enjulia

Hon har gjort det igen. Blivit sjuk alltså. Det började i fredags med konstant nysande och jag vågade knappt göra någonting i helgen i rädsla för att det skulle bryta ut, vilket det gjorde på fredag-måndagnatten. Roligt. Igår var jag hemma. Att vara hemma suger när alla andra är i skolan.

I morse vaknade jag klockan halv sex och kunde inte somna om. Hade legat och yrat hela natten i ett halvvaket tillstånd. Klockan elva hade jag tandläkartid så jag bunkrade upp med näsdukar och satte mig på tåget. Efter att med upprepade sitta-för-sig-själv-och-småfnissa-och-se-allmänt-efterbliven-ut (orsakade av ett sms från Borka som i mitt halvfebriga tillstånd verkade otroligt kul) ha skämt ut mig inför alla i det knäpptysta väntrummet vågade jag mig in till tandreglerarnas residens för att spänna rälsen. Min tandläkare varnade mig för att det kunde göra ont och bli svårt att äta.

Ni som inte har haft tandställning kanske inte förstår allvaret i detta, men jag kan förklara lite basically att 1) tandläkare är utan undantag sadister och 2) de säger aldrig att det ska göra ont. Det gör det alltid. Vad kommer det då att göra när det faktiskt säger att det ska göra det? 

När jag kom hem från Haninge efter att ha tagit tandreglerarens råd och ätit inom en timme (mötte Mia på en snabb Nacho De Luxe på Taco Bar) begav jag mig till tåget och åkte sedan hem mot Nynäs. I mitt sällskapssjuka tillstånd verkade det otroligt klokt att åka till skolan även om jag bara skulle hinna till en lektion, som var idrott. Här insåg jag faktiskt att jag inte var tillräckligt frisk även om jag ville det, och tillbringade tiden i cafeterian med Malin och Borka i stället. Jeanette kom och påminde mig om att jag lovat att följa med henne och ta vaccin mot livmoderhalscancer. Jag gjorde det. Vi gick från gymnasiet till centrum. Sen gick vi in på Euro Sko och plågade oss själva med att spana in underbara gladiatorsandaler. Sen gick vi in på Kicks. Där gick vi från sminkhyllan till håravdelningen. Sen tillbaka. Sen in bland nagellacken. Sen gick vi in i nya gallerian. Vi hittade inte där så vi gick snabbt ut igen. Då var det dags att gå till Ungdomsmottagningen och då gjorde vi det. Sen gick jag hem.

Egentligen hade det räckt med att jag skrev "jag har flängt runt en del idag för att jag ville/trodde att jag skulle vara frisk. Jag var tydligen inte det och nu mår jag sämre än igår. I morgon har vi terminsuppspel. Jag ska sjunga. Det ska bli jättekul och känns väldigt passande. Mitt immunförsvar finns verkligen där när jag behöver det."

Fredagkväll igen. Sitter i min säng med benen över Mia som ligger och kollar i programmet från Göta Lejons uppsättning av High school musical (jaa, jag var på den och det var töntigt men BRA). Våran kväll har bestått av en blötfotad promenad till Konsum, förtäring av en perfekt kladdkaka med sprutgrädde och gluttande på Let's Dancefinalen.

På skvallerblaskorna på Konsum stod det om Kicki Danielssons nya partner och han var skrämmande lik snubben som spelat huvudrollen i tidigare nämnd musikal, och då var jag tvungen att kolla upp det. Och ser det inte lite ut som att han skickar heta blickar till henne?

Jakten efter shortsen lagd på hyllan, objekt ersatt av pyjamasbyxor. Nytt sökande efter ett par hela strumpor inleds.

En intensiv kamp mellan sanning och önskan har utförts bland kläderna på mitt golv. Det börjar bli en riktigt fyllig hög som brer ut sig från källan - min skrivbordsstol - och hur jag än rotade i den kunde jag inte finna vad jag letade efter.

Mina svarta Homer Simpsonshorts. Gigantiska, vida, knälånga - fantastiska i övrigt, dom är SPÅRLÖST försvunna och jag kommer att sörja dom i en vecka.

