enjulia

Sitter på pappas jobb. Om elva minuter är det dags att så snabbt som möjligt boka biljetterna till den omtalade klassresan i maj. Minuten känns onaturligt lång, är minuter så långa?

Tio minuter kvar.

Kolla. Förlåt. Jag vill inte vara såhär.

"Hej, klockan är tio i tolv nu"

Det blåser ute. Jag vill krama dig, jag vill le mot dig, var du med mig skulle jag le. Men jag gör inte det. Känns som att jag inte kan göra det nu när du inte är här.
Jag tror att min hjärna har satt igång "stressa-för-att-inte-känna-någonting"-beteendet. Jag kan inte känna, kan inte ta det lugnt, kan inte le, kan inte svara annat än "mm", för "mm" är det ända jag känner, kan inte se mig själv i spegeln och fatta att det är jag. Kan bara prata. Oavbrutet kan jag prata. Jag pratar och mina kompisar säger "det gick liiiite snabbt där va?".

Och jag är dum och i morgon kommer jag vara som vanligt och prataprata. Och le och faktiskt vara glad, men det är det som är nu, du frågar mig vad det är för du märker att jag inte är som vanligt. Du märker.

Och förlåt att jag är sepe.

Tre minuter kvar nu.

Förlåt.

Jag och Mia har bakat. Det gick ... Eh, bra.

Då sitter man här igen då, med en extra sovmorgon tack vare tidigt tandläkarbesök. Det var ett tag sedan sist och hela min tandställning har hunnit lossna sen dess. (Okej då, inte helt. Men nästan)

Min tid har mest bestått av att förstöra mig själv, inse det och sedan börja försöka göra mig bättre.
Jag insåg en kväll vid datorn med en påse chips och en påse godis bredvid mig att det kanske inte är såhär jag ska leva om jag vill vara frisk och orka med att prestera som jag vill. Så nu har jag röjt upp massa vanor och klippt av möjligheterna för mig att hoppa tillbaka till det som var innan (vilket jag gör varje gång men aldrig riktigt lyckas. Kanske är jag dålig på att röja upp vanor, eller så har jag bara väldigt bra lokalsinne), det vill säga, jag har godisförbud, något jag tvingat Philip att se efter. Jag ska träna mer och tänka på min hållning, äta bättre frukost, ta mina vitamin och omega3tabletter, osv osv.
Såna här ändra mitt liv-planer gör jag alltid när min hjärna är inne i sina små duktighjärnaperioder. Dom brukar hålla ett tag. Ska se hur länge den här håller.

I vilket fall som helst, jag har ändrats. Igår kväll kom jag på mig själv med att sitta och längta efter att få äta frukost. Jag vet att jag inte är normal, och jag känner mig som min mamma lite, men det är sant. Morgonen har liksom blivit lite min grej, lufsa runt i mjukisbyxor och äta massa frukost. Det är liksom den enda stunden på dagen som man vet precis vad man ska göra och hur man ska gå till väga och hur lång tid man har på sig, morgonen okomplicerad, och jag gillar okomplicerat.

Och jag tror att jag blivit av med min skoltrötthet. Jag kan nästan se fram emot att komma till skolan, om inte för lektionerna så för vännerna. Jag vet inte om det är just det faktum att jag nu faktiskt orkar se allt det där jag tycker om med det där stället jag varit på cirka åtta timmar om dagen i nio år, eller att jag vet att det faktiskt är vårt sista halvår tillsammans, eller något helt annat, men jag gillar i alla fall att vara i skolan nu.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer om den saken, så jag lämnar ämnet, och nu när jag ändå är uppvärmd i berättarhjärnan kan jag lika gärna berätta att jag måste söka gymnasie om en månad. Det var väl en otippad nyhet?
Jag har haft lite ångest om det och velat fram och tillbaka, jag är nog en samhällare egentligen. Jag känner mig hemma i att diskutera saker, resonera, ta reda på, tycka, vända upp och ned, se ur olika perspektiv, ifrågasätta och jämföra. Och jag hade lätt blivit samhällare om det inte varit för att alla i hela mitt liv har inbillat mig att jag kan måla, fotografera och så framför allt sjunga. Jag hade jättelätt blivit samhällare om jag inte insett att jag faktiskt tycker att dom här sakerna är kul. Och om jag inte haft en pojkvän som ständigt pekar på ordet estet och säger "gå där". (Okej, inte ordagrannt)

Vi var på Gymnasiet här i Nynäshamn på öppet hus förra veckan, och jag velade hur mycket som helst, men nu tror jag faktiskt är jag är done veling. Jag blir nog nynäshamnsestet.

... och orkar inte med massa gymnasieval.

Känns som om alla är äldre nu
och ser efter varann

Dom har gått för att leva sina liv

och Gud vet att
jag måste leva mitt