enjulia

Ibland saknar jag mig själv. Jag saknar tiderna när jag kunde sitta i timmar bara helt för mig själv och trivas med det. Trivas så hemskt mycket med det. Det var som om jag inte var ensam, för att jag var i mitt eget sällskap. I min egen värme och i min egen omtanke.

Jag vet inte vad det var med det egentligen. Jag vet inte vad jag gjorde då som jag inte gör nu, jag tog väl inte bättre hand om mig själv då? Jag tycker att jag tänker på mig själv hela tiden. Gör saker med tanke på mig själv. Men när jag tänker efter så kommer jag bara fram till en sak. Jag tar inte hand om mig själv nu. Det är en himla skillnad mellan att måna om sig själv och att vara slö.

Jag är samma som då. Egentligen. Men samtidigt, nej. Jag är inte alls samma. Jag är äldre. Jag är säkrare på vissa sätt, mer osäker på andra. Jag har nya drömmar och en helt ny vardag. Jag har lärt mig organisera veckorna, tro det eller ej. Jag ser livet stå på glänt och ja, jag är pissrädd. Rädd som aldrig förut, men det känns också på något konstigt sätt som om jag vant mig lite vid tanken på framtiden. Jag minns när jag skrev på devote att framtiden för mig var som en annan värld. Som Nangijala. Eller Diagon Alley. Nu är det mer som att se sitt mål i horisonten. Det är långt kvar - säkert längre än det ser ut, men liksom, det finns där. Det där verkliga livet med årslöner och allmänna tvättstugor och plastskålar. (Det är lite konstigt att jag tänker på plastskålar när jag tänker på framtiden. Men liksom, vem köper en plastskål om man inte har ett eget hem?)

Jag vet att jag inte borde tänka så här mycket. "Du tänker liksom alltid ett steg för långt" Hade jag bara gjort det när det gällde klädhängare skulle mitt liv vara så mycket enklare.