enjulia

Förresten, på tåget i morse satt jag och läste senaste numret av Cosmopolitan. Dom hade skrivit en artikel om män i grupp, som jag fann ganska intressant.

Efter att jag läst klart artikeln undrade jag varför man inte pratar mer om sådant, till exempel i skolan. För även om det är väldigt få människor som verkligen gör de här sakerna, så kan själva principen; då grupptrycket får en att göra saker man egentligen tycker är dåligt, väcka tankar och kanske leda till diskutioner. Diskutioner som kanske kan få folk att öppna ögonen för sådana saker, få folk att våga stå emot. 

Det stod mycket om killgrupper med starka ledare som kan få de mer passiva killarna att göra de mest sjuka sakerna.
Det känns som att samhället blundar lite för sånt här, som att, "men låt pojkarna vara, det är klart att våra pojkar inte bara skulle gå och våldta någon! Det finns sjuka människor men man ska inte dra alla för en kam".

Och nej, det är klart att man inte ska dra alla för en kam. Det är både orättvist och fel. Men man ska inte var för naiv heller. Jag har sett grupper med helt normala killar - verkligen jättegulliga och trevliga i övrigt - övertala varandra att göra saker som om vilka de senare sagt "jag är så jävla sjuk i huvudet ibland... Men det enda jag är rädd för är att förlora mina vänner"

Samtidigt så behöver det ju verkligen inte vara svårt att ta ställning och göra någonting åt det här. Jag minns att en killkompis en gång berättade för mig att hans kompis brukade tafsa på tjejerna i hans klass. Jag blev nästan chockad och kommer ihåg att jag sa "men gud, varför gör ni inte något då, ni är ju hans kompisar?" För liksom, lyssnar han på någon så är det ju på dom.
Några veckor senare berättade den här killen att en gång när han sett sin kompis... In action, så att säga, så hade han sagt "men shit, kan du inte lägga ner nån gång? Fattar du inte hur jävla barnslig du är som gör sådär?" Det hade lett till att flera killar i gänget hade vågat säga till, och den här killen hade skärpt till sig.

Aja, nu känner jag att jag börjar snacka lite för mycket. Men det jag vill få fram är, att man borde börja prata mer om sånt här i större sammanhang. Kanske är jag orättvis som pekar ut killar - för det är ju inte bara killar som gör saker på grund av grupptryck, men det var just det jag fått upp ögonen för idag.

Kanske borde jag skriva en bok i stället för att lassa massa snack på er. Men jag tycker att man borde göra något åt det här.

Jag är trött. Alltså vill jag klaga lite.

Jag har massa känslor på ingång. (Ja, alltså... Blä. Jag är inte svag. Jag känner mig inte svag. Men om jag skriver allt det här så kommer jag verka svag. Men jag kände inte igen honom. Han hade ny tröja. Och jag skrev en massa till saker här. Men sen markerade jag allting och tryckte på backspace)

Det känns som att jag behöver något att fylla insidan med (förutom godis), men allting känns så ytligt. Ville läsa någon annans tankar, för att slippa tänka mina egna. Letar bland bloggar, men var hittar man tankar? Vart man än kollar så kommer det, Dagens outfit, Ååh titta vilken underbar tunika jag köpte idag, perfekt för svala sommarkvällar lalala, Jag vill ha ett par röda lackskor, någon som vet var jag kan hitta det?

Och i vilken tidning man än öppnar så står det ändå inget annat än hur man ska bli den perfekta människan - hela receptet från början. Såhär ska du göra för att chefen ska älska dig, så ska du göra för att få Honom att avguda dig, så ska du klä dig, såhär ska du se ut ... Såhär får du drömkroppen, såhär anordnar du den perfekta festen. Med dessa hudprodukter (för bara två hundra kronor burken) får du den perfekta hyn. Lukta som Victoria Beckham. Förstå dig på din vän. Förstå dig på din pojkvän. Följ de senaste sex-trenderna.
Bli snygg. Bli snäll. Ställ upp på alla. Gör så och så - så blir ditt liv perfekt. Köp det här så blir du lycklig.

Ju mer man tänker på det, desto mer känns det. I den här världen ska människan inte låtsas som om problemen finns. Varför klaga, när man kan köpa sig lycklig? Ozonlagret blir tunnare och tunnare och växthuseffekten och de stigande temperaturerna blir ett faktum - "åh så jobbigt, men det är inte vårat problem, är det? Och vi tar väl bilen in till stan älskling, det är så smutsigt och otrevligt på de där kommunala tågen."

Var gömmer folk tankarna? Vem skriver om det som verkligen betyder något?

