enjulia

Ännu en dag avklarad, inte utan vissa funderingar dock.

Idag när jag var på Kvantum hade jag en viktig fundering. Den var angående var tusan min pappa hade tagit vägen och det var en ytterst irriterande tanke när jag stod i mössa och kappa inomhus med tre liter juice i famnen. Men det var inte den funderingen jag tänkte skriva om. Det var en sak som jag kom att tänka på i samband med ensemblen idag, som jag tänkt på förut men som jag aldrig riktigt kommit fram till någon slutsats om. Men nu har jag kommit på det.

Enligt mig finns det två olika sätt att vara bra på saker. Det finns ett sätt, då man delar med sig av sin begåvning och gärna peppar andra att jobba på det själva.

Nu tar jag gitarr och Philip som exempel. Det spelar ingen roll att han äger på gitarr och att jag spelar som en kratta, han sitter ändå stund på stund med mig och visar mig saker, tittar på när jag spelar. Det spelar ingen roll att jag suger i jämförelse med honom, han ler ändå mot mig när jag gör ett framsteg. Och han kanske skrattar när jag spelar något rrriiiktigt riktigt fel, men inte utan ett peppande ord efteråt.
Något annat som går att ta som exempel är alla dom här andra musikaliska underbarnen som lite blygt säger att de gillar att sjunga och absolut inte hävdar sig, förrän de hamnar bakom en microfon och sjunger som små änglar. Men aldrig utan att se ned på någon, aldrig utan att skryta. Det är sån bra-het som jag beundrar. Riktigt mycket beundrar jag sånt.

Men det finns ju en annan attityd som vissa folk har när de är bra på något. Tyvärr. Vissa som råkar ha gjort något sen dom var väldigt små och då också, med årens rätt, blivit bra på det. Kanske var dom med i Talang och kanske har dom stått på någon scen när de var fem som det musikaliska underbarnet i showen. Kanske har de rätt att kalla sig duktiga, kanske har de rätt att kalla sig för gudar, men ändå jag tappar respekten när jag ser att de ser ner på de som är mindre erfarna, yngre, att de snackar skit, och att de skryter. Sånt är verkligen inte attraktivt.
Jag blir så arg. Alla har en chans att försöka med saker, att försöka bli bra. Och bara för att man haft en mamma som dragit en i örat om man inte övat skalor på gitarren två timmar om dagen ska man inte behöva bli mobbad för att man vill försöka bli bra.
Kanske har man till och med sett ut en person som sin förebild inom något - hur förstörd blir man inte om man blir utpekad av denna som en loser? Jag blir aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarg! Sånt här är verkligen inte rätt.

När jag var tio år följde jag en fredag med en kompis upp till stallet, där hon skulle rida. Jag blev genast grymt faschinerad av hästar och allt om dem, från skötsel till ridning.
Jag började hänga i stallet och fick ganska snabbt en favorithäst. På kvällarna läste jag hästböcker som jag lånat från biblioteket och sög in all fakta som en svamp. Jag gjorde hästskötarprovet ett halvår senare och fick alla rätt.

Jag älskade att vara i stallet, men jag kände mig ändå aldrig riktigt välkommen. Varför? Jo, det fanns alltid mer erfarna personer och de gav inte sällan sken av att störa sig på en. Dom gav blickar, pratade inte med en. Vissa av mina kompisar från skolan pratade knappt heller med mig i stallet, för jag var ju nybörjare. Jag hade ju inte ens några egna ridbyxor.

Men jag fortsatte vara i stallet. Efter ett tag började jag drömma om att få börja sköta en privathäst. Det var som en liten promotion, en uppgradering i status bland stalltjejerna, men det var inte det jag var ute efter. (Det var dock många andra, och jag började märka att det oftast var de som kunde minst och smörade mest som faktiskt fick det privilegiet)
Det var en speciell häst. Ganska ung, jättesöt, kelig och en och åttio i mankhöjd. Ägaren till hästen var min ridlärare.
Varje gång jag var i stallet frågade jag henne om något att göra,för ibland sade hon åt mig att jag kunde få sköta om hennes häst. Det hände ungefär var femte gång, då varvat med att sopa på loftet, mocka, kratta spiltor och ta ned spindelväv från taket. Men det var det värt.
Jag tror dock att ridläraren efter ett tag insåg vad jag var ute efter, för en dag frågade hon om jag ville prova att rida hästen. Det var en av de största stunderna i mitt liv, och jag skämtar inte ens. Det gjorde så mycket för mig. Jag tror inte ens att jag kunde förstå att hon verkligen frågat det.
Hon var en sån där som jag tog upp i första exemplet. Hon var min största förebild.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här, men jag antar att ni förstått min poäng. Hmm.. Nu ska jag bära ned en hylla i källaren. Och Olivia kommer. Hej!