enjulia

I kväll kom jag hem från Örebro, där jag varit för att ... Nyp. Se Håkan Hellström. Och alltså. Jag har suttit i mer än en timme och kollat på klipp på youtube att kanske lägga in här för att beskriva hur det var, men det går inte, det går inte att visa upp känslan. Inte heller beskriva.

Håkan på scen. Med röd ridå i bakgrunden, band runtomkring sig, rutig väst och rutiga kostymbyxor på.

Första låten var Jag har varit i alla städer. Jag började gråta efter fem ackord.

Innan hade jag lite roat konstaterat att jag säkert skulle gråta vid något tillfälle, men att jag skulle gråta slash skrika slash kasta sig framåt och få underliga kräkkänslor under hela den första halvtimmen var ju ganska extremt. Det låter sjukt, jag garvar nästan åt mig själv och ni får jämföra mig med Annalisa Stamatopoulou om ni vill, men det var verkligen så.

Så himla mäktigt. Och jag grät inte för att jag var ledsen utan för att allting släppte. Jag var så himla glad.

Eufori liksom.

Och Håkan sprang runt på scenen, dansade med bandet, log, pekade ut i publiken, gav så himla mycket.

Lite tråkigt blir det såklart när man kommer hem från en sånhär upplevelse och möts av "Håkan är bög och kan inte sjunga och hans musiker suger sönder och alla som lyssnar på honom är emos eller psykiskt störda". Men de här åren sedan Hellströms musik började växa in i mig (för det är det den gör, den rotar sig) har jag insett mer och mer att det är någon idé att ta såna diskussioner. Man får inte ut något av det och antagligen är människor som säger såna i allmänhet inga människor som man vill ha något med att göra. (Ett; en människa med någorlunda värderingar visar ändå någon slags respekt för andras musiksmak. Två; de har antagligen aldrig lyssnat på Håkan och är med högsta sannolikhet för envisa för att någonsin göra det och skaffa sig någon slags grund för sina påståenden. Tre; en människa som kallar en person den aldrig träffat för just bög ... Nja. Fyra; ... Man vill inte det) 

Någon gång sa någon att musik inte handlar om musikalisk perfektion utan om känslan av att det är äkta. Att det är äkta, att det känns. Kanske är det därför jag aldrig klarat av musik som schlager, som skapats i verkstad, som rimmats, kompats och spelats in i en redan skapad mall och sedan sjungits av människor som inte har någon aning om vad texten är tänkt att handla om. Och kanske är det därför jag inte klarar av att lyssna på låtar där personen bakom micen satsat mer på att låta sexig än att förmedla texten.

Och text. Kanske har jag ingen aning om vad Håkans låtar handlar om. Antagligen inte. Men det känns äkta. Det känns äkta och det sätter sig, i hjärtat och i kroppen och man går igång som en jagvetintevad och hoppar och skuttar och gråter. Och igår var jag den lyckligaste människan på hela jorden.