enjulia

Jag förstår mig inte på mig själv. Idag höll jag på att tappa kontrollen över mig själv i skolan, för att jag inte stod pall för pressen av allt jag medvetet samlat på mig. Jag är så dålig på det där. Och jag vågar inte ens klaga mera på mig själv, för att jag är så rädd att vara en sån där tonårstjej som alla pratar, som klagar på sig själva hela tiden.

Men faktum är att det också är ett exempel. På hur jag är. Jag är så besatt av att göra allt jag ger mig in på perfekt, att jag hellre misslyckas helt än gör något halvbra.

Och jag är så typisk mig själv. Idag klättrade jag upp ända högst upp i vårat äppelträd för att plocka det rödaste äpplet, det största äpplet, det närmast perfekta äpplet. Och igår, efter sånglektionen då Philip suttit utanför och väntat på mig och lyssnat, när han sa att jag var jätteduktig, och verkligen visade att han var imponerad, så pekade jag bara på de saker jag inte gjort perfekt. Och faktiskt så var det ju det faktum att jag sjungit med så dåligt magstöd att jag var klen på den där högsta tonen som jag gick och tänkte på, i stället för att glädjas helt över de ord han sa, och det faktum att min sånglärare gett mig tredubbel sångtid från och med nu för att hon ser mig som lovande. Och alla de gånger jag bangat i stället för att satsa, då jag varit rädd för att misslyckas.

Jag tänker på allt det här, och plötsligt så är min spegelbild inte ens halv. Jag har så höga krav på mig själv, vill inte tillåta mig att göra något dåligt, och detta gör ju mig till ... Dålig. Tänk allt jag missat, bara för att jag inte vågat göra det halvbra. Eller ens bra.

Och äsch. Nu måste jag göra mitt NOarbete om jag vill inte sitta uppe hela natten. För det måste ju vara perfekt, såklart.