enjulia

Stirrar bara rakt framåt, blir blind snart. Orkar inte veta. Orkar inte känna till. Det känns som när man var yngre och utkastad i en helt ny värld där det var allt. Där dom andra var allt, och jag vill inte tillbaka dit.
Känner mig liten. Obetydlig. Så stor i orden men liten på jorden, trots dom där hundrasjuttiotre centimetrarna. Jag är inte är liten på ett sånt där gulligt sätt som alla andra utan liten i betydelse. Den betydelse jag ser i mig själv är betydelse som är obetydlig. Jag kommer ändå aldrig räcka till på något.

Vill bara skaka av mig allting och vara ensam. Ensam i en vår med tunnlar och fågelsång och höga tallar, andas in riktig luft och känna att jag finns.