Jag sitter här i mjukisar och peppar upp mig för ett varv till gymmet. Har precis letat igenom hela huset efter diverse överkroppsstötdämpning, ett problem som långsamt börjar torna upp sig som ganska stort dilemma i mitt liv.

Såhär va.

- Min BHstorlek finns i princip bara att beställa utomlands ifrån om man inte vill köpa strutformande tantBHar och sy in ca 20 centimeter runt bröstkorgen. Dessa BHar kostar minst dubbelt så mycket som vanliga från H&M och måste dessutom ha frakt = dyrt.

- Jag kan inte springa i bara sportBH, måste antingen ha på mig tre stycken eller ha en vanlig BH under. Eftersom att jag bara har två sportBHar blir det oftast det första alternativet = svettig BH.

- Jag har bara en BH.

Förstår ni mitt problem?

Ett stöd är i alla fall Jeanette, som av någon anledning - slumpmässiga genetiska missbildningar eller möjligtvis att vi ätit något underligt tillsammans när vi var små - sitter i samma situation. Letar efter samma storlek, som tydligen, eftersom att INGEN i det här landet verkar ha den, är helt sjukt ovanlig. Det hade inte varit så konsigt om vi haft 75B. Eller möjligtvis C. Men nä. 70E/F. Tack.

Vi kom fram till att i puberteten, när kroppen utvecklas och alla normala ungar är ute och springer och sportar och rör på sig, då satt vi inne på våra rum och åt godis.

Och vi trodde oss veta att godis inte var farligt ...

Jag har missade samtal från ett Nynäshamnsnummer jag inte känner igen. Jag kollade upp numret på hitta.se men det var inget namn jag kände igen. Jag hatar sånt här.

För övrigt har det varit en väldigt seg söndag. Skulle ha följt med Louie på hopptävling men när jag vaknade hade jag ont i halsen och var täppt i näsan, och efter ett snabbt halvvaket samtal med mamma bestämde jag mig för att vara hemma och krya på mig idag.

Att krya på sig är nog det tråkigaste som finns. Man kan inte göra någonting. Äta. Lagra energi och irritation som kommer upp av att inte få utlopp för ovanstående. Sitta vid datorn. Där typ inget händer. Vad gör folk på söndagar? Jag hatar när man sitter och väntar på att något kul ska hända utan att det gör det.

Just nu sitter jag och distraheras av en diskussion som pågår ute i arbetsrummet, där mamma suttit och pluggat och sparat ett litet dokument över sitt stora arbete på trettiofem sidor. Min mamma har ganska mycket temperament, och det blir inte bättre av att pappa gått dit för att "hjälpa" henne, men i stället pratar med sträng, kall och beskyllande röst och säger "jag föreslår att du låter mig sitta där".

Jag är en aning irriterad. Jag måste nog härifrån nu.

En annan gråmulen eftermiddag, en annan förkylning, en annan hopplöshet.

En annan söndag, en annan måndag knackandes på dörren och en annan känsla av att inte ha någon riktig mening med att gå och lägga sig för att sedan vakna.

Ibland kan jag bli trött på åsikter som att bra musik är fyrafjärdedelstakts rock med munter refräng, säker sång och stadigt gitarrkomp som grund. Åsikter som att en bra film handlar om kärlek och har varma färger, muntra karaktärer och ett lyckligt slut. Som att en snygg målning har tydliga linjer och föreställer något vackert.

Kanske tyckte jag själv såhär för några år sedan. Att lagom är bra för att jag vågar inte säga annat. Och själva grejerna är inget fel i sig. Jag gillar sån musik också, jag gillar också sådana filmer och sådana målningar, det kan vara skönt och bekvämt och oansträngande, (och intetsägande) men.

"Vad är det här för skit"

Varför kommer sådana kommentarer ALLTID från människor som gillar tråkiga intetsägande saker? Jag dööööör.

Okej, överreaktion. Och aggressionsmanat uttalande utan grunder och utan seriöst tycke bakom. Men titta. 

