enjulia

Jag vaknade nyss. Klockan två vaknade jag av Håkan Hellströms Tro och Tvivel. Det är nåt knep som min syrra har när hon ska väcka mig, att hon sätter på musik, eftersom att hon vet att jag börjar digga i sömnen och vaknar sedan gradvis, utan större slagsmål eller aggressiva utrop.

Och idag var det Tro och Tvivel. Inte den mest uppenbara av Håkans låtar, så som För sent för Edelweiss eller Känn ingen sorg för mig Göteborg, men ändå. Jag har kommit på att jag älskar den. Den representerar nåt jag känner just nu. Tro och tvivel. En titel som låter som om den antingen är superkristen eller jätteförvirrat deprimerad, men med en melodi som faktiskt bara representerar det första. Inte att den är jättekristen alltså, utan tro. Bara tro. Och liksom ... Hopp. Kanske är tvivel detsamma som hopp. Fast i en lite mer ouppenbar form.

Nu spelas det här på min stereo.

Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka
men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn
hälsade på oss, natten jag fann dig
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Adjö...

Jag är trött och det är dåligt väder och jag har sovit bort halva dagen, som kanske inte ser ut att bli världens bästa, men ... Hallelujah. Jag tror ändå att det kommer hända nåt speciellt idag. Och jag är full av känslan av att jag just överdrivit i min blogg...