enjulia

"Trots att han satt lugnt och stilla på stolen med armarna lugnt vilande mot armstöden - det syntes att han ville skapa det arroganta uttrycket hos en mycket rik, oberoende man - fanns rädslan i hela hans uttryck. Väl dolt för ett otränat öga. Men det mannen inte visste var att jag - hans åskådare, betraktat honom en lång tid. Jag visste allt om honom. Jag kände till hans rädslor, hans ambitioner och visioner. Jag kände till hans tragiska uppväxt och jag visste vad han hade gjort då tyngden av hans traumatiska upplevelser hade gjort honom galen.
Mitt jobb var kluvet, ty jag skulle befria honom från sina värsta plågor men samtidigt förverkliga hans största skräck, döden. I'm Bond. James Bond."

Låt mig tillägga att detta nog är det mest ambitiösa vi nånsin gjort på dessa lektioner. Och att vi ägnade många minuter garvandes åt min hjärnas desperata försök att hitta på egna ord som skulle låta proffessionella och säkra.

Textkommunikation ownzzz

Ibland är jag en logisk människa. Som när jag sitter kvar i skolan tre timmar längre än jag egentligen behöver för att vänta på att en kompis ska sluta. Då är jag sådär lite extra logisk.

Dagen har varit helt okej, bortsett från att pappa väckte mig klockan kvart i åtta och frågade när jag började. Åtta sa jag. Oj sa han.
Det känns lite taskigt att skylla mina förseningar på pappa men grejen är att jag tror att jag blivit immun mot mitt väckningsalarm på mobilen. Jag har ställt in så att jag ska kunna vakna av Such Great Heights varje vardagmorgon klockan halv sju men sedan jag ställde in det alarmet har jag inte något minne av att ha hört den låten en enda gång. Intressant.

Första timmen hade vi Textkommunikation. Hemskt roligt och så. Vi fick en personbeskrivning som vi skulle utveckla, det slutade med en massa ordbajs. Men läraren gillade det och bad oss skriva vidare "romanen". Det var väl bra iaf.

Finns det nåt mer patetiskt än att sitta och skriva blogg på ett skolbibliotek förresten? Ska nog sluta nu. Hehe.

Snörvel. Skit också. Jag skulle ju inte bli sjuk nåt mer innan jul. Mitt immunförsvar suger och den här förkylningen kan man inte ens skita i. Åkte hem innan kören i eftermiddags för att bädda ner mig i min säng under två täcken. Låg där tills pappa kom hem. Han tittade in och frågade vad jag gjorde, jag snörvlade hjälplöst som svar. Med ett flin sa han att han hade en överraskning. "Skolkatalogen?" Sa jag. Han flinade ännu mer och kastade kuvertet på mig.
Så fick jag något att göra i alla fall.

Skolkatalogen är inte så rolig egentligen. Jag kan inte förstå vad det var jag tyckte var så enormt roligt med den en gång i tiden. Eller jo, det gör jag, men jag är inte intresserad av att sitta och kladda ned sidorna och spana på killar längre. Det finns inget att se i katalogen som inte finns att se i skolan*. 

(* Förutom ett monster ungefär i mitten på ES1s foto, men henne ska vi inte snacka om nu. Det var sista gången jag sminkade mig utan spegel inför ett skolfoto i alla fall. Och förhoppningsvis sista gången - ever - som jag gör den minen)

Det var en väldigt rolig dag i övrigt. Första timmen hade vi oförberett engelskaprov. Det gick inte bra, så det var jätteroligt och så. Sen hade vi matte. Det var också jätteroligt och så. Jag räknade jätteintensivt.
En intressant sak i skolan (förutom hur de lyckats få skolmaten att lukta så äckligt att jag redan tio meter utanför skolporten på morgonen bestämde mig för att inte äta den) var att vi hade besök av en snubbe som föreläste i A1 om sitt tidigare liv som alkoholist och narkoman. Det var intressant, berörde en. Jag skulle kunna skriva mer om vilka tankar den väckte men jag är ganska trött nu, så jag orkar inte ...

Måste bara säga en sak innan jag slutar. Idag kom motorolan tillbaka från lagningen! Aaaasfin med nya delar och allt ... My baby is back! :D

Ännu en dag avklarad, inte utan vissa funderingar dock.

Idag när jag var på Kvantum hade jag en viktig fundering. Den var angående var tusan min pappa hade tagit vägen och det var en ytterst irriterande tanke när jag stod i mössa och kappa inomhus med tre liter juice i famnen. Men det var inte den funderingen jag tänkte skriva om. Det var en sak som jag kom att tänka på i samband med ensemblen idag, som jag tänkt på förut men som jag aldrig riktigt kommit fram till någon slutsats om. Men nu har jag kommit på det.

Enligt mig finns det två olika sätt att vara bra på saker. Det finns ett sätt, då man delar med sig av sin begåvning och gärna peppar andra att jobba på det själva.

Nu tar jag gitarr och Philip som exempel. Det spelar ingen roll att han äger på gitarr och att jag spelar som en kratta, han sitter ändå stund på stund med mig och visar mig saker, tittar på när jag spelar. Det spelar ingen roll att jag suger i jämförelse med honom, han ler ändå mot mig när jag gör ett framsteg. Och han kanske skrattar när jag spelar något rrriiiktigt riktigt fel, men inte utan ett peppande ord efteråt.
Något annat som går att ta som exempel är alla dom här andra musikaliska underbarnen som lite blygt säger att de gillar att sjunga och absolut inte hävdar sig, förrän de hamnar bakom en microfon och sjunger som små änglar. Men aldrig utan att se ned på någon, aldrig utan att skryta. Det är sån bra-het som jag beundrar. Riktigt mycket beundrar jag sånt.