Jag har alltid varit helt på det klara med att alla människor har olika åsikter och gillar olika saker. Det har varit självklart för mig under hela min uppväxt i och med att mina föräldrar alltid accepterat mina intressen. Julia elva år gammal mobbade aldrig de som spelade fotboll utan beundrade dem bara för det, även om de aldrig missade en chans att berätta för henne att hästar passade bäst som hamburgare. Julia fjorton år vågade inte tala om för någon vad hon lyssnade på för musik i rädsla att någon skulle reagera negativt på hennes övergång från Rix FM till Marit Bergman, Death cab for Cutie och Arctic Monkeys, även om hon aldrig skulle mobba någon som satt kvar och lyssnade på Temptation, Do you really want to hurt me och Rain.

Faktum är att jag hade problem med att berätta för folk vad jag lyssnar på för musik väldigt länge. Jag var rädd att folk skulle nobba min musiksmak eller få för sig att jag trodde att jag var något bara för att jag lyssnade på annan musik. (Jag vet, sorgligt, men det var så)

Antagligen hade jag ganska svåra problem med detta ända fram tills jag började gymnasiet. Nu har jag inga problem med att låta folk veta vad jag lyssnar på - jag gillar det ju för att jag vet om att det är bra - men nu har min tidigare farhåga också börjat bekräftas allt oftare.

När någon presenterar sitt favoritband som något jag tidigare aldrig tidigare lagt någon uppmärksamhet på eller lyckats relatera till (med andra ord - gillat) så har jag alltid haft ungefär samma mentalitet som med tidigare nämnd fotboll. Shit, den här människan fattar den här musiken, det gör inte jag. Nästan någon slags beundran ofta, hur patetiskt det än låter. Men grymt sällan har jag blivit liknande bemött.

Jag tycker att det är sjukt att man kan besvara ett "jag gillar verkligen hans musik" med "han suger och är det sämsta som finns i hela världen vet du förresten att han är bög? jag lyssnar på så jäääävla mycket bättre musik än dig så du fattar inte aja du inser nån dag". (Egentligen fattar jag inte ens hur man kan säga "han suger". Jag skulle aldrig säga så om ett band någon sagt att den gillar. För mig är det typ som att säga "han är ful och äcklig" när någon berättar om sin nya pojkvän)

Min acceptans för folks åsikter dödas så himla mycket när de uttrycker oacceptans mot ens egna, och då det har hänt så pass många gånger har jag börjat bli försvarande mot min musik och ogillande mot deras musik (som jag nu i min irritation vill påstå faktiskt ofta vara just sån här intetsägande musik, även om det kanske är en ganska grov kamdragning och att jag aldrig skulle uttryckt mig så för ett halvår sen) och jag har blivit grymt mycket mer offensiv i såna här diskussioner.

Dessutom har jag börjat anse att musik är "dålig". Antagligen för att människor som förespråkat den förkastat det jag kommit med som svar. För hur kul är det att efter ett "aha, du lyssnar på dom! jag har inte så stor koll på dom faktiskt, är inte så inlyssnad tyvärr ... du kanske kan skicka?" mötas av ett "är det sant? lyssnar du verkligen på HÅKAN HELLSTRÖM? hur fan kan du göra det?"

Jag är mycket mer dömande nu än nånsin och ska jag vara ärlig?

Jag tycker inte om att vara så.

Idag fick Jackie komma hem från sjukan.

Jag tror att jag är ganska mesig när det gäller min hund. För under tiden hon har varit borta har jag börjat gråta så fort jag hört en sorgsen låt, kollat lite extra länge på alla glada (friska) hundar jag mött på gatan och till och med försökt berätta för henne via telepati hur ledsen jag är över att hon måste ligga ensam och ha ont.

Idag åkte jag och pappa in till Kungens Kurva och hämtade henne. Det var en liten nedstämd tös med matt blick och hängande svans som vi hämtade på djursjukhuset. Hon tryckte sig mot mitt ben och ryckte till vid minsta plötsliga ljud, som om hon förväntade sig att någon när som helst skulle komma och ta ifrån henne från oss igen.

Jag fick sitta och hålla bak en arm mellan sätena för att se till att hon inte föll i bilen. Hela vägen hem. (Även om hon låg ned)

Framme i Nynäs skulle pappa hämta ut recepten på Apoteket innan det stängde och så satt jag där i en kall mörk bil med en matt lillhund i bagageutrymmet bakom mig. 

