tankar.
Nu är jag sådär igen. Tänker massa.
Det känns som om allt är fel. Hur vet man vad som är rätt? Vad är livet till för, vad ska jag bli, vad ska hända med allt, vad är en dag egentligen?
Den dagen som för mig blev dagen då jag fick hem ett fult skolfoto blev för en av mina vänner dagen då en älskad familjemedlem gick vidare till Nangijala. Och det var samma dag som en annan vän ritade en bild på en korv och samma dag som någon annan hoppade av gymnasiet, sumpade ett avgörande prov, valde att behålla ett barn, samma dag som någon lämnade sitt hemland för att fly till ett land utan att kunna språket, utan att känna kulturen. Och detta var samma dag som någon annan skrev på att älska en människa i nöd och lust och en annan tog beslutet att avliva ett husdjur.
Så vad är en dag egentligen?
Varje dag är en historia med paralell handling och flera miljarder huvudpersoner. De personer som du möter på en dag, alla lever de just den dagen varsitt kapitel i sina liv. Alla är på väg någon vart, stegen de går har ett syfte, och fartvinden de lämnar i ditt ansikte då ni passerat varandra, den sista påminnelse om att ni nånsin har träffats, är en påverkan som de inte gör medvetet.
Ibland tänker jag på hur lätt man kan bli involverad i någons liv. Det är sjukt egentligen. Du kan gå fram till vem som helst och börja prata. Det är en bisarr tanke, speciellt för oss svenskar som alltid får kallas inåtvända antar jag, men på så vis kan du lära känna vem som helst. Minimala insats kan göra ett avtryck i någons liv.
På så sätt är varje människa är en dörr som kan öppnas. Kanske skulle du i en parallell värld varit bästa vän sedan barnsben med tjejen som kliver på tåget vid Tungelsta och sätter sig mitt emot dig? Kanske håller världen andan, ska dom prata med varandra och märka att de är själsfränder, eller ska de strunta i varandra och aldrig mer få chansen att knyta den kontakt som skulle kunna bli den starkaste i deras liv?
Självklart går ni av på olika stationer, med inte mer än en eventuell blick som du genast viker bort när du märker att den är besvarad.
Och jag vet att jag verkar konstig när jag skriver såna här saker, och jag skulle nog aldrig göra något av det jag har skrivit, men är det inte sjukt att varje människa som finns i hela världen har ett alldeles eget liv, en alldeles egen uppfattning och en alldeles egen berättelse?
Det känns som om allt är fel. Hur vet man vad som är rätt? Vad är livet till för, vad ska jag bli, vad ska hända med allt, vad är en dag egentligen?
Den dagen som för mig blev dagen då jag fick hem ett fult skolfoto blev för en av mina vänner dagen då en älskad familjemedlem gick vidare till Nangijala. Och det var samma dag som en annan vän ritade en bild på en korv och samma dag som någon annan hoppade av gymnasiet, sumpade ett avgörande prov, valde att behålla ett barn, samma dag som någon lämnade sitt hemland för att fly till ett land utan att kunna språket, utan att känna kulturen. Och detta var samma dag som någon annan skrev på att älska en människa i nöd och lust och en annan tog beslutet att avliva ett husdjur.
Så vad är en dag egentligen?
Varje dag är en historia med paralell handling och flera miljarder huvudpersoner. De personer som du möter på en dag, alla lever de just den dagen varsitt kapitel i sina liv. Alla är på väg någon vart, stegen de går har ett syfte, och fartvinden de lämnar i ditt ansikte då ni passerat varandra, den sista påminnelse om att ni nånsin har träffats, är en påverkan som de inte gör medvetet.
Ibland tänker jag på hur lätt man kan bli involverad i någons liv. Det är sjukt egentligen. Du kan gå fram till vem som helst och börja prata. Det är en bisarr tanke, speciellt för oss svenskar som alltid får kallas inåtvända antar jag, men på så vis kan du lära känna vem som helst. Minimala insats kan göra ett avtryck i någons liv.
På så sätt är varje människa är en dörr som kan öppnas. Kanske skulle du i en parallell värld varit bästa vän sedan barnsben med tjejen som kliver på tåget vid Tungelsta och sätter sig mitt emot dig? Kanske håller världen andan, ska dom prata med varandra och märka att de är själsfränder, eller ska de strunta i varandra och aldrig mer få chansen att knyta den kontakt som skulle kunna bli den starkaste i deras liv?
Självklart går ni av på olika stationer, med inte mer än en eventuell blick som du genast viker bort när du märker att den är besvarad.
Och jag vet att jag verkar konstig när jag skriver såna här saker, och jag skulle nog aldrig göra något av det jag har skrivit, men är det inte sjukt att varje människa som finns i hela världen har ett alldeles eget liv, en alldeles egen uppfattning och en alldeles egen berättelse?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag tycker det var fint skrivet!
Postat av: Fluie
fan du kan skriva alltså.. man börjar verkligen tänka :P keep up the good work
Postat av: Anonym
agreed.
Trackback