Om en nostalgisk färd till Konsum
Hej. På min färd till och från Konsum hade jag ett par djupa funderingar.
Varför finns inte snus som refill? Vad gör man när man bor på ålderdomshem? Vad snubblade jag på?
Jag såg ett sällskap också. Ett udda sällskap, ett par stycken på cykel, några ståendes, några gåendes och några sittandes på marken. Någon låg också tror jag. Mitt i vägen. Skrattande femtonåringar.
En gång var jag också en skrattande femtonåring. Och jag gick i ett sånt där sällskap. Cykeln. Jackorna. Gatlyktornas gula sken. Jag minns allt. Den där lite tvekande men ändå helt övertygande känslan över allt. Allt var nytt, man var alltid ute på lite för djupt vatten.
Ibland saknar jag att vara femton. Inte för jackorna eller för gatulyktornas sken, utan för själva femton - heten. Att vara yngre och ovetande.
När jag gick där kände jag mig plötsligt så gammal. Genomklok. Med håret vaggande i skuggan från samma gatlyktor som då. Håret som är sådär ganska kort, alldeles för kort och oslitet för den tiden. Med konsumkasse i ena handen och mobilen i andra, den spelade Rejected Love.
Jag vet inte varför jag alltid känner mig så gammal, trygg och stadgad när jag går och bär på konsumkassar. Det känns som om jag hör hemma i plastskålsvärlden. Med parkettgolv och tavlor från IKEA. Med pasta som kokas i såna här smidiga pastakastruller, räkningar, äggklocka och hårklämmor för att det är smidigt att ha undan håret från ansiktet.
Jag vill inte bli stor. Eller jo, det vill jag visst. En dag vill jag höra hemma i den världen och känna mig trygg. Ta hand om ett hem som ska bli en trygg språngbräda för någon annan, något annat liv. Så som mina föräldrar gör och alltid har gjort för mig. Men jag vill inte göra det nu. Jag är rädd att låta tiden gå iväg. Jag är rädd att den ska rinna genom mina fingrar, som sand gör.
Jag är sexton år. Snart fyller jag sjutton. Och ändå känns det som om femton-tiden är återkallelig. Det är den inte. Jag vet det och jag accepterar det. Jag är bara rädd att jag om två år ska tro samma om sexton-tiden, och två år efter det sakna arton-tiden. Jag är rädd att låta tiden gå iväg. Jag är rädd att den ska rinna genom mina fingrar, som sand gör.
Save my soul
save my soul
GULLUNGE! <3
Julia, det där var faktiskt riktigt bra skrivet.
Fantastiskt skrivet. Jag är med rädd för tiden, att jag bara låter allt försvinna.
du är så bra julia, så sjukt bra.
Jag tänkte också bara säga att de var sjukt bra skrivet =) o jag känner igen den där känslan så mycket, men de kommer fler sådana bperioder, när man känner att man e på för djupt vatten, att man inte riktigt vet hur de kommer vara men man gillar det.. till exemper när man börjar festa, om man gör det. :P
Vad söta alla är! Nu blev jag glad.
Faktum är att jag tror att de flesta känner lite såhär. Kanske inte hela tiden, jag gör i alla fall inte det, men man får sina infall, och jag ville skriva av mig det. Tack för responsen, det betyder mycket!