Men det finns ju en annan attityd som vissa folk har när de är bra på något. Tyvärr. Vissa som råkar ha gjort något sen dom var väldigt små och då också, med årens rätt, blivit bra på det. Kanske var dom med i Talang och kanske har dom stått på någon scen när de var fem som det musikaliska underbarnet i showen. Kanske har de rätt att kalla sig duktiga, kanske har de rätt att kalla sig för gudar, men ändå jag tappar respekten när jag ser att de ser ner på de som är mindre erfarna, yngre, att de snackar skit, och att de skryter. Sånt är verkligen inte attraktivt.
Jag blir så arg. Alla har en chans att försöka med saker, att försöka bli bra. Och bara för att man haft en mamma som dragit en i örat om man inte övat skalor på gitarren två timmar om dagen ska man inte behöva bli mobbad för att man vill försöka bli bra.
Kanske har man till och med sett ut en person som sin förebild inom något - hur förstörd blir man inte om man blir utpekad av denna som en loser? Jag blir aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarg! Sånt här är verkligen inte rätt.

När jag var tio år följde jag en fredag med en kompis upp till stallet, där hon skulle rida. Jag blev genast grymt faschinerad av hästar och allt om dem, från skötsel till ridning.
Jag började hänga i stallet och fick ganska snabbt en favorithäst. På kvällarna läste jag hästböcker som jag lånat från biblioteket och sög in all fakta som en svamp. Jag gjorde hästskötarprovet ett halvår senare och fick alla rätt.

Jag älskade att vara i stallet, men jag kände mig ändå aldrig riktigt välkommen. Varför? Jo, det fanns alltid mer erfarna personer och de gav inte sällan sken av att störa sig på en. Dom gav blickar, pratade inte med en. Vissa av mina kompisar från skolan pratade knappt heller med mig i stallet, för jag var ju nybörjare. Jag hade ju inte ens några egna ridbyxor.

Men jag fortsatte vara i stallet. Efter ett tag började jag drömma om att få börja sköta en privathäst. Det var som en liten promotion, en uppgradering i status bland stalltjejerna, men det var inte det jag var ute efter. (Det var dock många andra, och jag började märka att det oftast var de som kunde minst och smörade mest som faktiskt fick det privilegiet)
Det var en speciell häst. Ganska ung, jättesöt, kelig och en och åttio i mankhöjd. Ägaren till hästen var min ridlärare.
Varje gång jag var i stallet frågade jag henne om något att göra,för ibland sade hon åt mig att jag kunde få sköta om hennes häst. Det hände ungefär var femte gång, då varvat med att sopa på loftet, mocka, kratta spiltor och ta ned spindelväv från taket. Men det var det värt.
Jag tror dock att ridläraren efter ett tag insåg vad jag var ute efter, för en dag frågade hon om jag ville prova att rida hästen. Det var en av de största stunderna i mitt liv, och jag skämtar inte ens. Det gjorde så mycket för mig. Jag tror inte ens att jag kunde förstå att hon verkligen frågat det.
Hon var en sån där som jag tog upp i första exemplet. Hon var min största förebild.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här, men jag antar att ni förstått min poäng. Hmm.. Nu ska jag bära ned en hylla i källaren. Och Olivia kommer. Hej!

Julia: Jag vill ha en muuunk
Borka: Fyra för tjugofem! (Tar påse och börjar plocka munkar)

Borka: Äppelmunkar är så jävla äckligt. Det är typ äppelmos i.
Borka plockar vaniljmunkar.

Julia: Jag vill ha en muuuunk!
Borka: Men jag tar ju en åt dig nu ju
Julia: Jaaa (lycklig, gör sedan en snopen min)

Julia: Men du tar ju en vaniljmunk åt mig!
Borka: Jaa?
Julia: Jag vill ha en äppelmunk.

Borka: (Irriterad) Amen ta en äckelmunk då!


Felsägning också. Inte som Lisas solero bajs.

Vet ni. Jag har kommit på en sak. Titta. Det är när jag är som gladast som jag är som mest patetisk. Är inte det lite tragiskt? Som nu. Jag mår verkligen bra nu, det bara slog ned på mig som en blixt typ. Jag hittade en massa bra musik som jag går runt och lever i, en bok och några riktigt roliga skoldagar. Och jag är patetisk. Jag sitter och pratar om Bella och Edward och Jacob hela tiden. Och jag och Borka satt idag och pratade i typ en halvtimme om de delar i The Killers version av Romeo & Julia som gör den så genialisk. (Det tog ett tag att dra upp alla delar. Från textrader till betoningar till just DET slaget på virveltrumman. Såntekul)

Ni vet när man ska tagga saker så att man ska kunna söka på vissa ord och hitta en film eller ett blogginlägg som matchar ens intresse. Nu ska jag tagga mig själv så ni förstår hur intressant jag är these days.

Julia:  Eclipse - sängen - äta kiwi - ny kappa - Edward Cullen - hestbebis - öppet hus - Bella Swan - varma kläder - Saybia - kuddar - vårat onsdagsrep med ensemblen - Jacob Black - knäckebröd - träna - Didella - böckerna som jag inte läst i Twilightserien - "you and me babe, how about it?"  - knästrumpor - stampa takten med foten - dricka te

Intresserad? Hör av dig på nummer ...... Nej, men seriöst. Det är det här jag lever i. Och det jag pratar om. Jag har så lätt att kasta mig in i saker just nu. Gamla besattheter är som bortblåsta. Nån som har sett Azz liksom?