Ibland är det så, att jag tänker. Och så tänker jag lite till. Och tänker. Och tänker. Och tänker och tänker, ochtänkerochtänkerochtänker, och till slut känns det outhärdligt för magen börjar bubbla och man känner sig malplacerad, som om man egentligen skulle vara på någon annan plats och göra någonting annat. Man känner sig bara fel, inte för hur man tänker och inte för hur man ser ut, man känner sig bara ... Fel.

Sen försvinner känslan lika fort som den kom. Och man undrar vad det var. Om det var en riktig känsla eller bara en illusion. Vad känslan handlade om. Vad man tänkte på.

Sen drar man undan luggen ur pannan, reser sig upp och går för att göra något annat. Med inget kvar mer än ett lätt obehag.
Ska man lägga vikt på alla känslor? Även de som inte kommer någon stans ifrån? Varför tänker jag så mycket? Och är det fler som gör det? Hur kan jag verka så deprimerad fast jag är så glad? Varför frågar jag alla dom här frågorna? Vad är meningen med det, vem tror jag ska svara?

Det var trevligt i Toscana, btw :)

Sitter och rensar min MP3 inför resan. Otroligt vad mycket musik som ligger där som jag inte alls är sugen på att lyssna på. Konstigt vad sånt förändras snabbt.
 
Sist jag lyssnade var väl runt Lunken, alla låtar är kopplade till antingen när jag plågat mig själv med att springa längre än jag egentligen orkar, eller de kvällar när jag låg med alldeles för mycket tankar surrandes i huvudet för att kunna slappna av.

Det känns som att nästan alla låtar jag har på datorn är kopplade till vissa händelser eller känslor. Är jag på rätt humör kan jag minnas genom att höra, men är jag inte det känns det bara fel att lyssna.

Undrar vad jag kommer att tänka på när jag hör låtarna jag lägger in på MP3n nu, om ett halvår.

Sitter och läser igenom några arbeten :P Det här är ett utdrag, en krönika ur det Feminismarbete jag gjorde i höstas.

Begreppet "feminism" dök upp för mig för ungefär tre år sedan. Min storasyster Karin höll på och pratade om det i skolan, var väldigt engagerad, läste böcker och gick på föreläsningar. Och eftersom min syster inte är en så tystlåten person så pratade hon givetvis mycket om det hemma.

I mitt elvaåriga liv hade jag alltid trott att världen var jämställd, eller kanske snarare aldrig ägnat det så mycket tanke. Så under denna period dök en helt ny frågeställning upp för mig. Var det jämställt i Sverige? I skolan? Hemma hos mig? Hos mina kompisar?
Och varför var det aldrig någon som pratade om jämställdhet? Visste ingen vad feminism var?

En sak som jag ganska snabbt blev upprörd över var hanteringen av stökiga killar i klassrummen. Nu känner jag mig jätteorättvis som säger att det bara var killar som stökade i fyran. Men det är faktiskt sant, i alla fall i min klass. (Om jag inte minns helt fel)
Varför blev vi satta tjej och kille i bänkarna? Trodde man att eftersom att killarna och tjejerna fortfarande var så blyga för varandra så skulle de inte föra något väsen om man satte dem ihop? Var det kanske för att de lugnare flickorna skulle agera stötdämpare? Eller var det, som jag hörde någon säga, för att tjejerna och killarna skulle sluta vara blyga för varandra?

Det är något som jag alltid har funderat på. Lösningen, som kanske skulle vara för rättvisa (varken tjejerna eller killarna får ju sitta bredvid någon som de egentligen vill sitta bredvid) känns snarare som motsatsen.
De elever som faktiskt jobbar bättre tillsammans med en kompis får kanske ett G i stället för ett VG för att det finns andra som inte kan hantera det.

Åren gick och jag fick oftare och oftare göra åsikter om feminism. Men det verkade fortfarande inte riktigt som att alla hade samma uppfattning om vad det är för något.
Många talade om det som något negativt och tjurigt. Som något som egentligen inte behövs. Men vad är det som inte är positivt? Frågade jag mig själv.

När jag började jobba med det här arbetet var det en kille i min klass (nämner inga namn ...) som frågade vad jag hade valt för tema. Jag svarade att jag skrev om kvinnosyn, feminism och sådant och han utbrast "Feminism är säääämst!" En smått undrande blick på honom fick honom att tillägga "det är ju redan jämställt"

Jag började fundera. Försökte komma på hur han kunde ha tänkt. Hade han kanske rätt? Visserligen så har både män och kvinnor rösträtt numera. Och folk gifter sig (vad jag vet) av kärlek och inte för att någon förmyndare står och säger att "Stå ut nu, flicka lilla. Du vänjer dig. Han kanske är 25 år äldre, men han är rik!"

