Allt jag egentligen vill säga är att jag älskar dig
Tio minuter kvar.
Kolla. Förlåt. Jag vill inte vara såhär.
"Hej, klockan är tio i tolv nu"
Det blåser ute. Jag vill krama dig, jag vill le mot dig, var du med mig skulle jag le. Men jag gör inte det. Känns som att jag inte kan göra det nu när du inte är här.
Jag tror att min hjärna har satt igång "stressa-för-att-inte-känna-någonting"-beteendet. Jag kan inte känna, kan inte ta det lugnt, kan inte le, kan inte svara annat än "mm", för "mm" är det ända jag känner, kan inte se mig själv i spegeln och fatta att det är jag. Kan bara prata. Oavbrutet kan jag prata. Jag pratar och mina kompisar säger "det gick liiiite snabbt där va?".
Och jag är dum och i morgon kommer jag vara som vanligt och prataprata. Och le och faktiskt vara glad, men det är det som är nu, du frågar mig vad det är för du märker att jag inte är som vanligt. Du märker.
Och förlåt att jag är sepe.
Tre minuter kvar nu.
Förlåt.
ååh... varför kan du inte le när jag inte är där?..
"var du med mig skulle jag le."
kanske är därför jag inte förstår... du har inte varit så konstig när vi setts... även om du var lite pmsig ett tag.men det var ju förståeligt.
Vill inte att du ska stressa-för-att-inte-känna-något. vill att du ska kunna le, vill att du ska kunna svara, vill att du ska kunna känna mer än "mm", vill att du ska se dig i spegeln och fatta att det är du.
Vill kunna göra något, vill inte att det ska vara såhär :'(
"Och jag är dum och i morgon kommer jag vara som vanligt och prataprata. Och le och faktiskt vara glad, men det är det som är nu"
hur kan det vara så?... och .. är det bara så? går det inte att göra något åt det? :'(
jag vill inte ha ett förlåt, jag vill förstå, jag vill att det ska vara bra.... :'(
:'(