbaka till hennes bord där hon satt med Tjollzing och en tjej i deras klass. Jag var så hypad att jag inte kom på tanken att äta, och att jag borde det. När dom ätit färdigt och vi diskuterat slutet på Arn ett tag (Emma var lika upprörd som mig) rörde vi oss mot cafeterian. Där höll vi på att missa Frida och Nettis, men efter att dom ropat på oss ett tag lade vi i alla fall märke till dom och satte oss vid deras bord. Tina kom strax efter och vi spelade blubb, det ägde. Hade saknat dom. (Jag fick inte igenom mitt förslag på ett alternativ till dom uppblåsta kinderna dock)

När Jeanette, Frida och Tina stack iväg ringde jag Philip och frågade vart han var. Min plan var att krascha honom, något som jag gjorde cirka tre minuter senare i estetkorridoren. Han satt och myste i sofforna med några killar i klassen, senare kom några fler och dom började babbla om typ intron och sånt där och jag kände mig inte så jätteextremt delaktig i konversationen, men jag satt i alla fall där i kanske tio minuter, då det var dags för mig att dra till min första lektion.

Så mycket kan man skriva om en lunch. Bara så ni vet.

Nu ska jag gå och äta lunch btw.

Nu är det morgon och jag sitter i morgonrock och dricker te. Det är långt kvar tills skolan börjar, allt som på den gamla goda tiden. Samma temugg också. Fast nu är klockan nio och inte halv sex, för den behöver inte vara mindre än så för att det ska vara en och en halv timme kvar tills skolan börjar nuförtiden.

Jag har suttit och låtit mig påverkas av en dikt igen. Jag vet inte om jag älskar eller hatar när jag börjar gråta åt poesi. Ibland tror jag att älska och hata är samma sak egentligen.

Nu ska jag sluta grubbla och dricka upp mitt te, fixa håret och driva runt i huset tills skolan börjar. Som på den gamla goda tiden.

Baby, baby, dry your eye
And tell the girls I'm back in town
I know I've kept you waiting for too long
But I just had to write this song
About the endless summer nights

So baby, baby, dry your eye
And bring your voice and bring your smile
All of us who don't belong
To anything or anyone
Hurry up we're losing time

And I will meet you in the corner
Of Lucky Avenue and 7th
And I will take you all the way
To where the streets don't have no shadows
To where tomorrow is today
Tomorrow is today... oh!

So baby, baby, dry your eye
And stay with me now for a while
Oh I'm not good or kind or strong and don't have much
But I swear to you I'll give you all I've got
So don't ask me when or why

Just know you'll meet me in the corner
Of Lucky Avenue and 7th
And I will take you all the way
To where the streets don't have no shadows
To where tomorrrow is today
Tomorrow is today
Tomorrow is today

Vill bara stryka under, fetlägga och kursivera hela texten. Tack Marit Bergman.

Hej gamla bloggen, jag saknar dig.

Jag vet inte vad det är jag saknar, om det är själva blogg.se-heten eller kanske tiderna som jag var mest aktiv i mitt skrivande här, men i vilket fall som helst så känner jag att jag vill väcka upp skrivandet här igen.

Satt precis och kollade igenom de gamla citaten, dom gör mig glad. Minns de där stunderna, när någon sagt nåt och alla bara suttit tysta i några sekunder, utbytt blickar, för att sedan brista ut i asgarv. Känner mig nostalgisk när jag tänker på det, det är som om allt det hör till ett avslutat kapitel i och med att vi inte kommer att gå i samma klass längre.

På tisdag börjar skolan. Om två dagar. Inte skolan som jag minns den. Riktiga skolan? Jag förvånar mig själv när jag kan säga att jag inte är ett dugg nervös och veta att jag talar sanning. Jag har slutat tänka framåt, av någon anledning. Det är som om jag far framåt med huvudet före men inte kollar framför mig, utan bara på marken under mig.

Jag har ingen aning om hur det kommer att bli, det enda jag egentligen vet är att jag är den enda som kan påverka det som händer from now on. Jag tänker lite på en Winnerbäcklåt, Aldrig riktigt slut. "Hon sa nu har jag rensat ut, nu spelar ingenting nån roll, nu kan det blåsa vart det vill för nu är allt tillbaks på noll". Det handlar om Fröken Svår, vilket gör det hela lite underligt eftersom att jag aldrig velat identifiera mig med Fröken Svår. Hon har alltid verkat på misslyckat komplicerad, men kanske är det sån jag är. Jag kanske är en Fröken Svår, utan att veta om det.

Pappa skrattar åt mig som har färgat håret svart. "Du har svart hår och sitter på golvet nu när du ska bli estet". Mitt hår är inte svart. Det är mörkbrunt. Och trots att jag använder eyeliner och lägger luggen över pannan säger folk att jag inte är den som blir kallad emo. Jag vet inte vad jag säger, eftersom att jag tycker att hela den här grejen med att kategorisera människor känns mest för något som är till för folk som inte har tillräckligt mycket kapacitet i huvudet att man kan ge varje människa ett eget fack, men ändå förstår jag delvis. Jag har aldrig varit den som gått in för något sådär helhjärtat. Jag har aldrig hört till en stil, passat in i ett sånt fack. Ena dagen kan jag vara hon som tjoar runt på dansgolvet, andra dagen kan jag vara hon som säger nej till alla, nej, jag vill inte gå ut. Jag vill inte gå ut, jag vill inte träffa folk. Och den ena dagen kan jag pluta med läpparna och krama mousse i håret och den andra dagen kan jag dra luvan över huvudet och hoppas att ingen ser mig.

Och ja, jag kanske har svart hår, men inte utan att det blänker brunt.

Jag blir lite arg på mig själv som sitter och skriver såna här inlägg som egentligen makes no sense, och jag vet att jag säger emot mig själv när jag snackar om att jag inte gillar kategoriseringar och sen säger att jag inte passar in i något fack. Som om någon människa gör det, som om inte alla är speciella på något visst sätt.

Som om inte alla har olika sidor och olika blänk i håret.

Kanske vill jag bara hävda mig genom ett sånt här inlägg. Kanske behöver jag övertyga mig själv om någonting. Kanske är detta bara självutövat hjärnskrynkel och inte sant alls. Men i så fall får ni stå ut med det. För jag är tillbaka i bloggen.