Men sedan, några dagar senare, bläddrar jag igenom en bok och hittar det här:

Hushållsarbete i svenska hem (hade världens tabell men orkar inte skriva in allt)

Kvinna
Singel vardag: 1 h
Singel veckoslut: 1h, 23 min

Sambo vardag: 1 h, 10 min
Sambo veckoslut: 1 h, 52 min

Man
Singel vardag: 44 min
Singel veckoslut: 57 min

Sambo vardag: 32 min
Sambo veckoslut: 1 h, 7 min

(Observera att när folk flyttar ihop ökar kvinnans hushållsarbete i genomsnitt 10 minuter. Samtidigt minskar mannens lika mycket)

Är det riktigt jämställt egentligen?

Då jag sökte efter fakta om feminism idag råkade jag komma in på ett forum där ungdomar 14-16 diskuterade jämställdhet och feminister. Där hittade jag en del rent ut sagt korkade inlägg.
"En sak som jag inte fattar är varför alla fula gummor med glasögon och orakade med håriga armar o ben (feminister alltså ;D) ska envisas med hur många män som sitter i riksdagen osv", skriver en 16årig kille.
Om det är synen på en feminist idag så förstår jag att unga människor gärna undviker att kalla sig för det.

Jag visste ju att definistionen på en så kallad "feminist" är en människa som vill att bägge könen ska ha samma lön, hjälpa till lika mycket i hemmet, samma möjlighet till att få ubildning och göra karriär, ha samma chans till barnledighet och att vara lika inför lagen.

Kanske är det i grova drag jämställt i Sverige. Men det finns fortfarande saker kvar som kan förbättras.

Friendsdag idag. Kommer väl vara som det brukar. Massa samarbetsaktiviteter med folk som man inte känner, men som det på något sätt ändå känns som att man kan placera.

Det brukar alltid vara samma sorts personer. Några som går och suckar åt allt och tycker att allt är värdelöst och säger "man skulle ha skitit i det hela och åkt in till stan i stället". (Sen är det ju några som gör det också. Men dom räknas inte)  De klagar mest hela tiden, garvar åt uppgifterna, men sedan när det väl är dags att tävla så är de ofta bland de som verkar tycka att det är roligast. (Jag skulle kunna sitta och analysera varför, och vad som är anledningen till detta i en halvtimme, men det tvivlar jag på att någon alls skulle vara intresserad av :P)

Sedan har vi den andra, vanligtvis största delen av gruppen. Av tio personer i gruppen brukar de kanske vara fyra, och (sorry Karin,) de brukar oftast vara till större procenten tjejer. De håller ofta ihop sig och ler blygt åt alla i gruppen, men deras låga röster blir högre och högre för varje övning. De garvar nästan högst när de händer komiska saker och är smarta i samarbetsövningarna. De går liksom inte att tycka illa om, och i slutet av dagen brukar de ofta ha blygat av sig och pratar som alla andra.
 
Att avsluta med, så brukar det finnas en person, eller kanske två, som man får intrycket av blir som en slags ledare. Jag kommer ihåg från förra friendsdagen, det var en kille som höll alla på gott humör och som bröt isen när folk började harkla sig. Som fick alla att skratta, samtidigt, och som var bäst att peppa de andra. Det är nog såna personer som håller såna här saker, och säkert många andra saker senare i livet, uppe. Jag menar, alla behöver ju bli peppade ibland. (Och antagligen kommer de bli utbrända och förtidspensionerade för att de är för generösa och tar på sig för mycket)

Oj, vad jag kategoriserar människor. Nu känner jag mig som en sån där person som ... Kategoriserar människor. (Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Man kanske skulle kunna se det som att jag tänker för mycket. Eller så kan man se det som att jag inte är mycket bättre än de som kallar folk för emo bara för att de har svart hår. Jag hoppas på det tidigare alternativet)

Men alla personer har sin del i gruppen. Som gör den till vad den är, som alla bidrar till stämningen och vad gruppen tillsammans lyckas åstadkomma. Och jag tror nog att jag kan säga att efter en sån här dag har lärarna  nog (i alla fall delvis) uppnått vad de ville uppnå. Jag kanske är en sån person som gillar att slå kloka huvuden ihop, men i alla fall jag känner att efter att ha samarbetat med en person får jag respekt för denne. Men sån är jag.

Och jag tycker om alla. Jag är sån.

Aja. Nu ska jag nog gå och klä på mig :P På återseende?