enjulia

Ibland är det så, att jag tänker. Och så tänker jag lite till. Och tänker. Och tänker. Och tänker och tänker, ochtänkerochtänkerochtänker, och till slut känns det outhärdligt för magen börjar bubbla och man känner sig malplacerad, som om man egentligen skulle vara på någon annan plats och göra någonting annat. Man känner sig bara fel, inte för hur man tänker och inte för hur man ser ut, man känner sig bara ... Fel.

Sen försvinner känslan lika fort som den kom. Och man undrar vad det var. Om det var en riktig känsla eller bara en illusion. Vad känslan handlade om. Vad man tänkte på.

Sen drar man undan luggen ur pannan, reser sig upp och går för att göra något annat. Med inget kvar mer än ett lätt obehag.
Ska man lägga vikt på alla känslor? Även de som inte kommer någon stans ifrån? Varför tänker jag så mycket? Och är det fler som gör det? Hur kan jag verka så deprimerad fast jag är så glad? Varför frågar jag alla dom här frågorna? Vad är meningen med det, vem tror jag ska svara?

Det var trevligt i Toscana, btw :)