enjulia

Jag tror att jag är en ganska simpel människa. Nu sitter Philip och alla andra människor i hela världen och tänker "haha. tjena" men seriöst. Jag tror faktiskt det. Let me explain myself.

När jag var liten kunde jag inte gråta. Små ungar brukar ha en förmåga att skrika som sirener när det är något men jag lärde mig aldrig. Fick aldrig in någon volym, lät mer som en mobilvibration gestaltad i en bebisröst.

Folk brukade fråga hur mamma kunde hålla sina ungar så tysta och hon svarade att det är enkelt, om de klagar finns det tre saker som kan vara fel. Ett - ungen vill sova, två - ungen vill äta, tre - ungen vill ha ny blöja. Och så var jag och min syster like världens nöjdaste bebisar.

Jag tror att jag fortfarande är inne lite på det spåret. Fast i stället för de grundläggande detaljerna som mat, sömn och toalett (som faktiskt blir underprioriterade ibland i mitt fall) har jag nya mätare som måste fyllas för att jag ska fungera bra.

1 Musik. Jag måste ha musik. Det låter sådär lite wannabemusicianaktigt men utan musik funkar det inte. Det gör det bara inte. Ibland behöver jag Oasis, ibland Muse, ibland Kooks, ibland Winnerbäck. Ibland Laleh, ibland Death Cab, ibland Håkan. The Killers. Bob Dylan. Och ibland behöver jag stänga ute allting och bara ta gitarren och sjunga ut allt. Så äre bara. Och är jag utan för länge måste jag kura ihop mig i ett hörn med lurar för öronen och bara blunda och stänga ut allting runtomkring.

2 Ensamhet. Jaa. Jag är ganska mycket ensammänniska faktiskt. Jag gillar ensamhet och jag behöver ensamhet med jämna mellanrum. Jag har ett beroende av att känna min egen närvaro (vilket inte är så schitzofreniskt som det låter) och har i perioder fått det genom att skriva dagbok, att glo mig själv i spegeln och numera de ensamma stunderna när jag sitter med gitarren.
Jag låter som ett psycho. Det kanske är därför jag aldrig berättat det här för någon förut.

3 Drömmar. Jag har alltid haft nån slags parallellt drömuniversum nära tillhands när jag behövt det. På buss och tågresor, tråkiga lektioner, i ensamhet, det är då jag försvinner iväg. Det kan vara funderingar om hur saker är, varit och kan bli. Sväva iväg med kompisar och planera saker. Grubbla över folks uppfattningar om varandra.
Men numera är det oftast till Ingesta för Adrian och Saga. Och alltid knappra på min mobil för att spara det jag kommer på. Halva storyn om Adrian och Saga är skriven på mobilen. Osmidigt, men de stunderna är bland de då jag trivs som allra bäst.
Det här är nog det behovet jag kom på sist av alla de här. Ett tag tappade jag min drömvärld. Det var en punkterad period.

4 Vänner. Självklart. Jag funkar inte i längden utan någon bredvid mig som kan tyda mig. Som fattar min ironi, som står ut med min lite smånaiva livsuppfattning, som tar mig för den jag är. Det är otroligt viktigt. Och att jag kan garva sönder med mina vänner äger. Nu vet jag inte vad jag ska säga. Tack.

Det här är vad jag behöver om jag laggar. Och jag suger på avslutningar. Låt oss bara sluta här. Hejdå.