I'm back
Hej gamla bloggen, jag saknar dig.
Jag vet inte vad det är jag saknar, om det är själva blogg.se-heten eller kanske tiderna som jag var mest aktiv i mitt skrivande här, men i vilket fall som helst så känner jag att jag vill väcka upp skrivandet här igen.
Satt precis och kollade igenom de gamla citaten, dom gör mig glad. Minns de där stunderna, när någon sagt nåt och alla bara suttit tysta i några sekunder, utbytt blickar, för att sedan brista ut i asgarv. Känner mig nostalgisk när jag tänker på det, det är som om allt det hör till ett avslutat kapitel i och med att vi inte kommer att gå i samma klass längre.
På tisdag börjar skolan. Om två dagar. Inte skolan som jag minns den. Riktiga skolan? Jag förvånar mig själv när jag kan säga att jag inte är ett dugg nervös och veta att jag talar sanning. Jag har slutat tänka framåt, av någon anledning. Det är som om jag far framåt med huvudet före men inte kollar framför mig, utan bara på marken under mig.
Jag har ingen aning om hur det kommer att bli, det enda jag egentligen vet är att jag är den enda som kan påverka det som händer from now on. Jag tänker lite på en Winnerbäcklåt, Aldrig riktigt slut. "Hon sa nu har jag rensat ut, nu spelar ingenting nån roll, nu kan det blåsa vart det vill för nu är allt tillbaks på noll". Det handlar om Fröken Svår, vilket gör det hela lite underligt eftersom att jag aldrig velat identifiera mig med Fröken Svår. Hon har alltid verkat på misslyckat komplicerad, men kanske är det sån jag är. Jag kanske är en Fröken Svår, utan att veta om det.
Pappa skrattar åt mig som har färgat håret svart. "Du har svart hår och sitter på golvet nu när du ska bli estet". Mitt hår är inte svart. Det är mörkbrunt. Och trots att jag använder eyeliner och lägger luggen över pannan säger folk att jag inte är den som blir kallad emo. Jag vet inte vad jag säger, eftersom att jag tycker att hela den här grejen med att kategorisera människor känns mest för något som är till för folk som inte har tillräckligt mycket kapacitet i huvudet att man kan ge varje människa ett eget fack, men ändå förstår jag delvis. Jag har aldrig varit den som gått in för något sådär helhjärtat. Jag har aldrig hört till en stil, passat in i ett sånt fack. Ena dagen kan jag vara hon som tjoar runt på dansgolvet, andra dagen kan jag vara hon som säger nej till alla, nej, jag vill inte gå ut. Jag vill inte gå ut, jag vill inte träffa folk. Och den ena dagen kan jag pluta med läpparna och krama mousse i håret och den andra dagen kan jag dra luvan över huvudet och hoppas att ingen ser mig.
Och ja, jag kanske har svart hår, men inte utan att det blänker brunt.
Jag blir lite arg på mig själv som sitter och skriver såna här inlägg som egentligen makes no sense, och jag vet att jag säger emot mig själv när jag snackar om att jag inte gillar kategoriseringar och sen säger att jag inte passar in i något fack. Som om någon människa gör det, som om inte alla är speciella på något visst sätt.
Som om inte alla har olika sidor och olika blänk i håret.
Kanske vill jag bara hävda mig genom ett sånt här inlägg. Kanske behöver jag övertyga mig själv om någonting. Kanske är detta bara självutövat hjärnskrynkel och inte sant alls. Men i så fall får ni stå ut med det. För jag är tillbaka i bloggen.