enjulia

Jag tänker inte skriva ännu ett inlägg om att vara snäll och god och ge nya chanser och se saker från den goda sidan. Jag tänker inte vara fröken svår som ska omvända alla. Men jag känner mer och mer som i det senaste inlägget. Trött på människor. Ledsen på människor.

Och jag vill förklara mig.

I  en scen i Harry Potter and the prisoner of Azkaban berättar Lupin för Harry om hans mamma. De är utomhus, det är fin musik, och Lupin berättar att Lily Potter alltid såg det vackra hos människor, speciellt hos de som inte kunde se det själva. Och det framställs som något väldigt fint.

Jag var tolv år när jag såg det första gången. Jag tyckte att hela scenen var otroligt fin och skulle också gärna vilja vara en sån person som man sa såna saker om. Att tro och tycka om andra verkade vara den finaste egenskapen i hela världen.

Det har gått fyra år. Jag är sexton år gammal.

Jag är så. Och det är inte fint.

Sådär, nu skröt jag kanske. Gjorde jag det? Gud vad dryg jag är. Och så är jag inte alls, för jag har sagt en taskig sak en gång, det minns du nog minsann. Kanske det. Men såhär är det.

När jag möter en ny människa har jag alltid inställningen att jag tycker om den här personen. Det spelar ingen roll hur den ser ut, vad andra säger om den, jag går in med samma inställning. I nästan alla fallen. Och jag utgår ifrån att om man tar sig tid så hittar man något fint hos varje människa.
Därför dömer jag aldrig ut någon, inte utan att ett stort antal gånger ha blivit besviken. Undermedvetet har jag nog klart för mig att jag inte ska vara hon som är elak. Hon som inte gav en chans. Jag vill inte ge inte upp på någon.

Och jag är helt okej med att alla måste få ha sina egna åsikter. Det måste jag vara. Men jag tycker alltid att man ska ha underlag för de saker man tycker och påstår, det är en självklarhet för mig. Jag skulle aldrig tycka illa om en person om jag inte fått rejält med fakta om saker som den här personen gjort som jag inte tycker om. Men så är inte alla. Och vad jag än tycker om det så gör det mig ledsen.

Jaa, det gör mig faktiskt ledsen. Att höra folk uttala sig om någon annan som inte gjort något får mig att må dåligt.

Jag har vuxit upp med Disney, de snälla vinner, de dumma får äta upp det de gjort. Jag läste Harry Potter och såg Lily som en otrolig karaktär, en stark människa som jag såg upp till. Jag ville bli som henne. Jag var elva år. Elva år och trodde fortfarande att godheten segrade hundra procent av fallen.

Men så är det inte. Godhet värderas inte. Godhet utnyttjas. Och elakhet får ingen ånger. Folk klarar inte av att ångra sig. Folk klarar inte av att försöka se saker ur andra perspektiv. Folk klarar inte av att lämna ett ingått spår.

Och jag fortsätter att bli ledsen. Gång på gång på gång.