enjulia

Jag har fått ett nytt missbruk. Ett ganska pinsamt sånt.

... jag tror att jag satte mig på en vaniljmunk.

Nu är jag sådär igen. Tänker massa.
Det känns som om allt är fel. Hur vet man vad som är rätt? Vad är livet till för, vad ska jag bli, vad ska hända med allt, vad är en dag egentligen?
Den dagen som för mig blev dagen då jag fick hem ett fult skolfoto blev för en av mina vänner dagen då en älskad familjemedlem gick vidare till Nangijala. Och det var samma dag som en annan vän ritade en bild på en korv och samma dag som någon annan hoppade av gymnasiet, sumpade ett avgörande prov, valde att behålla ett barn, samma dag som någon lämnade sitt hemland för att fly till ett land utan att kunna språket, utan att känna kulturen. Och detta var samma dag som någon annan skrev på att älska en människa i nöd och lust och en annan tog beslutet att avliva ett husdjur.

Så vad är en dag egentligen?

Varje dag är en historia med paralell handling och flera miljarder huvudpersoner. De personer som du möter på en dag, alla lever de just den dagen varsitt kapitel i sina liv. Alla är på väg någon vart, stegen de går har ett syfte, och fartvinden de lämnar i ditt ansikte då ni passerat varandra, den sista påminnelse om att ni nånsin har träffats, är en påverkan som de inte gör medvetet.

Ibland tänker jag på hur lätt man kan bli involverad i någons liv. Det är sjukt egentligen. Du kan gå fram till vem som helst och börja prata. Det är en bisarr tanke, speciellt för oss svenskar som alltid får kallas inåtvända antar jag, men på så vis kan du lära känna vem som helst. Minimala insats kan göra ett avtryck i någons liv.

På så sätt är varje människa är en dörr som kan öppnas. Kanske skulle du i en parallell värld varit bästa vän sedan barnsben med tjejen som kliver på tåget vid Tungelsta och sätter sig mitt emot dig? Kanske håller världen andan, ska dom prata med varandra och märka att de är själsfränder, eller ska de strunta i varandra och aldrig mer få chansen att knyta den kontakt som skulle kunna bli den starkaste i deras liv?
Självklart går ni av på olika stationer, med inte mer än en eventuell blick som du genast viker bort när du märker att den är besvarad.

Och jag vet att jag verkar konstig när jag skriver såna här saker, och jag skulle nog aldrig göra något av det jag har skrivit, men är det inte sjukt att varje människa som finns i hela världen har ett alldeles eget liv, en alldeles egen uppfattning och en alldeles egen berättelse?

Jag är trött. Jag bara flyter med nu. Punkt.

Hej bloggen. Det var skamligt länge sen jag verkligen skrev här. Nu har vi fördjupningsvecka med musikhustimmar och höst med gula och orangea löv. Jag gick bredvid Philip idag och så puttade jag in honom under ett träd för att ta ett kort på honom där, i det gula, men min dumma mobil har fått funktionshinder och ville inte ta kort. Någon dag ska jag sno pappas kamera och bara fota allt.

Fördjupningsvecka är kul. Vi ska göra en musikal. Det är kul. Hela estet, ettorna, tvåorna och treorna har delats upp i olika grupper och jobbar med musik, kulisser, manus och agerande. Jag är i musikgruppen, vilket innebär ensemble hela dagarna. Wihoo! Vi är i tre ensemblegrupper med ettor, tvåor och treor blandade. Ursprungligen skulle jag spela bas i "balladgruppen" men jag slank lite smidigt in i "abbagruppen" som körare.
Då återstod bara ett problem. Jag är så grymt otränad i halsen, så jag lyckas inte ta i på ett snyggt sätt. Det resulterar i att jag inte tar i alls. Så nu har eftermiddagen gått åt till uppdrag "få tillbaka min sång". Det är en process som kan ta en eller ett par dagar och går ut på att jag drar upp stereovolymen på max och bara går och skriker. Nu har jag träningsverk i halsen. Naajs.

Jag känner mig lite flummig i mitt skrivande just nu, jag följer med i texten på låten som spelas i mitt rum med ett öra. Det är Winnerbäck, Vatten under broarna. Winnerbäck passar på hösten. Speciellt den här skivan, den är liksom både kall och varm på en och samma gång.

I vilket fall som helst, är jag inte bara flummig just nu. Jag är lite förvirrad också. Jag har ett dilemma.

På estet får man som kanske bekant välja att få lektioner i två instrument. Jag hade lite funderingar över vad jag skulle välja, jag har ju spelat bas förut så har en liten grund i det, men jag har alltid velat vara bra på att spela piano.  Mina valda "instrument" blev till slut i vilket fall som helst sång och piano, men strax efter att jag valt det började min syster lära mig spela gitarr. Det var kul. Jag satt i flera timmar åt gången. Det var mitt liv i någon vecka. Pianot stod bortglömt ute i vardagsrummet men kvar var viljan att kunna spela bra på det. Jag valde inte om.

Idag på en av rasterna satt vi ute i det stora rummet i musikhuset tillsammans med min ensemblelärare Joel. Vi pratade lite allmänt med honom och så började han fråga mig om hur mycket jag spelat bas förut. (Jag har spelat en del bas på ensemblen) Jag berättar om lektionerna med Rolle i åttan och nämnde showerna, och så säger mannen att jag borde satsa på basen för att jag har begåvning, nån bra fingermekanik eller vad det var, och skulle kunna bli riktigt bra. Att jag borde ta vara på det.

Jag vill ta vara. Men jag vill spela piano och gitarr också. Och jag vill sjunga, och att kunna spela trummor vore inte helt fel. Jag tror inte att estet är bra för mig.



Ibland är jag glad att jag inte kan rita eller dansa.