Hur fel jag är.
Ännu en gång känner jag mig missförstådd. Jag hatar att känna mig missförstådd. Kanske är det en av skadorna man har efter att ha kommit från en skola där alla i klassen känt en i tio år, lärarna sett en sedan man knappt nådde över mjölkdisken och alla haft minst en halv evighet på sig att bilda sig en uppfattning om hur man är.
I vilket fall som helst så känns det som om ungefär alla i min omgivning har fått fel bild av mig. För tafatt, för knasig, för ambitiös, för oambitiös, för slackig, för oslackig, bryr sig för mycket, bryr sig för lite ... För knasig, för stel, för lösgjord, vågar för mycket, vågar för lite, död, död, död, fel, fel fel, inte mig. Inte mig! Jag orkar inte gå och anstränga mig för att ge någon rätt bild längre. Jag vill bara vara, vill bara vara och bli sedd precis som jag är. Ska det vara en sån grej liksom?
Igår hade jag utvecklingssamtal. Jag skyllde på pms när jag bröt ihop. Jag vet inte vad det är med mig. För jag känner aldrig att jag ger allt men ändå känns det som om jag gett hela mig när kvittot kommer. Kommer med vinsten och kostnaden. Kommer med ingenting och tar allt.
Och förresten, hur hindrar man tårar utan att bekymrade mammor och pappor och uppgiven lärare ser något? Jävligt förnedrande var det. Och mamma och pappa blev såklart jättebekymrade och skulle prata och kramas efter. Vilket egentligen är världens bästa. Men jag kände att jag skulle behöva be dem om ursäkt, och jag ville bort, bort från alla ursäkter och allt man gör för att någon annan i hopp om att de ska tycka om en, förlåta en, bara radera alla krav och låta en vara den man är och ingen annan.
Så jag sprang hem till Philip. Fanns bara det stället jag klarade av då tror jag. Skämdes när jag sprang genom hans hall röd runt ögonen och efter alldeles för få ord med hans mamma och bekanta som satt i köket och pratade om bröllop och sånt fint. Skäms när jag tänker på det. Men Philip tog in mig på sitt rum, och så satt jag där på hans säng i någon timme och bara. Sa inget tror jag. Grät tror jag. Även om jag knappt minns något. Sen när hjärnan till slut klarnade och jag gick ut i hallen gick jag rakt in i armarna på hans mamma. Hon kom och gav mig en kram bara. Kollade på mig och höll i mina armar. Och det var så skönt. Hon är så fin hans mamma ...
Jag borde skaffa en personlig blogg känner jag. Det funkar inte att ge ut sig såhär på internet tror jag.
I vilket fall som helst så känns det som om ungefär alla i min omgivning har fått fel bild av mig. För tafatt, för knasig, för ambitiös, för oambitiös, för slackig, för oslackig, bryr sig för mycket, bryr sig för lite ... För knasig, för stel, för lösgjord, vågar för mycket, vågar för lite, död, död, död, fel, fel fel, inte mig. Inte mig! Jag orkar inte gå och anstränga mig för att ge någon rätt bild längre. Jag vill bara vara, vill bara vara och bli sedd precis som jag är. Ska det vara en sån grej liksom?
Igår hade jag utvecklingssamtal. Jag skyllde på pms när jag bröt ihop. Jag vet inte vad det är med mig. För jag känner aldrig att jag ger allt men ändå känns det som om jag gett hela mig när kvittot kommer. Kommer med vinsten och kostnaden. Kommer med ingenting och tar allt.
Och förresten, hur hindrar man tårar utan att bekymrade mammor och pappor och uppgiven lärare ser något? Jävligt förnedrande var det. Och mamma och pappa blev såklart jättebekymrade och skulle prata och kramas efter. Vilket egentligen är världens bästa. Men jag kände att jag skulle behöva be dem om ursäkt, och jag ville bort, bort från alla ursäkter och allt man gör för att någon annan i hopp om att de ska tycka om en, förlåta en, bara radera alla krav och låta en vara den man är och ingen annan.
Så jag sprang hem till Philip. Fanns bara det stället jag klarade av då tror jag. Skämdes när jag sprang genom hans hall röd runt ögonen och efter alldeles för få ord med hans mamma och bekanta som satt i köket och pratade om bröllop och sånt fint. Skäms när jag tänker på det. Men Philip tog in mig på sitt rum, och så satt jag där på hans säng i någon timme och bara. Sa inget tror jag. Grät tror jag. Även om jag knappt minns något. Sen när hjärnan till slut klarnade och jag gick ut i hallen gick jag rakt in i armarna på hans mamma. Hon kom och gav mig en kram bara. Kollade på mig och höll i mina armar. Och det var så skönt. Hon är så fin hans mamma ...
Jag borde skaffa en personlig blogg känner jag. Det funkar inte att ge ut sig såhär på internet tror jag.
Kommentarer
Trackback