Det kändes inte udda över huvud taget när jag började prata med henne. Det kanske hade gjort det om det inte känts som om hon faktiskt lyssnade. 

Jag tror att jag är lite mesig när det gäller mina djurisar. Men grejen var att då kändes det inte ens konstigt att jag satt och med ord berättade för min labradortik att jag vet att det gör ont, men kommer bli bättre, det ska bli bra nu, jag lovar. Och jag vet att jag är mesig men när jag sa detta (för jag satt och förklarade för henne ganska länge hur bra det skulle bli) så lade hon stundvis huvudet på min arm. Inte för att stödja sig, hon la knappt någon vikt alls, utan bara för att lägga huvudet där.

Och jag vetefan om en trött nyopererad bushund kan urskilja tårar i mörka bilar under marskvällar, men när jag sa "Förlåt för att vi lämnade dig ensam" lyfte hon ansträngt upp ena frambenet, och efter att ha tappat balansen några gånger och satt ned den igen lyckades hon hålla sig stadig och la då upp tassen på min arm.

Shit vad jag är blödig. Verkligen patetisk när det gäller Jackie. Men typ. Det kändes som att hon sa att det var okej.

Det är konstigt att inte hunden är hemma. Man förväntar sig hela tiden att hon ska vara där. Ligga på vardagsrumsmattan och vifta lite sådär milt kärleksfullt på svansen som hon brukar göra. Komma travandes med ett bedjande morr som går upp i slutet, ett "vad göör ni?" när mamma anföll mig med en kram. Ligga under bordet när vi äter. Pappa aktade på fötterna som vanligt men det var ingen mjuk hårig svart kropp där under idag. Jag ropade på henne och höll en bit kyckling under bordet (sådär som jag egentligen inte får men som jag gör ändå) men ingen hund kom knapprande mot golvet för att hämta den. Mamma och pappa såg lite ledsna ut och jag tittade tomt ut i luften för något ögonblick när jag kom ihåg.

Kom ihåg att min hundbebis (somegentligeninteärnågonhundbebislängre, somblivitgammaltantmedgamlatantproblemsomentrasiglivmoder) inte är hemma idag, utan är på sjukhuset. På sjukhuset med ont i magen, på sjukhuset med feber, på sjukhuset med apatiska blickar och ett ansträngt viftande längst ut på svansen när man säger "heej Jackie!" med sin gladaste röst för att pigga upp henne.

Det började med att hon spydde upp hela sin lunch för några dagar sedan. Det fortsatte med att hon inte ville äta. Pappa åkte till veterinären men dom hittade inget som var fel. Sa att gamla hundar gör så ibland. (Minhundärintegammal!) Pappa och hund åkte hem och hon gick en långpromenad som vanligt på kvällen. Sådär som hon alltid brukar. Sådär som hon tycker om att göra. Och så mådde hon bra i någon dag, sedan spydde hon igen. Och vägrade äta. Vi ringde Bagarmossen och dom sa att vi skulle försöka med ris och vatten och hon åt några teskedar, och drack, men blev inte bättre. Magen var spänd som jagvetintevad och hon ville inte lämna korgen. När hon skulle ut stod hon bara stilla och slickade på snön. Försökte lindra febern. Och så kissade hon blod.

Idag åkte pappa in akut med henne till Södra Djursjukhuset. De bokade in en titthålsoperation klockan halv fyra och fann att livmodern i min hund hade spruckit och inflammerats och att hela området runtom var fullt av var.

Nu har hon ingen livmoder och inga äggstockar kvar. Och magen är ursköljd och igensydd.

Vi fick nyss ett telefonsamtal från veterinären. Min bebis har vaknat efter en lyckad operation och ligger nu lite halvt groggy på sidan i någon bur på Södra Djursjukhuset ...

Dethär är jobbigt. Min finaste vän är ensam och kanske vet hon, kanske vet hon att allt ska bli bra nu, men kanske undrar hon varför hon blivit lämnad där, kanske undrar hon varför jag inte är där hos henne, varför inte mamma och pappa är där hos henne ... Kanske är hon rädd där någonstans bland allt smärtstillande och jag orkar inte med den tanken.

Jag finns ju alltid där Jackie.