enjulia

Ibland kan jag bli trött på åsikter som att bra musik är fyrafjärdedelstakts rock med munter refräng, säker sång och stadigt gitarrkomp som grund. Åsikter som att en bra film handlar om kärlek och har varma färger, muntra karaktärer och ett lyckligt slut. Som att en snygg målning har tydliga linjer och föreställer något vackert.

Kanske tyckte jag själv såhär för några år sedan. Att lagom är bra för att jag vågar inte säga annat. Och själva grejerna är inget fel i sig. Jag gillar sån musik också, jag gillar också sådana filmer och sådana målningar, det kan vara skönt och bekvämt och oansträngande, (och intetsägande) men.

"Vad är det här för skit"

Varför kommer sådana kommentarer ALLTID från människor som gillar tråkiga intetsägande saker? Jag dööööör.

Okej, överreaktion. Och aggressionsmanat uttalande utan grunder och utan seriöst tycke bakom. Men titta. 

Jag har alltid varit helt på det klara med att alla människor har olika åsikter och gillar olika saker. Det har varit självklart för mig under hela min uppväxt i och med att mina föräldrar alltid accepterat mina intressen. Julia elva år gammal mobbade aldrig de som spelade fotboll utan beundrade dem bara för det, även om de aldrig missade en chans att berätta för henne att hästar passade bäst som hamburgare. Julia fjorton år vågade inte tala om för någon vad hon lyssnade på för musik i rädsla att någon skulle reagera negativt på hennes övergång från Rix FM till Marit Bergman, Death cab for Cutie och Arctic Monkeys, även om hon aldrig skulle mobba någon som satt kvar och lyssnade på Temptation, Do you really want to hurt me och Rain.

Faktum är att jag hade problem med att berätta för folk vad jag lyssnar på för musik väldigt länge. Jag var rädd att folk skulle nobba min musiksmak eller få för sig att jag trodde att jag var något bara för att jag lyssnade på annan musik. (Jag vet, sorgligt, men det var så)

Antagligen hade jag ganska svåra problem med detta ända fram tills jag började gymnasiet. Nu har jag inga problem med att låta folk veta vad jag lyssnar på - jag gillar det ju för att jag vet om att det är bra - men nu har min tidigare farhåga också börjat bekräftas allt oftare.

När någon presenterar sitt favoritband som något jag tidigare aldrig tidigare lagt någon uppmärksamhet på eller lyckats relatera till (med andra ord - gillat) så har jag alltid haft ungefär samma mentalitet som med tidigare nämnd fotboll. Shit, den här människan fattar den här musiken, det gör inte jag. Nästan någon slags beundran ofta, hur patetiskt det än låter. Men grymt sällan har jag blivit liknande bemött.

Jag tycker att det är sjukt att man kan besvara ett "jag gillar verkligen hans musik" med "han suger och är det sämsta som finns i hela världen vet du förresten att han är bög? jag lyssnar på så jäääävla mycket bättre musik än dig så du fattar inte aja du inser nån dag". (Egentligen fattar jag inte ens hur man kan säga "han suger". Jag skulle aldrig säga så om ett band någon sagt att den gillar. För mig är det typ som att säga "han är ful och äcklig" när någon berättar om sin nya pojkvän)

Min acceptans för folks åsikter dödas så himla mycket när de uttrycker oacceptans mot ens egna, och då det har hänt så pass många gånger har jag börjat bli försvarande mot min musik och ogillande mot deras musik (som jag nu i min irritation vill påstå faktiskt ofta vara just sån här intetsägande musik, även om det kanske är en ganska grov kamdragning och att jag aldrig skulle uttryckt mig så för ett halvår sen) och jag har blivit grymt mycket mer offensiv i såna här diskussioner.

Dessutom har jag börjat anse att musik är "dålig". Antagligen för att människor som förespråkat den förkastat det jag kommit med som svar. För hur kul är det att efter ett "aha, du lyssnar på dom! jag har inte så stor koll på dom faktiskt, är inte så inlyssnad tyvärr ... du kanske kan skicka?" mötas av ett "är det sant? lyssnar du verkligen på HÅKAN HELLSTRÖM? hur fan kan du göra det?"

Jag är mycket mer dömande nu än nånsin och ska jag vara ärlig?

Jag tycker inte om att vara så.